Etikettmin-egen-berättelse
Läst 1810 ggr
Manillas
2012-06-26, 06:47

Min historia! [LÅNGT INLÄGG]

Mina diagnoser i nuläget:

Socialfobi, Bipolär, ADHD, Panikångest, agorafobi, PTSD, GAD.

När jag slutade på dagis för att börja på förskolan så var jag den ensam från min dagis grupp i en grupp med nya människor. Alla andra hamnade på en annan avdelning och jag förblev ensam.

Alla föräldrar var med under 1 veckas tid på inskolning och då lekte jag glatt med de andra barnen. När nästa vecka började och jag gick in i klassrummet så kände jag ett otroligt obehag, eftersom att jag var så liten så sprang jag raka vägen hem i tårar. Vägrade gå tillbaka den dagen. Dag 2 gick helt ok fram till lunch, den första rasten. Lunchrasten, ingen pratade med mig och när jag frågade om jag fick vara med och leka så fick jag svar som "Tjockis"  eller bara ett blankt nej. Jag pratade med min lärare som sa att jag kunde få sitta med henne och äta ett äpple, då gjorde det mig jätte glad men hon hade kunnat gjort någonting för att få in mig i gruppen som endast bestod av ett gäng barn som gått hos samma dagmamma sedan 2års ålder.
Den dagen klarade jag fram tills kl14 när vi slutade för dagen, Mamma slutade kl 16 och jag skulle bli kvar på fritids i 2 timmar. Ist för att gå till fritids så gick jag hem och satt utanför i 3 timmar, Mamma hade åkt för att hämta mig men jag hade ju inte ens gått dit så både hon och fritidsledarna hade vart och letat efter mig överallt.

Dagarna gick och läraren följde med mig till fritids så att jag verkligen gick dit. Jag mådde bara sämre och sämre. Så här fortsatte det tills jag gick i 3e klass. Mamma pratade med lärarna som sa att jag nu var "en i gänget", vilket var en lögn. jag var fortfarande mobbad och satt mest för mig själv med mitt ritblock. Jag pratade inte så mycket med Mamma om hur jag mådde men det märkte hon i alla fall. Så en dag kom hon till skolan och jag satt ute i korridoren, vilket var ganska vanligt. Mamma frågade mig varför jag satt där ute och inte inne hos dom andra. "Dom kastade massor av lappar med dumma saker" blev mitt svar. Mamma blev rasande och bad min lärare komma ut, frågade även henne samma sak som hon frågat mig och läraren tog fram lapparna, Mamma ifrågasätter då varför det är jag som får gå ut och inte de som vart elaka? "Det är svårt att straffa en halv skol klass" fick hon till svar. Samma dag kom mina bästa vänner över och berättade att de skulle börja i min klass, Mamma hade tänkt flytta över mig till en annan skola men nu när mina bästa vänner skulle börja i min klass var jag överlycklig. Jag såg framför mig hur jag äntligen skulle få spela bakset med mina vänner och klättra i den stora klätterställningen som jag inte vågat ensam.

Jag skulle slippa alla timmar jag setat och gråtit inne på toan eller de timmar som jag spänderat utan ytterkläder och skor utanför ytterdörren när det var snö. Jag skulle slippa må dåligt.

Dagen efter gick vi tillsammans till skolan, vi satte oss vid ett runt bord i klassrummet och dagen gick bra. Ingen var elak mot mig under 2 månader utan jag blev en del av klassen.

Sommaren var här och den sista terminen i 3an var avslutad, det värsta var när jag fick veta att mina 2 kompisar skulle flytta till en annan stad. Dom skulle inte följa med mig till skolan i Aug.
Sommaren var bra och jag åkte precis som varje år på kollo, kollo tiden måste ha vart det bästa i min uppväxt. När skolan närmade sig så var jag faktiskt glad, jag ville börja med min klass igen eftersom at det gått så bra den sista tiden. Men när jag kommer dit så är det första som händer att någon sätter krokben för mig och jag får en lapp kastad och orden "djävla tjockis" ekar i mitt huvud än idag.

Efter det gick jag aldrig mer tillbaka dit, jag fick börja i en ny skola. Då vågade jag inte skaffa några vänner, tur nog sökte sig människorna i min klass till mig och frågade om dom fick sitta med mig vid lunchen. Jag blev glad och sa självklart ja. åk 4 gick bra men sommaren till åk 5 så måtte jag dåligt över min vikt, jag var inte större än någon i min klass snarare mindre. Jag var smalast ser jag nu i efterhand. Då kände jag mig enorm och började svälta mig själv, vilket Mamma snabbt märkte. Då fick jag den dumma idén om att spy upp maten, första dagarna var det kämpigt, men bara efter någon dag blev det lätt och tillslut kom allt jag åt upp av sig själv.

Detta ledde till att jag rasade i vikt, vilket jag var nöjd med. Det var inte mamma och inte läkaren som inte förstod vad som var fel, det var ju inget fysiskt fel alls så jag förstår att hon inte kunde hitta felet.

