# Hypokondri Author: anre Hej, Jag är ny här och har kollat igenom, men hittar ingen aktiv tråd om detta ämne, så därför skriver jag en ny:) Jag undrar om det är flera här som lider av svår hypokondri? Skulle gärna vilja utbyta erfarenheter och få kontakt med andra i samma sits. Själv är jag en kvinna på 25 år som sedan barndomen lidit mer eller mindre av en hypokondri som går i skov och som jag mår fruktansvärt dåligt av. Det är cancer som är min stora skräck, och när jag har en dålig period kan jag få för mig att jag har flera nya diagnoser under en och samma vecka. Jag är dessutom livrädd för att gå till läkaren eftersom jag inte vill ha bekräftat att jag är dödligt sjuk... Medicinerar Lyrica och Sertralin och går i KBT Det var lite kort om mig. Någon som känner igen sig? ## Comment 1 Author: [Borttaget] Ja, jag är själv en hypokodriker. Och det blir värre med tiden nu är jag 14 och när jag var runt 11-12 utvecklades en spyfobi som tagit över mitt liv. Och efter det har jag fått inbillningar att jag är sjuk har cancer och sådant.. De är väl 5-6 gånger om dagen jag inbillar mig att jag kommer dö snart. ## Comment 2 Author: anre Hej Strawberri, När jag mår som sämst har jag också fyra-fem cancerdiagnoser på gång om dagen :( Idag har jag pratat med inte mindre än två sjuksköterskor och är fortfarande inte lugn, för det blir jag aldrig... Mitt började faktiskt också med spyfobi som sedan utvecklades till cancerskräck. Du är ganska ung så antar att du bor hemma? Får du bra stöd tycker du? ## Comment 3 Author: [Borttaget] #2 - jag går på KBT behandling får hjälp mot min deprision och mina ätstörningar och mina fobier + hypokodriet och sist men inte minst mina tvångstankar. Men jag har hypokndri i släkte min mamma är min morfar var. Så de är säkert ärftligt för min del. Min spyfobi är enorm kan inte ens ha ont i magen utan att få panik och ligga och gråta. Det har bara blivit värre med åren.. Och jag får ganska bra stöd här hemma. Nu har vi rätt mycket eftersom min broder har haft cancer ## Comment 4 Author: anre Usch, vad jobbigt med cancer i familjen dessutom! Min mamma hade bröstcancer för tio år sedan, och det förbättrade ju inte min hypokondri direkt... Är din bror återställd? Jag tycker att KBT-behandlingen funkar bra för mig, hur är det för dig? Minns såväl vilket helvete spyfobin var! Jag kunde få ren dödsångest om någon antydde att den mådde det minsta illa! I mitt fall blev jag fri den hårda vägen: fick en blindtarmsinflammation och spydde som en gris en hel natt i sträck. Efter det var jag fri från spyfobin och gick över till cancer istället... Blä att vi ska behöva må såhär! ## Comment 5 Author: [Borttaget] Jaghar varit rätt dålig senaste 2 veckorna så har inte varit på min behandling den tiden.. Jag tycker de fungrerar ganska bra. Nu dock funderar jag på be få utskrivet antidepresiva eftersom det blir jobbit i längden att vara nedstämd varje dag. Kanske hjälper ett tag tills jag klarar av resten själv. Min bror slutade med cellgifterna för 2 veckor sedan. Och var på rönken igår. Vi får väl se vad som händer och sker .. ## Comment 6 Author: anre Jag tycker definitivt att du ska tala med din läkare om att ev få någon sorts medicin. Jag medicinerar ju och det har hjälpt mig OERHÖRT. Jag har fortfarande ångest och svackor, men det är ingenting mot hur det var förut! Du har skrivit att du har ätstörningar?, men förutom det verkar vi ha ganska likartad problematik, med ångest, hypokondri och tvångstankar. Mot sådant brukar man ofta kunna ge sertralin, zoloft eller liknande med goda resultat. Förstår att det är