Jo, det tar tid att få hjälp, för lång tid många gånger. Det gäller väl mest att vara frisk nog för att tjata och att alltid komma ihåg att psykakuten finns kvar om det är något. Kanske kan någon läkare där ge dig recept så du klarar dig till uppsatt samtalstid? Eller om din gamla läkare kan skriva ut ett fram tills dess. Att avsluta en medicinering bara sådär huxflux brukar sällan vara helt bra.

Kämpa på :) Hoppas det löser sig.

Jag vet inte om det bara är så att jag har haft en otrolig jäkla tur och det blev tredje gångn gillt. Men länspsykiatrin här är väldigt bra, i mitt tycke som egentligen är livrädd för vården och tidigare bara haft dålig erfarenhet.

Nu verkar det ju som att du har fått en tid  och hittat en mottagning, men annas kan jag rekommendera psykiatri södra:

http://psykiatrinsodra.se/verksamhet/om-osskontakt.html

Jag bor i haninge men får ändå komma till södermalm för samtal, och de är riktigt duktiga. Du kan ju allid pröva där, de har också en jour och är snabba att hjälpa. Hoppas det löser sig för dig.

Hej har varit i kontakt med även dem "Du hör inte hemma här" eller ring om det är akut.. :((

Har fått kontakt med Kronan nu och fick för en m¨ånad det tid den 19 juni… problemet är då att min medicin inte räcker tills dess… har försök förklara detta flera gånger jag ringt dit… de säger läkaren har tfntid mellan 16 -16.30 och det är han som avgör det… vilken tur för mig att jag jobbar och aldrig hinner ringa :(( ska det vara så jävla svårt att skriva en lapp. Vart tog humanismen vägen? Jag ringer ju inte till en psykmott för att allt är skitbra… faaaaaan, man blir så trött på alla som jobbar där!!!!!

Åh förlåt för det men luften börjar gå ur en nu och man orkar snart inte mer :(((

Jag har full förståelse, innan jag skrev inlägget så hade jag överhuvudtaget inte ens vait i kontakt med deras så kallade jour. Även om man hör dit så får man inte hjälp utan ett väldigt otrevligt bemötande. Dagjouren tror jag är annorlunda eftersom de inte är sammankopplade med själva centraljouren (det är ett jäkla spindelnät det där). Men för att få medicin kanske du kan åka in till St Göran och be om recept? Eller försöka få tag på läkaren som först skrev ut dem?

Tyvärr är det verkligen så att man måste vara frisk för att få hjälp av vården, jag hade inte fixat det om inte min man ringde samtalen, och till och med han kan gråta i vanmakt efteråt. Tyvärr är det nog att uppsöka en jourmottagning eller också så försöker du få en rast under telefontiden. Jag förstå att det är fruktansvärt jobbigt och på det måendet så ska man ju inte sätta ut medicin bara sådär.

För samtal kan du kanske pova jourhavande medmänniska/präst/psykolog och allt vad de nu heter. De kan ju inte hjlpa medicinskt men det kan kanske vara skönt att få tala med någon annan och anonymt få ösa ur sig allt i telefon.

Och det är inget att be om ursäkt för, jag vet hur jävlig psykvården kan vara när man behöver hjälp akut. Och att försöka få ur sig sin frustration kan ofta göra att det lättar lite, jag får väl låta lite som alla jäkla doktorer och säga "Stå ut ett tag till", det är ju det som gäller i de flesta lägen. Jag hoppas verkligen helhjärtat att det löser sig, och orkar du inte mer så får du nog uppsöka en akutmottagning.

Du får stå ut.

Stå på dig!

Jag känner igen det där sättet, att inte bli tagen på allvar. Även om jag lades in på psyk dagen efter att jag sökt hjälp så har jag ändå träffat många "mindre begåvade" läkare, skötare, sköterskor osv.

Det gäller att VERKLIGEN gå in på detaljer och berätta exakt HUR man känner, VAD man tänker och VAD man gör för att dämpa ångesten. Det tyckter jag var det värsta, att behöva tala om allt det där. Jag var så rädd för att bryta ihop och "skämma ut mig". Men naturligtvis bröt jag ihop och fick värsta panikångesten. Och det gjorde ju absolut ingenting.

