# Min panikångest Author: JennyBerntsen Jag ville bara veta om andra känner igen sig i min situation. Jag är en tjej på 23/24 år som har blivit psykisk misshandlad från 1-9 i skolan. Då sågs jag nog som en skugga och hur jag klarade mitt liv vet jag inte. Efter nian började problemen med mage, panik, ångest, osv. Inte förren efter studenten kollade jag upp med läkare vad det här var. Jag har nog haft ordentliga deppressioner som jag inte har medicinerat eftersom att jag trodde att alla mådde så ibland. Jag låste in mig i min sambos och min lägenhet och var otroligt omedveten om tid och rum. Jag hade inget jobb och jag brydde mig inte direkt. Nu i efterhand har jag funderat mycket på varför jag inte kunde hantera nya situationer, nya människor och nya jobb då jag faktiskt blivit mycket gladare, fått vänner och faktiskt är rätt omtyckt socialt! Det var ändå något som hindrade mig. Jag gick till min läkare och förklarade hur jag mådde och skämdes och grät hejdlöst. Hon sa att det var panikångest och för första gången i mitt liv förstod jag att jag var sjuk. Ibland vill jag stänga in mig. Inte gå till jobbet, bara sjukanmäla mig och bädda ner mig igen. Jag går nu på Citalopram men ibland är det så tydligt och starkt att inte ens de hjälper. Jag fixar situationen men jag känner av ångesten! Det svåraste för mig är inte sjukdommen i sig, det är att min sambo inte förstår att det är omedvetet, att jag inte väljer situation att drabbas i. Känner ni igen er? Får ni stöd från omgivningen eller är det så svårt för utomstående att förstå? ## Comment 1 Author: Aviendha Du är absolut inte ensam! Även jag trodde att alla mådde som jag när jag var yngre, bara att de var bättre på att hantera det än jag var. Och det där hindret känner jag igen. Jag tycker om att umgås med folk, jag vill hitta på saker MEN.. Alltid ett men. Jo, jag upplever omgivningen som jobbig. Jag vill ju inte visa att jag är sjuk och jag tror att få ens gissar att jag är det med tanke på hur jag uppför mig när folk ser men jag har turen att ha en väldigt förstående sambo och det tror jag är mycket viktigt för min del. Han vet inte alltid hur det är men han har förstått så mycket som att det går i vågor och att det är något jag inte kan styra. De få som vet hur jag mår accepterar det helt enkelt för vad det är: en sjukdom som påverkar mitt liv. Det är väl mest jag själv som anklagar mig själv för att vara lat och inte göra tillräckligt åt det. En dum fråga kanske men har du pratat med din sambo om detta? Kanske kan du förklara hur det fungerar, ge honom litteratur som förklarar vad ångest är och hur det fungerar? Det är svårt för utomstående att förstå in i minsta detalj, men de kan försöka acceptera hur det är likaväl som man kan acceptera tanken på att en person med brutet ben har ont även om man inte vart med om det själv. ## Comment 2 Author: HannaM Nej inte ensam någonstans, precis som du och aviendha trodde jag att mitt mående var helt normalt när jag var yngre. Det var egentligen först när jag inte klarade av att ta mig till jobbet och slutligen blev inhämtad till psykakuten efter att min chef kontaktat dom som jag kunde inse att det var något som inte alla hade problem med. Angående som stunder/perioder när det är som värst, har du någon vid behovsmedicin att ta till? Om din sambo inte förstår, är det möjligt att få med honom till psykiatrin så du kan få hjälp av en läkare att förklara för honom om dina problem och ångest i allmnhet? ## Comment 3 Author: JennyBerntsen **Aviendha:** Jag har försökt på många sätt och vis. Han har varit inlaggd själv för att han bröt ihop efter förstora krav på sig själv + uppsägning på julafton. Jag har ju även fibromyalgi så jag har två sjukdommar som inte syns men som kommer upp när man minst anar det. Och de påverkar ju dessutom varandra. Han förstår nog till viss del, men samtidigt är han lite misstänksam och tror att jag utnyttjar det för att få som jag vill. Vilket påverkar mig ännumer eftersom jag känner att jag måste tassa på tå. Missförstå mig rätt, han vet att jag har det jobbigt, men han förstår inte hur + att han ser hur mycket det påverkar ekonomin. Det är väl det som irriterar honom mest. Vissa dagar förmår jag mig inte gå till jobbet hur jag än gör. **HannaM:** Jag har ingen behovsmedicin, bara min citalopram som jag ju tar varje dag. Funderar dock på att höja dosen. har 20mg för tillfället. Jag ska nog göra som **Aviendha** sa och skriva ut lite fakta om panikångest och ge till honom! Det är så jobbigt att inte bli förstådd av den man bor med. Min mamma och min syster lider av samma. ## Comment 4 Author: Aviendha Men stackare! Tyvärr finns det ju dem som gärna drar lite fördel av sin situation om de kan men man kan ju tycka att ens sambo borde känna en nog för att kunna avgöra om det är så eller inte. Givetvis så påverkar det ekonomin! Man kan inte ta alla extrajobb man skulle vilja, man orkar inte alltid feja och hålla igång och mediciner och sådant kostar ju lite det med. Men vad ska man göra? En person med benbrott förväntas inte kunna jobba som brevbärare, lika lite som man kan förvänta sig att det ska vara en dans på rosor med ångest och dessutom fibro. ## Comment 5 Author: JennyBerntsen Tack för stödet tjejer! Nu vet jag att jag inte är ensam, och det känns skönt att jag har folk att diskutera situationer med ifall jag skulle bli osäker. Jag ska definitivt stå på mig med min sambo och jag ska sluta tassa på tå. Det är som det är och man måste ju bli accepterad för det! Kramar till er underbara medmänniskor! <3 ## Comment 6 Author: HannaM Om du tror att du skulle kunna ha nytta av något lugnande att ta till när det blir alldeles för illa tycker jag du ska prata med en läkare om det, antidepressiva kan hjälpa väldigt bra men det finns lägen när det liksom blir för mycket ändå. ## Comment 7 Author: Anvariel #6 Jag håller med. Antidepressiva är ju bra på längre sikt men lugnande kan kännas mycket skönt att ta till när det blir full panik. De hjälper åtminstone mig oerhört!! De är dessutom en sådan trygghet bara genom att jag vet att man har dem till hands att jag många gånger inte får någon ångest alls.