jobbigt när du inte fått träffa läkare på ett tag nu, jag sitter i samma båt och fick panik igår eftersom jag kände att jag inte fick nån hjälp. Ringde min mottagning och tjatade mig till en akuttid, och efter det mår jag lite bättre även om jag fortfarande tror att jag har gyncancer och/ellér lymfom :( Vad bra att din bror är färdig med behandlingen. Hoppas han återhämtar sig bra nu! Kämpigt med cancer i familjen :( ## Comment 7 Author: [Borttaget] Jo liksom jag har små ätstörningar som stör. Åt idag för jag hade i nte ätit på ½ vecka drygt. Men jag tycker inte om doktorn så jag springer inte dit så fort jag inbillar mig utan jag går till mamma och säger '' mamma ring akuten jag tror jag har cancer!'' eller '' jag tror jag har magsjuka jag kommer dö :(( ''. Om det finns en medcin som kan ta mig ur detta skulle jag vara överlycklig.. Just nu kan jag knappt gå utanför mitt rum! ## Comment 8 Author: anre Då tycker jag definitivt att du ska ta upp det med din läkare! Så ska du inte behöva ha det! Jag brukar också fråga min mamma, fast jag är 25 år gammal:) För två år sen tvingade jag t o m min pappa att köra mig till akuten eftersom jag var övertygad om att jag hade en hjärntumör.. ## Comment 9 Author: [Borttaget] #8 - alltså hur ska man säga då at jag behöver medicin för deprision? ## Comment 10 Author: anre Ja, jag tycker du säga att din vardag inte fungerar och att du vill att man överväger att medicinera dig. nu är ju du ung, och jag vet inte hur vanligt det är att skriva ut medicin till tonåringar, men jag tycker inte att det borde vara några problem med det. Jag tycker att du först och främst ska ta med dig exempelvis en förälder till läkaren och berätta hur du känner samt be läkaren berätta om vilka mediciner som finns, hur de funkar, vad de har för biverkningar osv. ## Comment 11 Author: [Borttaget] #10 - ska prata med min KBT sak. Bad henne ringa upp mig igen. Var telefonsvarare. ## Comment 12 Author: anre Bra! Kan säga att i mitt fall så var jag överhuvudtaget inte mottaglig för terapi innan jag började medicinera. Hur ställer sig dina föräldrar till medicin? ## Comment 13 Author: [Borttaget] #12 - de säger inget. Mamma sa förut att vi skulle skaffa men jag sa bara att jag kan överleva utan medicin. Och nu har jag blivit sämre så bestämde här om dagen att skaffa medicin.. ## Comment 14 Author: [Borttaget] kan berätta att bup ringde idag, och ska få gå dit imorgon så ska vi sätta mig i kön till doktorn och hoppas på jag får utskrivet. Så skönt att detta verkar gå vägen! ## Comment 15 Author: Maja Hej, jag klassas in som en person med hypokondri, men har ändå en väldigt konstig koppling till problemet. Vissa gånger när jag har intalat mig själv att jag har drabbats av någonting dödligt/någonting som jag kommer att få leva med resten av livet så har jag sant. Jag visste att jag led av diabetes några månader innan jag fick diagnosen. Jag visste att jag hade tumörer innan jag fick diagnosen och så vidare. Visst, nu har det inte varit några allvarliga sjukdomar. Diabetes kan man leva med utan problem. Mina två tumörer har varit godartade båda två (men jag har drabbats av dem när jag har varit så ung (6 år resp. 16 år) så det har ju satt sig i hjärnan att jag kommer att drabbas av det igen). Jag har ju varit övertygad om att jag har haft hjärntumörer, HIV, ovanliga sjukdomar som man bara kan få om man besöker den djupaste djungeln i Afrika med mera och varit hos läkare och testat mig för dessa flera gånger var. Alltid med samma resultat: _"Nej, du är frisk"_. Om jag får höra att jag är frisk så kan jag inte acceptera