Allt började med i fredags kväll när jag lugnt satt i soffan började känna lite små ont i brösten, tyckte mig också känna lite smådomnande i vänsterarmen och direkt börjar man tänka på hjärtsjukdomar osv. Hjärtat började rusa i 110 km/h, gick upp till de på övervåningen för att få vara nära de ifall jag skulle trilla ihop. Lyckades lugna ner mig lite men började sedan känna mycket svårt att andas och cirkusen var igång. Blev ner till sjukhuset och väl där så poff så var jag kolugn. Tog ekg och allt möjligt och jag var kärnfrisk. De ss att de kunde bero på panik över att jag fick lite känningar.

Lyckades somna och allt hemma och vaknade upp dagen efter med lite svårt att andas ibland, tog mig ändå till praktiken och gjorde det jag skulle. Väl hemma efter jag ätit började det! Riktigt tungt att andas, vilket blev att fick mer panik och det blev värre. Blev ett samtal till sjukhuset igen och de övervägde att skicka amulans. Lyckades sätta mig i bilen och de blev i ilfart ner till sjukhuset. Väl där blev det väntan då jag lugnat ner mig.

Desto mer jag hann tänka efter sen på hur jag reagerat under dagen och allting så började det klarna. Så fort det blev för mycket omkring mig som barn som skrattade och skrek i väntrummet så blev det tungt att andas och jag mådde dåligt. Desto mer det har blivit desto mer har jag fått problem.

Väl i undersökningsrummet så var jag återigen lugnt och det var blodtryck osv = ingenting. De trodde det var ångest. Ha vilket skämt tänkte jag, jag ångest?? Jag har väl inte stressat? Eller har jag…?

Det blev att åka hem och jag fick ut lugnande tabletter. Första natten var det lugnt och jag sov i stort sett hela natten. Natten till idag däremot satte det igång ordentligt. Vaknade mitt i natten och började lyssna på ljud (Knarrande dörr bla) och tarnkarna började fara mer och mer och jag tycktes mig känna att hjärtat rusa (Det var helt lugnt) började inbilla mig allt mer och sedan satte karusellen igång med svårt att andas, rastlöshet osv. Mamma vaknade så vi gick ner och la oss i soffan. Inte ens det var det möjligt att somna. Rastlöshet, tungt att andas, skakningar i kroppen, orolighet osv osv. Till slut var det bara att ge upp och jag tvingades ta beslutet att ta en lugnande tablett. Orolig var jag över den också då jag inte fått någon som helst information om hur de verkar eller något och ork att googla på det hade jag inte. Hade tur så tabletten verkade efter bara ett par minuter och lugnet kunde lägga sig.

Idag ör det återigen svårt att andas, det känns som det är tjock i halsen och jag har svårt att svälja maten. Känns svårt att andas/svälja när jag har ätit och jag får inte ner mycket mat. I och med tjockheten ökar paniken ännu mer. Vet snart inte vad jag ska göra och detta har ändå bara varit i några dagar! Vad gör ni för att ångesten ska lägga sig? Jag står helt rådlös och det ända jag får är "Ta det lugnt, släpp allt du tänker på" för mig känns det inte som att jag tänker! Jag vill bort från det här! Bort från känslan, hade jag fått möjlighet hade jag sprungit all världens väg ifrån det. Har lust att slå mig själv för att försöka få det att gå bort.

Blev mycket text men måste få skriva av mig för jag vet inte var jag ska ta vägen.