Etikettövrigt
Läst 3842 ggr
srebecca
2013-01-29, 19:32

Flyttat hemifrån: ÅNGEST

Sitter i en väldigt, väldigt jobbig situation.

Jag är 18 år och har alltid bott tre mil från stan. Har sedan väldigt länge velat flytta till egen lägenhet för att få närmare till skolan.

Och igår flyttade jag. Jag har tagit över min killkompis lägenhet i 3 månder eftersom han gör lumpen. Gårdagen och denna dagen har varit hemsk. Jag gråter oavbrutet, kan börja gråta exakt när som helst. Gråter i någon minut, sen torkar jag tårarna. Sen hör jag något ord, så börjar jag storgrina igen. Har än så länge inte sovit där själv, får ångest när jag tänker på det. Jag saknar min katt, mina föräldrar och huset hemma. Det känns fel att vara i lägenheten utan honom. Känner mig otroligt ensam trots att jag hade två andra kompisar hos mig där inatt. Väntar bara på att min vän ska komma innanför dörren så jag kan umgås med honom igen. Jag vägrar sova ensam.. Samtidigt kan jag inte kräva att min tjejkompis ska bo där med mig tre månader i streck.

Jag saknar min vän otroligt mycket, kan inte ens beskriva. Börjar bara gråta så himla mycket varje gång det slår mig. (Gråter nu). Har levt med panikångest ett tag nu och har försökt bearbeta det, men nu känner jag hur det kommer krypandes.

Efter allt tjat med egen lägenhet så vill jag absolut inte komma och säga att jag vill flytta hem igen, då skulle alla säga "vad var det jag sa". Dessutom kan jag inte flytta hem nu, då jag har lovat min vän att jag ska bo där. Det gör mig panikslagen att jag har lovat att bo där i hela TRE månader. Det är en ganska lång tid. VAD SKA JAG GÖRA??

[Moa-]
2013-01-29, 19:35
#1

Har du någon kontakt med sjukvården i dagsläget? Det låter som en omfattande problematik som du bör få professionell hjälp att hantera…

srebecca
2013-01-29, 19:37
#2

Jag har gått hos psykolog i två år ungefär. Men hon slutade, och jag blev myndig vilket ledde till att jag slutade gå till någon.. Vet inte vem jag ska vända mig till då jag är för gammal för bup.. Vill ju inte visa mig svag nu när jag har tjatat om detta så länge Gråter

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

[Moa-]
2013-01-29, 19:41
#3

Är du över 18 år kan du söka vård utan att någon utomstående behöver ha kännedom om detta. Det låter som om det vore hälsosamt för dig att ha någon form av kontakt med sjukvården och någon att tala med.

Lösningen att inte sova på 3 månader och att må konstant dåligt känns inte som ett alternativ.

srebecca
2013-01-29, 19:43
#4

Min mamma är mitt allt, så känns fel att dölja något för henne. Känner att jag måste dela med mig av detta. Lösningen blir att jag åker hem och sover istället i mitt vanliga hem, vilket kommer göra mina föräldrar irriterade i längden i och med att dom betalar hyra. Tänkt prata med någon på min skola.. Frågan är vad dom ska komma med för tips/lösning??

[Moa-]
2013-01-29, 19:50
#5

Prata med din mamma, förklara situationen och ta kontakt med sjukvård eller psykolog/kurator på din skola. Sjukvården kan hjälpa dig med sätt att hantera det hela, en plats för känsloventilering eller om så behövs medicinering.

Dock om du är 18 år och ännu går på gymnasiet så är det långt ifrån alla som är redo att flytta hemifrån. Varför tog du detta beslut från början?

srebecca
2013-01-29, 20:14
#6

Det har varit krabbigt med bussar till skolan och så vidare. Nu har jag 10 minuter dit, istället för 1 timme. Behöver dessutom inte sitta och vänta på att bussar ska gå då dom går jätteofta. Hela min familj har velat flytta inåt stan, men finns mycket att göra vid detta hus för att kunna sälja. Så sa min kompis att han skulle vara borta i tre månader och sa att jag kunde bo där, vilket var ett perfekt tillfälle att prova att bo hemmaifrån då det "bara" är tre månader.

Största problemet just nu är nog att jag saknar min vän S så himla mycket. Får ångest över hur lite vi kommer kunna ses till skillnad mot förut. Har haft kontakt hela dagarna via sms, facebook, skype så jag har alltid haft han med mig. Hur ska man bearbeta detta?..

Är hemma i huset just nu. Det första man fick höra av min brors flickvän var. "Hade inte du flyttat? Varför är du hemma då?" med ganska gräslig attityd.. Det sista man vill säga är att man längtar hem.

[Moa-]
2013-01-29, 20:38
#7

Ibland får man ta det, längtade du hem så stå för det. Det behöver inte vara så mycket konstigare än så.

Hur man hanterar förändringar av situationer är väldigt individuellt och jag törs inte uttala mig i ditt specifika fall, dock låter det som om de reagerar häftigare än andra och skulle behöva ventilera detta med en utbildad person. Generellt kan många uppleva förändringar och saknad enklare genom att hålla sig sysselsatta, men det är som sagt individuellt.

Jag hoppas att det löser sig för dig och att du snart mår bättre!

Upp till toppen