det. Jag ställer frågor som: "Är du helt säker, kan vi inte ta ett nytt test?" "Nej det behövs inte, du är frisk. "Är det helt säkert?" "Ja, helt säkert" ..och trots detta så har jag ändå inte varit helt övertygad så jag går ännu idag omkring och väntar på att jag ska får den där dagen då hjärntumören är så pass stor att jag kommer att dö, eller den dagen på mitt HIV kommer att utvecklas till AIDS. Allt detta trots ett antal undersökningar som visar att jag är helt och hållet frisk gällande dessa sjukdomar. Allt sitter bara i mitt huvud. Men ja, sedan så är det så att jag skäms så pass mycket över mina tankar och att jag mår så dåligt över någonting som läkare säger att jag inte har. Detta leder till att jag aldrig har krävt/frågat efter medicin. Jag går alltså omedicinerad. ## Comment 16 Author: MissGT Jag var mer hypokondrisk förr sedan jag var något år gammal, men jag har gjort ett speciellt formulär. Där skriver jag dagens datum, vad jag var rädd förr, vad som hände (d.v.s om det blev värre/eller om det var jätteplågsamt) och till sist mina tankar och reflektioner om händelsen t.ex jag hade inte behövt oroa mig, eller jag blev ju frisk eller vad det nu må vara. Det fungerar jättebra för mig. Kan också rekommendera att tänka "dör jag så dör jag". För vågar man inte dö, vågar man inte leva. Hoppas det kan hjälpa er lite :) ## Comment 17 Author: [Borttaget] #16 - jag har börjat göra det.. Mina fobier börjar lätta. '' Spyr jag så spyr jag vad fanken ska jag göra åt det jag kommer ju inte dö av det '' ## Comment 18 Author: MissGT #17: Man får hitta små knep :) Skriv ner varje gång du har varit rädd för att spy och sen om du spydde eller inte. I de flesta fall så gör du ju inte det (eller?) SKulle du spy så kan du skriva ner hur upplevelsen var. Var den så jobbig som du trodde? Kunde du tagit till vara på situationen mer genom att försöka acceptera den mer än vad du gjorde? Har du förresten problem med att se andra spy? Isåfall kunde någon kanske fejka en "spy.process" så att du vänjer dig? ## Comment 19 Author: [Borttaget] Hej Min sambo är hypokondriker. Han får ofta ångestanfall men jag tror att hypokondrin föddes ur stress och ångest han inte fick utlopp för men nu har det vänt och han får ångest när han nojar över att han är döende. Till exempel är han "sjuk" ofta, kan inte jobba för han mår så dåligt. Han själv upplever det som om det är något fysiskt fast han är frisk. Men han är övertygad om att han är sjuk/förkyld. De gångerna han är det på riktigt tror han att han ska dö. Jag är ingen terapeut och har aldrig träffat någon som har det här problemet så det är oerhört svårt att veta vad man ska säga och göra. Det vanligaste och de saker han är mest rädd för är att han ska ha ett oupptäckt hjärtfel eller cancer. Han vågar inte göra minsta sak som är ansträngande fysiskt. Har slutat med både fotboll och handboll trots att han tränade på elitnivå. KAn inte gå ut och springa eller gymma, knappt gå på promenader och ibland ofta har han svårt för sex också då han blir rädd om hjärtat slår för fort eller om orgasmen blir stark och han blir yr eller liknande. Nu har han haft ont i pungen några dagar och tror att han har testikelcancer. