Etikettakut-stöd
Läst 1811 ggr
Sofie-Marie
2013-01-14, 00:39

Faller.

Då faller man återigen ned i det där välkända hålet. Tog iallafall hand om mig själv den här gången när jag föll. Såren är tvättade och armen är lindad i bangage jag fick med mig hem från senaste avdelningen.

Och vad var anledningen den här gången då? Jag vet allvarligt talat inte. Ändå sedan jag slutade på mina mediciner (Abilify 10mg och Anafranil 50mg) har mitt humör varit som en total berg-och-dal-bana. Jag blir upprörd av småbagateller och denna upprördhet vänder jag som bekant innåt - mot mig själv. Säger saker till mig själv som: "Du är inte värd att leva", "Du är en patetiskt liten skitunge".

Jag får hjälp. Eller. Jag fick hjälp. Jag fick testa olika sorters mediciner (tills jag fick nog av alla biverkningarna) hos min psykiatriker. Jag fick råd och tips och stöd hos min DBT-terapeut. Men nu håller dessa kontrakt på att gå ut och jag vill ingenting annat än att bli fri från dem. Att få klara mig själv. Men har jag inte redan nu ikväll bevisat för alla att jag faktiskt inte klarar mig på egen hand?

Jag är bara så trött på att känna mig fångad av de människorna som är menade att hjälpa mig.

Jag har funderat många gånger på att lägga in mig igen. Men så samtidigt: Varför skulle jag? Allt de vill göra är att trycka i mig en massa mediciner som uppenbarligen inte fungerar. Men kanske hade det ändå varit det bästa för mig? Framförallt nu när jag håller på att falla, återigen faller jag.

Vad skall jag göra?

susceptible
2013-01-14, 22:16
#1

Skrämmer mig hur lätt det tycks vara från vårdens sida att bara medicinera och sen skicka iväg… gör ju inget till det bättre långsiktigt! Gjorde ju att jag själv drog mig under en lång tid att våga söka hjälp och ville lösa det helst på egen hand. Men det funkar sällan…

Jag vet inte om jag har något bra råd, mer än att du behöver ju hjälp. Det gör du! Det gäller ju bara att hitta rätt hjälp. Berätta för din psykiatriker hur det är och hur du tänker kring det. Att du behöver bättre hjälp och inte kan låta kontrakten ta slut än, då faller du ju som sagt bara tillbaka. Eller försök byta om du tror det skulle hjälpa? Precis som jag så behöver du väl jobba betydligt mycket mer på att hantera dina problem innan du kan bli lämnad ensammen med dem. Och att medicinera för fulla muggar tvekar jag på att det skulle hjälpa (om inte mer än för stunden iallafall), men det är väl bara jag som är livrädd för medicinering…

Dagboken, ventileringen när det blir för tufft

http://sjukforalltid.blogg.se

Sofie-Marie
2013-01-14, 23:35
#2

Tack för att du skrev! Jag har funderat och tänkt massor sedan jag skrev inlägget och fick tanken att en kurators-kontakt kanske hade varit någonting för mig? Jag har tidigare gått hos ett par kuratorer och de har hjälpt mig något otroligt. DBT'n hjälper mig hantera svåra känslor som kan uppkomma vid diverse siutationer - stora som små. Men en kurator kanske kan gå in med på djupet om vad det är som felas mig?

Jag skall träffa min psykiatriker på måndag och då skall jag ta upp allt detta och mina funderingar och se om hon kan remittera mig vidare.

För som du säger, jag behöver hjälp.

Tack igen för ditt svar!

Sofie-Marie
2013-01-15, 01:10
#3

Jag orkar snart inte mer. Jag orkar inte med mig själv och all misär jag för med mig vart jag än går.

Vore det ändå inte bättre om jag bara.. Försvann?

susceptible
2013-01-15, 13:56
#4

Ja, jag är inte så insatt i all hjälp ännu, håller precis på att påbörja bahandling igen (för tredje gången) har aldrig gått så långt för mig att det börjat hjälpa, men nu har jag flyttat och förhoppningsvis finns det bättre vårdteam här. De har rekommenderat mig gruppsamtal, är det något du funderat över eller blivit erbjuden?

Jag är skeptisk till det i början, känns som jag vill jobba lite mer med mig själv i början med psykolog el. liknande vilket jag hoppas jag får göra nu även om jag blivit "antagen" till ett asta team nu, eller vad det nu hette. Vet inte riktigt vad det är…

Om du tror kurator skulle hjälpa så SATSA på det! Allt som kan hjälpa det minsta lilla för att förbättra ditt mående är värt ett försök!

Jag vet hur du känner, att inte orka… Det är ju så jävla energikrävande att må skit hela tiden, och allting är så förbannat hopplöst när man mår som värst. Men jag lovar att det kan bli bättre! Det KAN det! Du kan vara stark, bara du ligger på och verkligen kämpar för att få den rätta hjälpen, det är du värd! Tänk tillbaka på hur stark du varit hitills som fortfarande lever med allt du säkert fått gå igenom, det är så mycket mer än vad andra "normala" friska människor någonsin kan föreställa sig!

Dagboken, ventileringen när det blir för tufft

http://sjukforalltid.blogg.se

PiganX
2013-01-15, 19:10
#5

Det var inte längesen jag kände ungefär likadant som du.. Allt jag ville var att få vara ifred med mina problem, visa att jag kunde klara mig själv och inte behövde mera hjälp från varken anhöriga eller psykiatrin. Men jag visste ju att jag inte klarade mig själv, det var egentligen bara en ursäkt för att få fortsätta skada mig i min ensamhet utan att nån la sig i. Jag vet inte varför det var så lätt att falla tillbaks och göra det så många gånger, trots att jag gav löften om att sluta till mina anhöriga. Ena delen av mig ville så gärna bli fri från all ångest, alla jobbiga tankar som tyngde ner mig totalt, och det där begäret att hantera allting genom att skada mig. Men andra delen av mig kände att det aldrig kommer att gå, att det inte finns någon mening för jag tyckte inte att det var så farligt att hantera det så. Kan inte säga att jag än heller riktigt förstår det allvarliga i det, men jag vet att jag kommer göra det i framtiden, när jag inte har något behov alls av att skära mig. Det var 15 dagar sen sist, och jag har haft vissa dagar då jag velat ge upp, men jag har inte gjort det. Än iallafall. Jag tar en dag i taget.

Mår du dåligt av någon speciell anledning just nu, eller är det den där välbekanta ångesten som spökar? Finns absolut här och stöttar ifall du behöver prata med någon, känner så väl igen mig i mycket av det du skriver. Funderade också på att lägga in mig för 1-2 månader sen, jag litade på mig själv allt mindre men det som hindrade mig var att jag inte ville göra mina anhöriga oroliga eller besvikna, jag ville visa att jag klarade det själv. Vilket jag då inte gjorde, men jag hoppas att det går bättre den här gången.

Om jag skulle kunna öppna min själ och låta dig känna för nån sekund hur dåligt jag mått så skulle du förstå att du inte är ensam. Ensam är du aldrig, hur fruktansvärt ensamt det än känns. Och det otroliga är att jag mår bra just nu, har hänt en del positiva saker i mitt liv senaste tiden och den här gången har jag lyckats ta vara på det och kunnat ta del av den där lyckan på riktigt. Förut har jag mest stått utanför och känt att lycka är något som jag borde känna, men inte kan. För att jag inte förtjänar det, för att jag inte har upplevt det på så länge, osv. Var helt enkelt så van vid att må dåligt att det kändes omöjligt att kunna må bra igen, ens för en kort tid. Men nu mår jag bra, och jag är medveten om att jag kommer att må dåligt många gånger igen under mitt liv, men min poäng är att du också kommer att kunna må bra, hur hopplöst det än känns just nu.

Och trots att vi inte känner varandra så finns jag här, skriv till mig direkt du känner att du vill lätta hjärtat. Jag bryr mig.

Monsva
2013-01-15, 20:23
#6

Felicia, Felicia, Felicia…Du har ett så stort hjärta och besitter så mycket klokskap. Åter igen blir jag rörd och varm i hjärtat när jag läser dina svar. Hoppas så att du tar till vara på all din kunskap och din stora medmänsklighet och fortsätter vara ett stöd för människor, genom ditt framtida yrkesval.