Men jag var tvungen att berätta många detaljer innan jag fick hjälpen. Tanten jag pratade med först sa till mig att jag kunde börja meditera eller ganske börja gå promenader. (kärring) Om det ändå vore så lätt! Då hade jag ändå talat om för henne att jag inte orkade leva mer.

Hur som helt får du inte ge upp! Det kommer att lösa sig (vet att det inte känns så). Kämpa kämpa kämpa! Har du provat att åka till en psykmottagning, utan att ringa?

Prova inte jourhavande präst om du inte är troende. Jag fick det tipset och ringde en gång när nöden var svår. Hon pratade om att omvända sig och få uppenbarelser samt tala i tungor.

#7 Men oj, jag trodde att de var som jourhavande medmänniska. Om det är så som du säger tar jag tillbaka det tipset, men de andra står kvar.

Åh vad ni är fina och tack för alla stödjade ord. Känns skönt att man inte är ensam.. och är trött på att kämpa för att vilja leva. Ska ta mig i kragen och åka ner till St Görans igen och göra om det jag gjorde sist. Fan man blir bara så ledsen och arg och uppgiven när man kör in i väggar hela tiden.. och kommer inte ifrån tanken.. att tänk om det alltid kommer att vara såhär… suck.. det är inte rättvist, jag borde inte må såhär och ständiga frågan, varför.. vad är det som gått sönder i mig som får mig att må såhär…

Tack för ni finns! Är bara så trött på att vara trött och inte veta vad jag kan göra för att det ska bli bättre.. om vården efter den 19de inte hjälper vet jag inte vad jag gör. Har lagt allt mitt hopp på det. Men som sagt St Görans imorgon när jag vaknar!

Kram på er! <3

Tyvärr måste man många gånger vara stark och kämpa för att få hjälp, vilket man absolut inte orkar när man har sån stark ångest.

Jag har haft tur med alla läkare utom en som försökte med utpressning, påstod att jag missbrukade stesolid och zolpidem även fast jag inte tog över gränsen som var utskriver och han hotade med att om jag inte tog Seroquel (starkt antipsykotiskt) så skulle jag inte få mina ångestdämpande eller insomningstabletter som i stort sett är min livlina när ångesten sätter in. Seroquel och ungefär 15 - 20 andra mediciner, antidepp, antiepileptiskt, antipsykotiskt och vanliga långverkande sömntabletter har jag testat under mina 10 år inom psykvården och jag är biverkningsöverkänslig och har aldrig blivit hjälpt av alla kemikalier dom tryckt i mig ändå.

En del inom vården är riktiga as och borde inte få ha ett jobb där dom har makt över hur andra människor mår.

Jag mår inte riktigt så dåligt alla dagar länge men jag vet mycket väl hur du känner för jag har varit så djupt nere i skiten att jag försökt ta livet av mig genom överdos för att slippa ångesten men ångrade mig i sista sekund och ville inte dö så jag ringde min bästa vän som ringde en ambulans åt mig. Jag hoppas verkligen att du är starkare än jag var då som tog så mycket tabletter!

Fokusera på att det är "bara" 11 dagar kvar nu. Det är inte ens två veckor sen får du träffa en läkare.

All stress som ångesten gett mig(jag har kroniskt PTSD) har gjort att jag fått fibromyalgi vilket är en obotligt nervsjukdom där hjärnan blir överkänslig för smärta. Så nu har jag inte "bara" ångesten och insomnian att slåss emot utan även konstanta smärtor och trötthet samt en massa andra symptom från sjukdomen, som att jag tappar bort ord, glömmer bort vad jag skulle säga precis när jag öppnar munnen, jag klarar ibland inte av beröring öht, minsta ansträngning som något så enkelt som att laga mat, diska eller dammsuga gör att jag måste vila i flera timmar. Så låt inte stressen över ångesten och dålig sjukvård bryta ner dig för du vill inte få en sån här sjukdom att dras med livet ut! Du kan bli hel och frisk med rätt vård och hjälp!

Försök hitta något som ger dig lugn i vardagen tills du får träffa läkaren och även efter. För mig kan det vara att katten ligger intill mig och spinner när jag mår dåligt, eller att jag orkat ta mig ut till stallet och tar en lång, lugn tur i skogen ensam med bara hästen som sällskap. Eller ringa min bästa vän som lyssnar vad det än är. Att vara ute och fotografera allt vackert i naturen för att fånga alla korta, fina sekunder som försvinner lika fort igen. Man behöver något som ger en lite andrum och sinnesro i vardagen och ångesten! Så även om det känns svårt, sluta inte göra det du tycker om för det gör att själen mår bättre och ångesten håller sig oftast borta under tiden!

Jag tror på dig och att du klarar dig fram tills du får träffa läkaren om du inte får hjälp på sjukhuset idag! Du är starkare än du tror, du vet det bara inte själv! Alla som klarar sig igenom svåra tider, trauman, depressioner, ångest och alla psykiska sjukdomar som bryter ner en är så otroligt mycket starkare än vad man känner sig. Vissa överlever inte den ångest som du och även jag har ibland, men vi lever fortfarande, det måste betyda att vi helt enkelt vill leva och med vilja kommer man långt! Så fortsätt kämpa och försök tro på dig själv hur svårt det än är, försök förstå hur stark du egentligen är när du känner dig allra svagast.

Massvis med styrkekramar!

Åh finaste Tessan! Nyss hemmkommen från psykakut igen :(( Tack för dina stärkade ord.. du har rätt 11 dagar.. 11 dagar.. nu är det inte långt kvar!

Stor kram till diug med! Snart skiner solen, eller hur!

Gick besöket på St Göran inget bra?
Du behöver inte svara nu, eller alls om du inte känner för det, utan försök få lite sömn nu.
Tyvärr har ju ingen här någon mirakellösning, men din stuation rörde mig och påminde om min egna.

Om det bara fanns några ord som bara löste allt skulle dem bli sagda, men tills dess så får du nog överleva med att jag (och flera med mig i tråden) tänker på dig och önskar dig välgång. Du är värd vården, och det kommer att bli bättre.

#11 Nej det är verkligen inte lång tid kvar! Nu är det bara 9 dagar kvar, tiden försvinner förbi fortare än du tror och så länge du fortsätter kämpa och tro på dig själv så klarar du dom dagarna, en vecka och två dagar, det är ju nästan borta nu. Fokusera på allt positivt, att det kommer närmre ditt möte och att du verkligen är stark nog att klara dig tills dess och sen när du är på mötet så var inte rädd för att säga hur du känner, vad du tänker och hur du mår, för om du verkligen förklarar hur djupt ångesten påverkar dig så tror jag att du känner få den vård du behöver!

Ja snart skingras alla orosmoln och solen kommer än en gång skina över dig och även mig! Massvis med styrkekramar!

Åh jag sitter här och gråter när jag läser era stödjande inlägg.. skönt att någon förstår. St Görans gick bra, två gånger där nu och de är fina som jobbar där och tar en på allvar tycker jag. Fick min medicin utskriven för de inte hade den i huset.. samt lugnande för att komma på fötter igen. Har kommit på att kraftig ångest kräver kraftig vila och det är dessa stunder jag sparar det grova artilleriet till.. och för att sova så klart. Utan djup drömmlös sömn hade detta varit över sedan länge.

Det är märkligt hur snabbt man blir skör när man är trött. och fort går det. Men nu är det inte långt kvar… och jag börjar bli nervös istället och byggger upp ångest inför mötet med denne okände man som ska "dömma" mig och göra en bedömning om jag är kvalificerad. Sjukt, man blir lite arg, men fan mycket skönare att vara arg än ledsen och uppgiven.

Den dag i taget och ett andetag i taget. Lärde mig längesedan att försöka leva i nuet och det är det som hjälper mest idag, tror jag. Att inte tänka på imorgon eller övremorgon och hur jag kommer att må då.. slutar alldrig bra det.

Tack än en gång för ert stöd, blir varm om hjärtat när jag läser era ord och ni ska veta att jag är tacksam!

Stor kram till er! :)

Den som ändå hade haft ork att skriva tidigare… :((( Detta elende tar aldrig slut. Samma morgon som min efterlängtade tid är och sitter med skorna på och väntar då jag int kommer dit för tidigt så ringer telefonen… Läkaren är sjuk!!!! Jag brister.. detta skulle ju vara min hjälp, mitt steg närmre ett dugligt liv som jag ville leva… mn nej.

