# Depression/ångest Author: diva Hejsan. Jag är ny på detta forum. Jag är en kvinna på 46 år som sen många år tillbaka alltid haft höstdepressioner, men förra hösten så blev det hela vintern och nu har jag varit hos läkaren och fick då göra några tester som visade att jag hade både depression och en del ångest. Fick en medicin utskrivet som heter paroxetin Teva 20mg. Jga började ta en halv tablett om dagen i tisdags. Nu mår jag inte så jäkla bra och jag har en sjutusan till huvudvärk. Läkaren sa att det kunde bli sämre innan det blir bättre. Allt känns som skit just nu och fick ännu en kalldusch då min son på 21 år inte mår bra heller. Han har inte haft en rolig uppväxt och jag är orolig att även han fått samma som jag. Så nu är jag orolig för honom också. Nu måste jag fråga nån som provat denna medicin och hur länge denna huvudvärk ska hålla i sig. Kan min sjukdom vara ärftligt. Vill inte må så här dåligt och min man förstår inte mig. Då jag är på dåligt humör säger han bara. Ta mer tabletter. Han förstår inte hur jag mår innertst inne. Vad kan jag göra så han förstår hur jag mår. Vi har det inte dåligt i vårt förhållande, men jag vill så gärna att han skulle förstå mig. Ursäkta om jag skriver mycke om mig, men jag har som ingen annan som jag kan prata med om mina innersta känslor. Här kan jag kanske vara mig själv en stund ## Comment 1 Author: diva Vet ej om jag la det här i rätt kategori ## Comment 2 Author: [Borttaget] Enligt fass.se så är huvudvärk en vanlig biverkning under behandling. Hoppas att de bara gäller de första vekorna. Man brukar väl säga att det tar 2-6 veckor innan de allra första biverkningarna släpper. Fortsätter huvudvärken därefter ska du nog tala med läkaren om att få pröva ett annan praparat. ## Comment 3 Author: diva Ok då får jag se om det släpper. Läkaren skulle ringa mig i början av oktober för att kolla hur det går. Tack så mycket ## Comment 4 Author: [Borttaget] Bra läkare! Som är mån om hur du mår. Mår du inte bättre då så blir det nog medicinbyte. Det kan ta ett par innan man finner den som funkar men när det gör det så flyter vardagen bättre. ## Comment 5 Author: diva #4 Jo hon är jättefin. Idag har jag inte lika ont i huvudet iallafall, men mår ganska pyton psykiskt. Hoppas verkligen att det blir bättre och som du säger att vardagen känns lättare. Det är det jag strävar efter så jag orkar vara social, för nu kryper jag bara ihop och vill vara ensam. ## Comment 6 Author: Aviendha Ja, det är inte ovanligt med besvär i början av medicinanvändning innan kroppen hunnit anpassa sig. Skulle besvären hålla i sig så kan man alltid prata med sin läkare och kolla på andra alternativ. Många mediciner med samma aktiva ingrediens kommer ju i olika former. Exempelvis så mådde jag otroligt dåligt av ett SSRI-preparat, medan jag inte hade ett enda besvär av ett annat. Det tar även ett tag innan effekten av läkemedlet märks av, ofta kommer den smygande och jag har hört sägas att det tar mellan veckor upp till ett halvår med SSRI (den typ av läkemedel du får nu). Men nog om medicinen :) Får du någon mer hjälp än medicinering, samtal tex.? Det måste vara jättejobbigt att din man inte förstår din situation! Kan det vara så att han "förnekar" det för att det skrämmer honom? Eller har han helt enkelt levt i det blå och missat vad det egentligen handlar om? Kan ni sätta er ner och prata om det, och kanske ge honom lästips och fakta om vad en depression är för något? Deppad och deprimerad är ju vanliga ord som folk slänger sig med även i vanliga sammanhang för att beskriva naturliga sinnestillstånd. Det är naturligt att vara nere. Det är naturligt att må skit. Däremot så är det sjukligt när detta inte går över. Och är man sjuk så är det inte bara att "rycka upp sig". Får din son hjälp? Jag förstår att du oroar dig för hans skull. Ja, depression i släkten kan göra en predisponerad för att drabbas själv (dvs. att man har lite lättare att drabbas än medelpersonen) men det beror ju även på varför man är deprimerad. Det finns så många andra saker som även kan påverka en depression, och en tuff uppväxt kan vara mer än nog. Det går inte att svara på om det är pga. dina arvsanlag