Annons:
Etikettmin-egen-berättelse
Läst 2675 ggr
[Lina89]
2012-10-25 18:50

När man inte orkar mera!

Hej behöver skriva av mig och få ut min tanka till såna som facktist kan ha ett hum om hur man mår!

Varna för lite stav fel här och var

Jag heter Evelina, är 23 vintrara, som ofta har funderingar över varför just jag finns.

Mitt system har krachat, jag är deprimerad, knäkt och typ helt slut. Jag har gått in i väggen!

Jag har vart deprimerad och haft självmordstankar till och från i 3år nu ca.

Har tidigare inte pratat med någon typ för jag har inte velat visa mig svag, för jag känt att man kan inte lita på någon. har blivit mycket utnytjad av både kompisar och killar jag vart med.

Jag skärde mig i armarna, när jag var ute och red kollade jag nästan alltid efter ett träd att hänga mig i! Men nu orkar jag inte mera!

Mitt liv hemma är väldigt jobbigt, min mamma är sjuk skriven för samma sak som jag utmatnings deprition och gott in i väggen. Mammas sambo fattar inte att han ger mer skada än nytta när han tjabbar och med djuren klarar han ninte av att göra något ordentligt.

Vi har 7 hästar (travhästar), 11 hunadra som mamma föder upp och försörjer sig på. Efter som att mammas sambo inte klarar av att göra saker ordentlig specielt med hästrna så blir de ju jag som tar hand om dom. Men jag har precat mig själv för hårt, så att jag orkar inte längre. Ser jag något i stallet som är slarvigt gjort eller om de är stökigt så blir jag fruktansvärt stressad och går typ genast in på mitt rum för jag klarar inte av att va där ute, visa dagar är de bättre då bryr jag mig inte om de.

När dagen är slut och alla intryk efter dagen sjunkit in så kan jag få sån ångest att jag sitter och börjar gråtta. Ibland kan jag bara börja gråta utan anledning. Tycker jag något är jobbigt så kan jag börja gråtta föra jag fattar inte hur jag ska klara de här.

Jag bor hemma gratis (är arbetslös), de är altid jag som tagit hand om hästarna så de käns ändå naturlig för mig att göra de här, fast de inte ofta är någon glädje i de längre. Jag har hålt på med hästar sen jag var 4år hästarna är mitt liv, men jag vet inte om jag orkar mera.

Jag måste här i från annars vet jag inte om jag klarar de här! Jar har kontackt med soc och min läkare hjälper mig med att prata med dom, om dom kan hjälpa mig med egen lägenhet. På något sätt måste jag här ifrån! Går öven till en pykolog.

Jag är en glad och positiv mäniska och försöker va glad fasten jag mår skit men de går inte alltid, och barar man inte se ut som man mår skit så tror en del att man bluffar. Nä men hon mår nog inte dåligt hon ser ju så glad ut så. Men skulle de bli bättre om jag gick och såg lässaed och depig ut? Nä, så varför inte göra de bästa i alla fal, fast jag mor skit. Inget blir bättre av att tycka synd om sig själv!

Jag är så jävla trött på att må dåligt, att ha den J***A ångest och inte orka med saker jag vanligt vis göra på rutin.

Förra sommaren sommarjobade jag hos en trav tränare utanför kalmar, den sommaren tyckte han att jag var så bra att han hade kunnat anstäla mig på en gång om han hade behöft. Jobbade hos han denna somaren som va nu igen. Och han säger att jag är inte alls mig själv, du är inte alls samma tjej som var här föra sommaren och då fick jag panik, för jag hade ingen aning om vad som var fel på mig. Men nu vet jag.

Efter att jag vart hos min pykolog första gången, och hon berättade för mig hur jag mår och hur hon tror de är så började jag må sämre. De var som att jag hade gått med skyglappar på mig och bara plöjt på rakt fram, men efter att jag pratade mede henne så åkte dom av. och jag såg hur jag verkligen mår.

Men så länge jag bor hemma så kommer jag hålla på med hästrna och saker runt om kring för då ser jag allt. När jag kommer här ifrån ser jag de inte och då bekymrar de inte mig. Mamma har sin olika problenm att kämpa med så jag vill inte lägga på henne mer om nhur jag mår. Hon vet jag mår dålig men inte hur illa de är!

Har 4 små syskon, var av en lille bror som bor i samma hus som jag på heltid. han och jag bråkar ofta. Han provoserar så jag blir arg och i nu läget är min stubin väldigt kort, så de händer ofta att vi slos och bråkar. När han retar upp mig går jag igång på varända sylinder jag har + 5 till. jag vet att jag inte ska slå han men de är inte alltid jag kan hindra mig själv, när typ hjärnan slutar tänka och barar all frustatjon inom mig kommer ut.

Ibland kan jag hindra mig men inte alltid. jag vet de är så jävla fel och att han bara är 11 och jag är 23. Men jag klarar inte av att hantera honom när jag mår som jag mår. De går inte! Min pykolog tyckte jag skulle föröka prata med honom, och få han försöka förstå. Och här om dagen kände jag mig redo för de. Helt ointreserad står han där och typ försöker dra sig inåt (försökte prta med han när vi var i stallet).n Då blev jag bara sån att nä men skit i de, du vill uppenbarligen inte veta varför jag som jag gör. En dag kommer jag göra något som jag ångrara med honom, när jag tappar all min kontroll av frustartion.

Jobbat för mycket, slitit för mycket för att nå mina drömmar och komma ditt jag vill de är anledningen till att jag är där jag är i dag!

De sista året på gymmnaiet bode jag med min dåvarande kille. jag hoppade av 1 månad innan studenten för jag måde så fruktanvärt dålig för han behandlade mig som skit!

Jag är 23 år! jag ska inte må så här! Jag ska typ va på topp nu, söka jobb och ha ett bra liv.

Jag vill jobba men jag orkar inte!

Mitt system är slut!

Annons:
Upp till toppen
Annons: