Etikettmin-egen-berättelse
Läst 2246 ggr
Caaassiiie
2012-10-21, 02:51

För er en helt vanlig 19-åring! Eller?

(Varning för LÅNGT inlägg, chansa på var jag skulle posta de.)

Ja, det vill man ju tänka om alla man möter! Eller hur? Men alla har vi något i bagaget som vi inte gärna visar upp för hela världen. Jag har ett, du har ett, din granne har ett. Personen du möter på gatan dagligen, som tar den dagliga joggingturen på morgonen. Den personen har också ett förflutet. Le lite extra nästa gång. För du har inte en aning om vad personen handskas med just då. Allt kan vara toppen, men samtidigt inte. Det vet du inte, just för att det bara är personen som joggar förbi dit hus varje morgon.

För er är jag en helt vanlig tjej på internet. 19 år gammal. Jag borde ju leva livet, ha jobb, körkort, gå ut på puben med mina vänner, ha massor utav glädje och framgång. Vill ni veta en sak? Jag är inte en av dem tjejerna. Jag har ett bagage som förändrat min syn på så mycket. Människor, samhället och livet. Det är ingenting jag är stolt över, saker jag saknar och saker som förstört mitt liv.

Saker och händelser som gör att jag lever ett begränsat liv. Som innebär att jag inte kunnat ta studenten som alla andra i min ålder, har inte kunnat skaffa mig ett jobb och har inte en enda gång satt mig bakom en ratt. Varför? Det ska jag berätta för dig nu, delvis.

När du varit med om trauman så nära inpå. Suttit med en döende vän i ditt knä. Fallit offer för en våldtäkts man, inte bara en och två gånger. Bevittnat dem hemskaste sakerna man kan utsättas för som tonåring. Varit tvungen att hålla tyst om allting för att rädda ditt eget liv. Varit på fel plats vid fel tillfälle och blivit misshandlad och rånad, flera gånger. Mobbad i skolan som liten. Saknad av självkänsla. Bråk hemma, där allt som händer är ditt fel. För att det är enklare att skylla på någon som tar illa vid sig och tar åt sig. Men det med körkortet då? Det var en hemsk bilolycka med några av mina vänner, alla klarade sig men jag blev rejält omskakad och drömde ofta om händelsen efteråt. Sen är det ju alla blindstyren/rattfyllon i vår trafik, som alltid ska köra på mig. Förstörda knän som aldrig kan läka helt. Totalt onödigt…

Men är det inte bara att lämna det som var och gå vidare då?
Jag önskar det var så lätt. Jag kom förbi allting. Once. Jag blev bättre, allting gick åt rätt håll igen. Men när historien upprepar sig fler år senare blir man påmind och jag drömmer fasansfulla mardrömmar om allt jag gått igenom. Alla jag förlorat, alla saker jag sett, alla saker jag inte kan berätta för någon. Saker jag bara får gräva ner och le för resten av världen för annars betraktas man som en deppig jävel som ingen vill ha med att göra. Precis så är det i dagens läge. Tragiskt.

Så idag som den glada 19 åriga tjej jag betraktas som, för dem som inte känner mig eller känner till det jag gått igenom, är mitt liv inte lika strålande som för så många andra i min ålder. Jag har tagit en paus. Det funkar inte just nu. Stressen, mardrömmarna och alla trauman hann tillslut ikapp mig, efter 8 långa år. Efter alla möten med poliser, sjukhuspersonal och socialen, så kunde dem inte hjälpa mig. Jag fick ta hand om mig själv. Men allt har en gräns. Jag kan inte söka ett jobb p.g.a. min stress och panikångest som jag lider av varje dag.

Så från att vara kanske din glada granne, personen som joggar förbi dit hus, eller en helt okänd person du ser på bussen. Så är det här mitt egentliga jag. En 19 åring, som bor hemma. Gör ingenting. Har inget jobb. Pluggar inte. Har inget körkort. Hänger inte med ut på puben. Sitter mest hemma och rädd för dagens verklighet och människorna jag kan tvingas möta om jag går ut.

Depression, Panikångest, Trauma, Mardrömmar, PTSD, Klaustro & Agorafobi, Dödsfall/Sorg, Självdestruktiv, Självmordstankar. Jag äter dåligt eller inte alls, sover nästan aldrig. Ständig oro och ångest. Det här är något som påverkar mig varenda dag. Hela tiden. Det är ingenting man tänker på. Det kan vara du, det kan vara jag, det kan drabba vem som helst. Livet kan förändras så väldigt fort. Bidra inte till att göra det sämre. Hjälp till.

Så, vad sägs om det där extra leendet mot nästa person du möter?

Mvh Cassandra

C.H Photography
GuruShots




[jadestone]
2012-11-01, 00:56
#1

Då får du ett leende från mej :)

nakenkatt
2012-11-01, 05:58
#2

Och av mig också.Mycket bra skrivet av dig.KRAM.

Caaassiiie
2012-11-02, 03:07
#3

Kram på er båda tillbaka! :)

Mvh Cassandra

C.H Photography
GuruShots




Upp till toppen