som han trillat över kanten så att säga, eller om han hade gjort det i alla fall. Det är lättare sagt än gjort, men försök att inte oroa dig för den saken. Deprimerade föräldrar kan få helt friska barn som aldrig drabbas av depression eller ångest med. Jag hoppas att det ljusnar lite för dig så att du orkar uppta din sociala sida igen. Gör det så fort du känner att du orkar, att umgås med vänner och folk som får en att må bra är oerhört "nyttigt" för en trött själ, även om man blir trött av det med förstås. ## Comment 7 Author: diva #6 Tack för ett väldigt uppmuntrande inlägg. Jag har psykolog hjälp också och har av och till i halva mitt liv gått hos psykolog, men har till idag inte behövt äta medicin. Men eftersom förra vintern var otrolig jobbig så tänkte jag göra ett försök med medeciner. Det kan ju inte bli värre. Jag ska ta ett långt samtal med min man då jag känner att jag orkar för det är ju viktigt att han också förstår vad jag går igenom. Jag vill ju inte lämna honom för vi älskar ju varandra, men jag vill som sagt att han förstår att det inte är så lätt att leva med deppressioner. Men det kanske inte är så lätt för honom heller och det kan vara som du säger att han är lite rädd och förvirrad vad jag känner. Min son vill inte erkänna att han behöver hjälp och jag kan inte göra så mycket åt det då han är 21 år. Jag har försökt prata med honom och sagt till honom att det finns hjälp att få när man mår piss, men han vill inte lyssna på det örat. Han gick i sina yngre dagar hos en kurator både på skolan och även senare i tonåren gick han och prata med en psykolog så han vet att hjälp finns. Han blev misshandlad flera gånger av sin far och det har jag fått veta nu på senare tid. Vi separerade då pojken var 1 år så vi har haft delad vårdnad. Hade jag vetat det så hade jag ju aldrig skickat pojken till sin pappa. Man känner kanske lite skuld där också. Tack så mycket för värmande ord och jag känner nog att jag har en ljus framtid framöver och orkar va socoial igen. Nu har jag mina djur som jag pysslar med och får hem en ny kattunge senare i höst. Katten jag har nu är otroligt lugnande och jag älskar att ha honom kurrande i min famn och han gör det mer än gärna. Djur är mysiga. Jag har även en liten marsvinsuppfödning så det tar upp en del av min tid också. Just nu är det den enda jag orkar angarera  mig med, men det blir BÄTTTRE och BÄTTRE. Det har jag gett meig tusan på. MVH Maria ## Comment 8 Author: Aviendha Vad bra att du har samtalen med, jag tror att de behövs och att medicinen kan vara ett extra komplement. Tyvärr får en del bara medicinen och det är ju iofs bra då det kan underlätta vardagen, men ibland kan det kanske behövas mer än att bara dämpa symptomen.. Om din man inte förstår efter ert kommande samtal, skulle du kunna ta hjälp av din psykolog? Dels kanske hen som känner dig väl har något bra förslag på hur du ska tackla det (om ni inte redan pratat om det förstås), eller så kanske ni kan ha ett möte alla tre, om samtalet behöver "hjälp" för att hanska kunna förstå? Usch, din son har verkligen inte haft det enkelt! :( Förhoppningsvis så tar han emot hjälpen framöver om han fortfarande skulle behöva den. Fram till dess så går det väl inte att göra annat än att finnas där som förälder och stötta (vilket du redan gör). Vilken börda du bär! :( Kul att höra om din djurhobby :) De kan betyda så oerhört mycket för en, vad är mer rogivande än en spinnande katt egentligen? Att känna sig lite behövd är ibland precis vad man kan behöva. Speciellt när de dessutom ger så mycket ro och glädje tillbaka. Härlig inställning! :) Jag tror också på att det blir bättre tids nog, och har man gett sig tusan på det så är chansen nog mycket större :) ## Comment 9 Author: diva #8 Jag ska tänka på det och prata med min psykolog om detta med min man, men först ska ta det med honom själv. Jag hoppas också att sonen känner då han behöver hjälp och fixar det på egen hand. Han vet ju att jag finns, men vissa saker kan man ju inte prata med sina föräldrar om även om vi har en djupare relation än många andra föräldrar och barn har med varandra Djur är bäst. Dom ger så mycket utan en massa krav. Maria