När jag började åk 5 så kom jag till skolan, tjejerna avundades min midja som blivit så smal att man kunde hålla med händerna runt mig. Mina höftben stod rakt ut och vi stod i spegeln och jämnförde allas höft ben. Mina var de ende synliga och alla i klassen ville ha likadant. Dom började fråga hur man gjorde och jag sa att man bara måste räkna kalorier. Den veckan började hela klassens tjejer att räkna kalorier och ingen åt mer än en gaffel till lunch. Snart hade vi alla gått ner en hel del. 
Det var då det hände, jag gjorde som vanligt åt en portion och gick in på toa satte mig ner på golvet över toa stolen och kräktes. Då kom en i klassen in. Efter det så blev jag kallad för spyan i en vecka och den veckan var droppen, jag hade fått nog. Jag skulle aldrig mer gå till skolan.

Det var här första kontakten med BUP startade.

Under ett halvårs tid provade jag massor av tabletter. Tillslut sa dom att jag hade prova allt och jag fick prova en KBT vilket gjorde allt värre. Jag reste mig inte upp ur sängen på veckor efter att jag försökt med KBT i två månader.

jag fick mina diagnoser Socialfobi, Bipolär, ADHD, Panikångest, agorafobi, PTSD, GAD.

jag återväde inte till skolan förns i 7an då på ny skola, där gick jag knappt på några lektioner och "de coola"  killarna i 9an lade märke till mig när jag satt och blossade som en skorsten utanför skolan på cykelstället. Efter ett par dagar så kom dom fram och pratade med mig. Dom stod och rökte någonting som inte var tobak… Cannabis, det var då jag fann det bäste med livet. Droger, jag kände mig avslappnad och följde med dom hem till en av dom som bodde precis bredvid skolan för att se på film. Vi rökte massor av weed och jag mådde riktigt bra. Det var där problemen började på riktigt. Jag började umgås med killarna och spenderade numera all tid hemma hos Hampus, han följde med mig överallt. Jag kunde ju inte ens gå ut med soporna själv, jag kunde inte vara ensam övehuvudtaget men han tog hand om mig. Höll om mig tills mina ångest attacker var över.

Jag sket totalt i skolan och hamnade i samma stöd grupp som de 8 killar som nu mera var mina bästa vänner. Jag började slåss med en annan elev i en korridor och jag slutade inte slå, så polisen fick hämta mig med handfängsel från skolan. 
Som ni förstår fick jag inte komma tillbaka till den skolan.

Jag blev tvångs placerad på kunskaps skolan. Inga lektioner = mer fritid och mindre ångest. Hampus flyttade till en annan stad och jag var ensam igen. Hela 8an och halva 9an spänderade jag i sängen, jag varken åt eller pratade med någon jag var apatisk och levde på weed.

Lovet till sista terminen i 9an fick jag hjälp av BUP, då var det så illa att jag blev hämtad hemifrån och inlagd. För att jag skulle klara av sista terminen och jobba upp mina betyg så blev jag snabbt inskriven på starka mediciner eftersom att min tidigare KBT inte gav resultat.

Nozinan
Metamina
Xanor

Fick hjälpa mig under 9an och jag klarade att plugga upp alla mina betyg. Jag hade mvg i alla ämnen förutom idrott, där hade jag vg eftersom att sista målet för MVG var att hålla i en idrottslektion. Det skulle jag inte klara.

Nian var slut och jag gick på mitt vanliga månads möte med BUP, min läkare hade slutat och jag fick en ny läkare. Hon tog bort alla mediciner på engång och jag fick för tredje gången prova seroquel + Stilnoct  + Imovane + Fluoxetin 40mg. Enligt förväntningarna mådde jag skit. Jag fick prova en ny KBT och allt gick i botten jag blev inlagd utskriven efter 15 dagar och sedan dess har jag inte fått hjälp med min ångest alls.

Det är nu 4 år sedan och idag har jag gått upp tidigt för att lyckas försöka ringa psyk och be om en tid. idag kanske jag får en tid där jag kan få hjälp, för nu har jag inte lämnat hemmet på 3 veckor igen. Knappt sängen heller, det börjar bli riktigt illa igen. Trots att jag nästintill bara vart hemma de senaste åren så känner jag att det är värre nu och att det vart det i 3 veckor…

JAG BEHÖVER HJÄLP OCH MIN VÅRDCENTARL ÄR STÄNGD. Vart vänder jag mig!

[MissCaandy]
2012-06-29, 02:35
#1

Ring någon psykakut, såg att det fanns en tråd om det här inne med olika telenummer.