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag försöker prata, rationalisera, övertyga, lugna på alla sätt emn det hjälper inte. Även han är otroligt rädd för att gå till läkaren för han är så rädd för att få sina värsta farhågor besannade. Han är fruktansvärt rädd för att dö. Jag försöker förklara att hans chanser att leva ökar om han går på regelbundna läkarundersökningar men han kan inte. Jag har efter att ha tjatat i tre år och varit på väg att lämna honom för att det är så jobbigt äntligen lyckats få honom att gå och prata med någon proffessionellt. Men jag vet inte hur mycket det hjälper. De har inte ens föreslagit medicin. Dock tycker jag mig se en liten förbättring då han påeget bevåg skickat en förfrågan om hälsoundersökning till ett sjukhus i stan. Om någon har något bra tips på hur jag ska bete mig och hjälpa honom ta sig ur detta får ni hemskt gärna skriva till mig. Kram ## Comment 20 Author: Aelsklinn Hemulen - Jag förstår att det måste vara hemskt för dig att se din partner lida och att du vill hjälpa honom. Men jag tror (tycker) att det är viktigt att förstå att det inte är DITT jobb att hjälpa honom ur det. Om anvaret vilar för tungt på dig kommer det att bli hemskt jobbigt även för dig. Jag tycker ni ska ta kontakt med vården. Börja med att ringa er vårdcentral, man kan bara ringa till växeln och fråga vart ni ska vända er för att få hjälp med din sambos problem. Det du sedan kan göra är att stötta och vara en god vän, men jag tror att din sambo skulle må bra av samtal, medicinering eller liknande. Lycka till! ## Comment 21 Author: [Borttaget] #20 Tack för svar! Jag tror du har rätt i det, ibland känns det bara som jag är starkare och det gör ont att se någon man älskar må så dåligt. Man vill liksom lätta hans börda och hjälpa honom bära den men i själva verket kanske jag förvärrar saken genom att hindra honom från att ta ansvar..? Jag ordnade ett telefonnummer till kriscentrum för män som han ringde och nu går han på samtal där men jag vet inte hur det går. Idag ville han inte gå dit på sin bokade tid men jag övertalade honom. Dock kanske det är fel ställe att gå till, kanske vårdcentralen är bättre? Jag visste inte att det finns medicinering för detta. Hur fungerar dessa? Är det som anti-depp medicin? Vad kan det ha för bieffekter? ## Comment 22 Author: MissGT Såg mitt eget gamla inlägg här :O) Jag kan lika gärna passa på att uppdatera er om hur jag mår idag....!! Mitt liv har blivit lättare det senaste året. Det har hjälpt mig väldigt mycket att tänka att det inte det spelar någon roll om jag dör eller är sjuk. Det ordnar sig! Och ordnar det sig inte, så gör det inte! Kanske finns det fler liv pch då är det ju inga problem :) En viktig nyckel är också att hitta någonting kul att fokusera på som tar ens uppmärksamhet. Jag känner mig t.ex odödlig när jag är inne i musikens värld och dansar. Då är jag så lycklig att det inte spelar någon roll om jag skulle dö. Jag har även testat att försöka sluta oroa mig under en kortare tid, t.ex 20 sekunder. Jag försöker att under 20 sekunder sluta oroa mig och efter sekunderna har gått tillåter jag mig själv att oroa mig igen. Hoppas att ni är på rätt väg med!! ## Comment 23 Author: [Borttaget] Hej! Jag har också själv lidit av svår hypokondri, men mår bättre nu! Cancer var min stora skräck. Jag gick till läkaren flera gånger i veckan, ibland till flera olika läkare på en och samma dag! Det var en väldigt jobbig period , jag var helt säker på att jag skulle dö inom kort. Jag medicinerade och blev bättre efter ett tag , så nu har jag slutat med medicinen :) Ibland när jag får något litet symtom eller något så blir jag livrädd för sekunden men det släpper faktiskt efter ett par minuter. Förr kunde jag vara livrädd för minsta lilla lilla bitsår i munnen. Trodde det var muncancer osv. Så jag vill bara säga: Det går att bli frisk!! Hopp finns. Jag trodde inte det då när jag var som sjukast, litade inte på mina nära och kära, men nu vet jag! Kramar