De skickar ut mig till Krolinska i mitt tillsånd där jag träffar en läkare som efter 15 min byter min medicin och skriver ut 100 attarax och 30 stilnoct och säger tack och hej! Tiden går och jag mår sämre och sämre, gick från en lullig ångest som kom och gick till en glasskäörande ihärdig ånget som inget fungerade emot. ^Åt inte sov inte och allt blev värre..

Blir så ledsen när jag ibland stannar upp och tänker på vad de gör med människor. Vill du dö säger den sen????? Vad fan betyder det.. har inte vaknat sen november förra året och viljat leva, är det samma sak??

Lkaren i fråga ringde 10 ddagar senare och undrade hur jag mådde och gav mg rekommendationen att öka min dos och skrev glatt ut mer atarax och stilnoct.. som inget. Veckan efter gör han samma sak.. men det är samtalet: Jag ska på semester ska jag skriva ut en runda till så du inte blir utan och ring m det är akut??!!

Nästa tur till Karolinska kom inte kort efter det.. fick inte en ny tid till läkaren förrän den 10 aug??? Vem var de4t som blev sjuk egentligen? Den nya läkaren bytte medicin och skrev ut både atarax, oxyscand och stilnoct och sade att jag skulle ta mig tid att vänja mig av vissa av dessa mediciner, OCH ringa om det vaqr akut.. VAD FAN BETYDER DET??? jag frågade henne och hon tittade frågande på mig… jag sade: är det när jag svalt all medicin ni kastat mig sen jag flytta till sthlm och sen ringde.. är det akut??

Känner mig då övergiven och så ledsen och mår sämre än jag någonsinn gjort. Klarar inte av att jobba längre utan att bryta ihop i något som börjar likna en panikångest. Kan ju lugnt påstå attt det inte går på rätt håll. *Ringde läkarmotttagningen och sade att jag inte visste vad jag skulle göra om de avboka mig igen…

Är så trött, ledsen och trött och ensam… ringde psyk akut ikväll och hade en ångst som jag inte kunde dämpa vad jag än tog. Fick beskedet att jag skulle ringa jourhavande kompis??? Som i sin tur tog inte in fler samtal i sitt kösystem.. Börjar förstå att människor ger upp… där det blir så svart att inget spelar roll… att om min död skulle döda mina föräldrar snart inte spelar någon roll… jag vet bara en sak, jag kan inte leva såhär…

Nu är det inte långt tills den 10de, men dessa två dagar känns som en evighet..  var bara tvungen att skriva av mig. Har varit i sthlm sen mars, träffat 7 läkare var av ingen erbjudit mig någon att prata med.. bara mediciner.. Här ät och gå hem.. INGEN. Håll tummarna för mig nu… slutet är nära.. sen om det blir bra eller dåligt.. vet ej. Men snart är det över…

Jag håller verkligen tummarna för dig! Du förtjänar bättre behandling än så! Jag har själv äntligen hittat en psykolog jag kan prata med och börjar i terapi där den 14e. Men det är 20 min med tåg och sen taxi då det ligger uppe på en kurort och det är en rejäl uppförsbacke dit som min kropp inte klarar av och inga bussar går dit och jag ska dit en gång i veckan vilket kommer bli både dyrt och ta upp mycket tid. Men jag ska försöka ändå eftersom jag inte kännt tillit till någon annan psykolog och inte känt mig redo att ta itu med allt jag varit med om. Men jag känner verkligen med dig för jag vet hur det är att bara få mediciner men aldrig någon riktig hjälp. Så jag hoppas att dom verkligen tar dig på allvar nu! Alla förtjänar att få den hjälp dom behöver, inte bara en massa mediciner. Så jag hoppas verkligen att allt går bra denna gången!

Alla jourhavande präster är inte rikspuckon, det finns guldkorn oxå. Eftersom du bor i Sthlm kan jag tipsa om Mobila teamet MAK 51775040, iaf i Norra delen av länet.

mvh

Tanja har fått hjälp… Hoppet är det sista som dör! Det kan bli bra, det måste det!

Stor kram till alla er som är med mig på denna bussresa med ångesttravel! Hoppas vi kommer fram nån gång!

Kram!

Håller tummarna för att det går vägen.

mvh

Tack! :) Det var dags för lite medvind nu..