Och Sofie-Marie - ge inte upp! Det finns hjälp att få men det kan ta ett tag att hitta rätt. Du är visst en värdefull människa och jag är övertygad om att du kommer att få ett bra liv så småning om. Ta emot den hjälp som finns att få!

Ni är båda två beundransvärda tjer som orkar kämpa på trots allt mörker runt omkring er.

Sofie-Marie
2013-01-16, 05:44
#7

#4 Jag har gått i DBT i snart ett och ett halvt år och då har det varit en timmes individualterapi i veckan och två timmars gruppterapi i veckan. Detta har verkligen gjort under i mitt mående och jag rekommenderar det starkt. Men jag känner helt enkelt att jag fått ut så mycket jag kunnat av det hela och att jag nnu behöver testa någonting annat - som till exempel en kurator. Jag ringde min vårdcentral igår och frågade om det var möjligt för mig att boka tid hos en av deras kuratorer. Men de sa att det knappast var möjligt och att det i sådana fall var lång väntetid eftersom de bara har endast en kurator där som dessutom bara arbetar på halvtid. Min plan nu är alltså att prata med min psykiatriker om det hela och se om hon kan remittera mig till någon på SUS. Jag pratade även med min terapeut och hon sa att hon inte kommer släppa iväg mig med fria tyglar förrän jag mår bättre. Jag träffade henne igår och hon blev näst intill chockad över vilket skick jag var i, eftersom jag gjort så mycket framsteg under vår tid tillsammans och att det var synd att jag nu har fallit så pass hårt. Men hon tror på mig och litar på mig och det gör att jag också tror lite mer på mig. Jag är stark. Jag vet ju det.

#5 Som du skriver Felicia så är jag mycket delad till hela idén att "Må Bra". Ena delen av mig vill fortsätta att må såhär, eftersom det är det enda jag känner till och finner en viss trygghet i det. Men den andra delen skriker åt den första att resa sig upp och gå vidare i livet. Inte fastna i gamla mönster och tankar om destruktivitet och död. Men precis som du så måste jag nog ta en dag i taget och ta tag i de händer som sträcks ut emot mig. För vissa saker kan vara svåra att ta tag i på egen hand. För att vara helt ärlig vet jag inte varför jag föll den här gången. Det har varit händelse efter händelse efter händelse de senaste månaderna: Våld i hemmet (inte mot mig, men mellan hon jag delar lägenhet med och hennes nu föredetta pojkvän), polisförhör, epileptiskt anfall, akuten, förlorade min extramamma, förlorade ett flertal vänner/bekanta, akuten igen pga 140 i vilopuls (som jag/de fortfarande inte fått rätt på - pulsen är nu nere på 120.. ), avbrott i DBT'n ett par veckor pga jul och nyår, etc. Jag tror droppen blev när min pojkvän bad mig (eller snarare krävde) att jag skulle hålla mitt dåliga mående, mina tankar och mina känslor - för mig själv. Han mår själv väldigt dåligt och orkar inte med att bära min börda åt mig. Efter att ha burit på min egen "ryggsäck" ett par veckor bröt jag helt enkelt ihop. Jag klarade inte av att bära allting på egen hand och alla känslor bara välde över mig. Men nu har jag spenderat de senaste två dygnen med att gråta, prata och gråta och jag måste säga att det känns betydligt bättre inombords. Jag har insett att jag inte är så ensam som jag först intalade mig.
Vad underbart att höra att du faktiskt MÅR BRA! Det glädjer mitt hjärta. Njut av det hela så länge du kan och tänk på alla dessa bra dagarna om du någon dag mår sämre. <3

#6 Tack för dina ord! Jag skall verkligen försöka hitta styrkan på nytt att kämpa vidare. Som sagt, man är sällan så ensam som man intalar sig.

Tack igen alla för ert stöd!

