Känner någon samma sak som mig?
Jag lever med ångest hela dagarna, varje dag! Då och då får jag väldigt konstiga känslor i kroppen, min fråga till er är för varje gång ni känner en ångest symtom brukar den alltid vara olik dom andra känslorna ni har fått eller är det samma känslor?? Jag har liksom yrsel,svaghet,oro,nervös,svimningkänslor bland mkt folk konstant men nu senaste tiden har jag en otrolig trötthet och en konstig skrämmande känsla ifrån min mage både från sidorna och längst ner vid äggstockarna, för varje gång jag känner smärtan i magen så får jag otroligt mkt ångest för att jag är så rädd att det är något fel på mig inombords, kanske cancer på äggstockarna eller cancer i magen !! Usshh är så trött på detta! Och varje gång man går till doktorn säger dom att det beror på stress , skitsnack tycker jag!!! Någon som känner igen sig??
Ja, Akimar, jag känner igen mej. jag skrv nyss ett svar till mary8012, gå gärna in och läs det. jag har också haft värk vid äggstockar och varit hos doktorn många gånger… alltid bra. Men man kan få värk där om man har förstoppning eller orolig tjocktarm också, då ´kan värken kännas vid äggstockarna. Ångestsymtomen ändras hela tiden för mej, så nya ångestsymtom kommer trots 30 år med ångest. Styrkekramar till Dej!
Känner också igen mig! Just den värken i magen/äggstockarna också.
Min ångest visar sig alltid i olika former. Jag blir aldrig förvånad längre. Jag bara antar att det har med min ångest att göra när min kropp reagerar på konstiga sätt. Jag hackar tänder, har ryckningar osv. Känner mig också svimmfärdig och väldigt trött. Jag är bara 16 år och har mer eller mindre växt upp med ångest då den började i 8 års ålder.
Nu har jag bestämt mig för bli av med skiten en gång för alla! Jag har hjälp och är redo för att gå åt bättringvägar. Lycka till med ditt och ta hand om dig! Kram!
Rebeckaan
Man blir ju nästan gråtfärdig när man läser det som ni har skrivit, det känns som om ni är jag, det är helt jävla otroligt. Precis de symtomen som du beskrev hade jag senast idag.
Det här är ju inte klokt, men lättande för man känner sig absolut inte ensam längre..
Man önskar ingen detta lidande och mående, man är inte värd detta helvete…
Men som sagt jag är så tacksam för att ni finns ska ni veta.
KRAM!!!!!
Jag är övertygad om att du kan ta dig ur det. Bara du får rätt hjälp och är motaglig för hjälp överhuvudtaget. Jag måste säga att jag tycker det är jätte skönt att veta att jag inte är galen och konstig, utan att detta faktiskt finns hos andra också. Som du säger känner jag mig mindre ensam. Man måste se på det som en sjukdom som går att bota. Det är inte obotligt. Vi måste bara lära oss att handskas med det. Och oj vad man lär sig mycket under denna processen! Man blir stark och man blir människo medveten :)
Kram!