Tessen
2012-06-29, 03:30
#2

Jag kan tyvärr säga att jag vet hur det kan vara i skolan. Jag blev mobbad, kallades tjock trots att jag var en av dom smalaste på hela skolan, jag fick ätstörningar, började tidigt med droger. Jag har aldrig haft några direkta vänner, jag är 27 år nästa månad och jag har bara en enda vän som jag vet att jag helt och fullt kan lita på. Jag har ätit mig igenom större delen av fass när det kommer till psykofarmaka. Jag har gått hos psykolog efter psykolog men aldrig kommit överens med dom, dom har direkt börjat gräva i mina minnen vilket gjort att jag fått aggressionsutbrott. Jag träffar en bra psykiatriker en gång i halvåret. Han skriver ut zolpidem så jag ska kunna somna och stesolid att ta när ångesten är som värst. Förutom problemen i skolan och ensamheten så hade jag extremt mycket problem hemma.

Det är först nu, i tisdags, när jag hade blivit remitterad och kallad till ett Rehab Center som jag träffade en psykolog som det bara kändes rätt med, hon var enkel att öppna sig för. Hon ska dels behandla min kroniska PTSD samt mina ångest och panikattacker. Hon ska även försöka hjälpa mig acceptera och leva med min smärta. Jag har en ledsjukdom, förmodligen en obotlig form. Som jag ska träffa en reumatolog för i höst efter att länge haft skrivet "psykosomatiskt" "hypokondriker" och tillslut diagnosen Fibromyalgi när dom inte kunde hitta orsaken till min smärta och det tär på ett redan trasigt psyke. Att sen få reda på att det är mina leder problemet kommer ifrån gjorde mig förbannad då jag haft ledproblem i över 10 år och sökt för det gång efter gång och talat om för dom att jag är överrörlig i flera leder och att dom faktiskt gör väldigt ont vid och efter jg ansträngt mig.
Men är man en ung kvinna, har en sjukdom som ger smärtor som inte går bevisa genom några prover. Ja då är man helt plötsligt missbrukare och får inte samma vård som en man skulle fått för dom "gnäller minsann inte i onödan".

Nä usch jag är så arg på vården, både allmänvården och psykiatrin. Man ska tydligen vara döende eller hota att skada sig själv eller någon annan för att få ordentlig vård fort!

Jag hoppas verkligen du fått träffa någon vettig nu och kan få hjälp att börja läka för man orkar inte bära på allt hur länge som helst!
En massa styrkekramar och ja skickar lite positiv energi åt ditt håll!

/T

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

[MissCaandy]
2012-06-29, 08:29
#3

Det är helt sjukt hur svårt det kan vara att få hjälp. Dom enda gånger jag verkligen har fått hjälp är när jag har fått åka in akut pga självskador eller överdoser och så ska det inte behöva vara. Säger man till så ska dom lyssna så att det inte hinner gå så långt.

Tessen
2012-06-29, 16:37
#4

Jag har inte riktigt haft dom problemen utan jag har istället inte velat tala om varför jag mått dåligt så dom har gissat fram diagnoser och övermedicinerat mig. Sen tog jag faktiskt en överdos och då berättade jag tillslut varför jag mådde dåligt och då fick jag ångestdämpande och insomningstabletter. Visst det har varit mycket idioter inom vården, en jag har fått tid hos idioterna samma vecka jag ringt. Nu träffar jag en bra psykiatriker en gång i halvåret och han ser till att jag har ångestdämpande och insomningstabletter. Men har aldrig kommit överens med en psykolog innan utan bara fått aggressionsutbrott och börjat skrika för dom är för rakt på och börjar i stort sett gräva i hjärnan på en. Men läkaren som behandlar mig för min obotliga fysiska sjukdom remitterade mig till ett rehab-center som ligger i anslutning till en kurort och dom har allt från vanliga läkare till arbetsterapeuter, sjukgymnaster och psykologer. Psykologen jag fick träffa var helt underbar så jag har gått med på behandling mot min kroniska PTSD som vi ska börja med i mitten av augusti efter semester och sånt. Så det FINNS dom som är bra. Det finns dom som faktiskt vill hjälpa innan det gått för långt. Men dom är ovanliga och svåra att hitta tyvärr ): Det tog mig ca11 år inom psyk innan jag hittade en läkare och en psykolog där jag är bekväm med båda. Så man ska inte ge upp. Jag har gått igenom ett helvete och tillbaks och förmodligen fått utstå mer än vad dom flesta (dvs typiska Svenssons med normal, bra uppväxt, vänner, familj som bryr sig och normalt liv där dom utbildar sig, skaffar jobb och själva skaffar familj) gör under sina livstider tillsammans.

Men jag lever för att jag har valt att leva. För att jag anser att jag har lika mycket rätt som andra att leva hur trasig jag än är både psykiskt och fysiskt. Om man bara inte lägger sig ner och ger upp så vänder det förr eller senare. Jag väntar fortfarande på att det ska bli bra, eller kanske aldrig helt bra, men absolut bättre!
Hur trasig vi alla än är och hu våra liv än sett ut så förtjänar vi respekt, ett värdigt liv och att saker känns bättre!

/T

Upp till toppen