PiganX
2013-01-16, 15:23
#8

#7 Förstår verkligen den där rädslan för att må bra när man blivit så van vid att må dåligt. Och de som inte känt den rädslan kan inte förstå när man förklarar den, kan faktiskt tänka mig att det låter märkligt i andra människors öron när man säger att man är rädd för att må bra. Men det är ju egentligen naturligt att stora förändringar skrämmer en, så det borde inte låta så konstigt som det kanske gör för vissa. Ska jag vara ärlig så känner jag den där rädslan varje gång jag mår dåligt. Det är hemskt att må dåligt, men jag känner mig ibland hemma eftersom det varit så, så himla länge. Och en fråga som många ställer sig är "vem är jag utan mörkret? Vem är jag utan mitt självskadande och min dödslängtan?". Den frågan har även jag ställt mig, många gånger. Och det jag gör just nu är att försöka finna nya sätt att leva, att hitta en ny Felicia som inte innebär självdestruktivitet. Jag har börjat om helt enkelt. Dock kan jag ju aldrig garantera att det kommer att fortsätta så, men som jag sa innan - man tar en dag i taget. Och jag menar inte att försöka ösa mina problem på dig, jag hoppas snarare att du ska kunna finna tröst i det, att det kanske på nåt sätt kan hjälpa dig.

Och jag förstår att det måste kännas jobbigt att han stänger dig ute, det är nog såna stunder man känner att man insett att man är helt ensam med sitt mående. Även om man inte är det. Men det känns ju så, helst när den/de som står en närmast stänger en ute och inte vill ta del av det. Det blir svårt att hantera, helst när det pågår så mycket annat i ens huvud samtidigt. Förstår att det inte är en kul tanke det här, men jag måste ju ändå fråga.. Är det verkligen helt rätt att ni är tillsammans som ett par just nu? Om ni båda mår dåligt och inte klarar av att finnas där för varandra (iallafall inte han för dig), så kanske förhållandet skadar mer än är bra för er. Tyvärr.

Vad fint att du är glad för min skull! Och jag vet att du också kommer att kunna må bättre nån gång. Kanske imorgon, kanske om en månad eller om nåt år, man vet aldrig. Det kommer när det kommer, på vägen dit får man försöka göra det bästa av saken och ta hand om sig själv så gott det går. Det kan kännas som ett enormt misslyckande om man faller tillbaks igen, men istället för att trycka ner sig själv med det så bör man försöka se det som ett tecken på att man faktiskt inte är helt perfekt, och sen fortsätta framåt igen. Det går, på ett eller annat sätt. Och du är aldrig ensam, glöm inte bort det.

Har inte du en hund förresten?

Sofie-Marie
2013-01-18, 13:49
#9

#8 Du är inte den första som har sagt att vi nog inte borde vara tillsammans just nu, men att vi kanske kan försöka igen när vi båda kan hantera vårt mående lite bättre och på så vis kunna stötta varandra på ett bättre sätt. Och jag har avslutat vår relation så många gånger nu, men alltid har någon av oss krypit tillbaka och blivit emottagen av den andra med öppna armar. Även fast vi försökt vara utan varandra så har det inte på något sätt hjälpt hur vi har mått. Jag älskar honom och det är med honom jag vill dela mitt liv. Vi får försöka hitta ett hållbart sätt att hantera varandras och våra egna känslor.

Jag pratade med mig DBT-terapeut idag. Hon ringde och frågade om jag ville ta en promenad med henne eftersom hon var i närheten av där jag bor. Så blev det och hon lyckades få mig att inse, att om jag skall få ett liv värt att leva - utan mediciner - så bör jag fortsätta med gruppterapin. (Tanken är egentligen att den skall vara avslutad för mig eftersom jag redan gått över ett år). Så jag tror faktiskt att jag behöver gå kvar där och pånytt försöka lära mig REGLERA MINA KÄNSLOR. Framförallt om jag som sagt inte vill gå på fler mediciner. Detta och om pojkvännen går kvar hos sin kurator så tror jag och hoppas innerligt att vi klarar oss igenom det hela. Och att vi sedan kan skapa en framtid tillsammans. En framtid som inte enbart innebär misär.

Jo, det stämmer att jag har en hund. Min underbara Samy :)

PiganX
2013-01-20, 23:31
#10

Trots allt mörker du lever i så blir jag glad när jag läser det du skrivit, för jag märker att du inte tappat hoppet och det är otroligt bra. Och du verkar ha en bra terapeut som bryr sig på riktigt och inte bara gör sitt jobb, så att säga. Jag önskar dig verkligen all lycka till, och jag finns här om du vill prata av dig nångång!

Djur är en obeskrivlig lycka även om man lever i mörker, otroligt nog..

Upp till toppen