# Har social fobi..
Author: Lixim

Hej

Jag lyckades för cirka ett år sen ta mig till psyk för att prata, han sa att jag hade social fobi. Så jag skulle gå i terapi... Kunde inte gå dit.. fick panik ångest,yrsel,huvudvärk,magont, m.m

Så de var bara att vända och gå hem. Min sambo ringde sedan och pratade med läkaren och förklarade vad som hänt. Så vid nästa tillfälle skulle läkaren hem till oss istället, det funkade faktiskt med hjälp av sambon och hundarna. Men han ville ta allt för snabbt, redan nästa möte ville han att vi skulle gå ut. På morgonen när vi skulle ses får jag total panik igen, så sambon får ringa och ställa in..

Efter detta får jag ett brev.. där de säger att jag inte får komma längre..jag har satts i kö igen..då dom anser att jag inte verkar intresserad..

Men!? hallå... jag kan inte garantera att jag kan träffas de tider vi bestämmt.. det beror ju helt på.

Det blev ett riktigt bakslag..jag vill ju få ordning på det. Efter det fortsatte jag som vanligt, jag gick inte ut alls, lämna aldrig lägenheten, jag låtsades va sjuk om nån ville prata med mig eller träffa mig.

Sedan försökte vi med vårdcentralen.. men inte gick det heller, jag tar mig inte dit och dom kan inte komma hem hit.

På jul insåg jag hur dåligt jag mådde, vi e en stor släkt, jag har aldrig haft nåt emot dom innan.. men redan i bilen satt jag och skakade. När vi väl va där fick jag panik, jag och sambon sprang upp till övervåningen där vi satte oss i soffan, jag skakade och grät i cirka 40 minuter. Ingen hade knappt rört mig o ingen hade knappt pratat med mig och jag hade ett eget hörn ja kunde sitta i, borta från alla blickar och jag hade ändå tagit lite lugnande.. men ändå så blev de sån katastrof.

Min sambo vill ofta hitta på saker.. men jag kan aldrig följa med, vilket leder till att hon inte går..känns som om jag ''drar ner'' henne i mitt elände..

Det har blivit lite bättre nu, jag kan gå ut med hundarna i 5 minuter om jag kollar utanför först.

Men frågan e va ska jag göra? Jag lever nästan bara i min lägenhet förutom dom 5 minuterna.. Jag träffar ingen..kan inte prata med nån på telefon. Ska nån komma hit så gömmer jag mig.. det har gått för långt.

Jag kan ju inte gå till läkaren. jag tar mig inte dit, psyk verkar ha gett upp hoppet om mig. Hur ska jag få behandling när jag är rädd för allt?¨

Vill inte fortsätta leva i lägenheten.. jag vill ut.

## Comment 1
Author: [Borttaget]

skolan :P gör som jag gå till stan och snacka med främlingar HAHAH seriöst gör det ![Skrattande](http://angestsjukdomar.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande")

## Comment 2
Author: Svion

Om det inte är för påträngande att jag frågar, men i vilken typ av område bor du i? Det spelar ingen egentlig roll, men jag har personligen en förkärlek av att kunna gå ut i skogen när jag känner att det blir för mycket. Där brukar någon sällan vara på samma ställe, och ibland känns det lättare att bara vara.

En annan faktor som jag gissar spelar in i ditt dilemma är att du blir tillsagd/ indirekt pressad till att gå ut. Det fungerar inte alltid, men ibland är det rätta startskottet att själv få en "klick" som säger att man lika gärna kan vara där som här. Det är viktigt att din ångest inför folk inte drabbas i dessa situationer, så om du kan hitta någon plats som du har en relativt stor tillförlitlighet till som folktom så kanske det kan vara något att sträva efter.

Jag vet inte om det är till nån hjälp, men det kan ge dig själv tid att fundera.

## Comment 3
Author: sara27

Hej! Du skriver att du vill ha hjälp och lyckades ta dig till läkaren. Det var väldigt bra gjort av dig att du dels har insett att du har allvarliga problem samt att du övervann din ångest genom att ta dig till läkaren. Jätte bra! Nu måste Du gör om detta. Klarade du det förra gången så klarar du det en gång till. Sitt INTE hemma och grubbla och oroa dig över "om du ska klara det" utan Gör det bara!

Gör det i morgon när du vaknar. Sätt inte ett datum långt fram i tiden, då jag misstänker att du då får exempelvis förväntans ångest, utan gör det i morgon när du vaknar. Gå till psykiatrins akutmottagning och förklara situationen.

Att du får ett brev där det står att du har satts i kö pga. att du inte kommer på utsatt tid anser jag inte är mer än rätt. Detta för den enda anledningen till varför du inte dyker upp är för att du låter din ångest övervinna dig. Du ska ta kontrollen över din ångest. Låt inte din ångest ta kontrollen över dig när du går till Psykiatrin i morgon och förklarar situationen. 

Du skriver att du vill få ordning på "det". Du måste inse att det bara är DU som kan få ordning på "det". Det finns ingen annan än DU som kan dyka upp på de utsatta tiderna du har med exempelvis läkare eller psykologer. Det är bara DU som kan ta kontrollen över Din ångest. 

Du verkar ha blivit väldigt bekväm i din roll som att ha ångest ur den aspekten att du exempelvis menar på att "hallå?! jag kan inte garantera att jag kan dyka upp..det beror på." Som om din ångest ger dig en ursäkt att utebli från ett möte? Detta är ingen ursäkt.

Eller när du skriver att " du låsas vara sjuk om någon vill prata med dig eller träffa dig". Detta är inte okej. Du kan inte skylla ditt beteende på din ångest, för du är inte din ångest. Eller när du skriver att du "sitter uppe och gömmer dig på släkt middagen" eller när du skriver att du "drar ned din sambo i eländet" OSV. Du måste ta tag i detta allvarliga problem NU. Skjut inte upp det nå mer. Det kommer bara att bli värre.

Det är jätte positivt att du är ute med hundarna. Sluta ALDRIG med det. Om du upphör med detta finns det en stor risk för att du efter ett tags uteblivandet med att rasta hundarna inte kommer att klara av detta heller. Försök istället att ständigt öka antalet minuter du ör utanför lägenheten.

Nu är du ute 5 minuter per dag. Du MÅSTE sätta upp nya mål.

I morgon ska du gå ut utan att kika ut genom fönstret först. Eller så ska du i morgon vara ute 7 minuter med hundarna. Okej? Och nej, du har ingen ursäkt till varför du inte skulle kunna göra detta.

Nästa gång någon kommer på besök. Göm dig för guds skull inte. Sätt dig och kolla på tv;n, läs en bok i soffan etc. Men göm dig inte.

"Vill inte fortsätta leva i lägenheten.. jag vill ut." - Gå ut NU! Gå ut med hundarna 7 minuter NU. Sluta tänk. Gör det bara.

Och nej. Psykiatrin har inte gett upp hoppet om dig. Men det är DU som behöver hjälp. Det är således DU som måste ta dig till psykiatrin. Inte psykiatrin som måste ta sig till dig.