# blir man nånsin frisk? Author: miuljo om man nån gång verkligen har brakat ihop... depprision o panikångest, altså brakat ihop på riktigt. kan man då blir riktigt bra nån gång? eller sitter det i resten av livet? jag har kommit ur depprisionen.. men panikångesten är kvar.. o det ger sig inte.. jag är nervös för det mästa. äter sobril vid behov (behoven är mer sällan än förut men dom finns där) jag KAN låta bli sobrilen, jag KAN lida ut ångestattackerna utan tabletter så det har blivit mildare. jag kan även ta tex attarax istället för sobril.. så det är inte ett beroende av tabletten.. jag har "stressmage" o någon sa till mig att om magen väl pajjat en gång så förblir den så... är det samma med panikångesten? måste jag helt enkelt leva med mina svaga nerver resten av livet? finns det någon som är HELT problemfri efter att ha brakat ihop helt en gång? ## Comment 1 Author: evrekaw Ja, det finns de som blir helt återställda. ![Glad](http://angestsjukdomar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 2 Author: miuljo det va ju skönt o höra iallafall =) bara o kämpa vidare då.. :/ ## Comment 3 Author: evrekaw Och sist men inte minst... Att du får bra hjälp och stöd både från vården  och dina nära... ## Comment 4 Author: Fonrims Jag undrar faktiskt detsamma... men jag hoppas fortfarande att det ska bli ännu bättre med tiden. Man får se hur långt man kommit hitills, och bara det är ett stort steg, så i det lång loppet hoppas jag att jag ska bli helt "frisk" någon dag. ## Comment 5 Author: Tavar Jag tror att man kan leva ett normalt liv när man lärt sig kontrolera sina problem, för mig är mitt mående nästan samma sak som för någon som förlorat benen. Det är alltså något jag måste lära mig att leva med och ha kontroll över. ## Comment 6 Author: evrekaw #5 Ja, det var ju en liknelse... Jag ser det hemskt mycket så att... Man måste lära känna sig själv, vad det är som utlöser ångesten... När man väl kommit underfund med det får man se det som en allergi... Dessa saker tål jag inte - så de får jag försöka undvika och minimera i största möjliga mån...![Flört](http://angestsjukdomar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Jag har insett att stress är min främsta utlösande faktor och genom att planera och strukturera upp tillvaron på ett bättre sätt minskar jag stressen. Man får också prioritera... Är det en hektisk vecka får allt som inte är akut vänta. Medveten närvaro är en bra stresshantering. Att ta en dag i taget, för det är när man tänker för långt frammåt man stressar upp sig över hur man ska hinna/klara allt... Men alla måste hitta sitt sätt, hitta sina triggerpunkter. Den ena är inte den andra lik... ## Comment 7 Author: Tavar #6 Men då tänker du o jag ungefär lika, vi har bara lite olika sätt att förklara det på ^^ jag hörde en jättebra förklaring förut. En som är rulstolsbunden kan inte ta sig upp för en trappa, för att då komma upp hittar den istället en backe. Det är precis det som det handlar om, att hitta sitt eget sätt att komma upp när den vanliga trappan inte fungerar :P ## Comment 8 Author: Hayley ag har varit djupt deprimerad under större delen av mitt liv men aldrig ätit tabletter för det av olika anledningar. i dagsläget mår jag ofta helt ok men det finns dagar då jag kolapsar helt och undrar när allt ska sluta.. Kommer jag orka att leva livet med att gå o bära runt på en massa? Har fått terapi i olika omgångar, den sista var för ca ett år sen snart. Jag vet ärligt talat inte om det kommer gå över, men jag hoppas det. snart ska jag bli sambo och min största oro är att få en "kolaps-dag" inför honom. jag vet att han kommer vara där för mig men jag vill inte lägga all min ångest på honom. man lär sig leva med det helt enkelt. och hoppas att det någon gång går över. ## Comment 9 Author: miuljo jag hoppas oxå att jag blir friskt nån gång... att vi alla blir det :) jag mår igentligen hyffsat bra! men jag har panikångest.. det är smått frustrerande... jag vet inte riltigt vad som utlöser det... men ett säkert kort är ju att gå till affären.. eller doktorn.. tandläkaren.. frissan.. eller på ett möte med jobbet... när jag får ont nån stans så som magknip eller huvudvärk... men det kan även komma helt oförvarnat.. på kvällen framför tv... när jag sitter o gör mina smycken... läser en bok... helt plötsligt! suck... ## Comment 10 Author: evrekaw Jag tror att vissa föds med en, ska man kalla det, större "skörhet"? Men att, precis som många säger här, man kan lära sig bemästra den till stor del. Jag tror också det är bra att man inte blir så besviken när det kommer bakslag. Utveckling ser ju oftast så ut... Man tar tre steg frammåt, två bak, två fram, ett bak osv... Ibland blir man jättebesviken när man får ångest över något man tycker att man borde klara vid det här laget och så sänker man sig ytterligare genom att gräma sig... Istället för att ta det för vad det var... Shit happens... ## Comment 11 Author: Tavar #10 Tyvärr är det ju som att man tar det som ett slag i magen. Men när man väl ser hur det egentligen var, även om det är ett år tills dess, blir iaf jag starkare då. Det tar tid, jäkligt lång tid, att lära sig ha koll på såna här problem. ## Comment 12 Author: Dojdan #0 Personen som berättade för dig att en stressmage som en gång pajat aldrig kan bli bra igen, han vet inte vad han pratar om! Jag har haft så extremt svårt med min stressmage.. Kunde inte göra NÅGONTING utan att den kraschade totalt. Jag fick svåra diaréer av att ringa ett teelfonsamtal, av att sätta ¨på TVn... ja det spelade ingen roll vad det var... Idag är min mage bra! I vissa extrema sitationer så kan den paja fortfarande... som till exempel när jag ska ut och flyga. Men det är absolut ingenting som jag lider av idag. ## Comment 13 Author: miuljo jag tror inte att jag föddes med detta... när jag växte upp var jag alltid så stark o tuff... inget rubbade mig o jag undrade va det va för fel på alla som bara grina eller fick nervsammanbrott... klarar dom inget eller?? undrade jag... ända tills jag själv fick en rejäl smäll... då va jag i 20 årsåldern... sen dess har jag varit bräcklig... ## Comment 14 Author: Tavar #13 Tror att vissa kan födas med problemen medans andra utväcklar dom senare. Jag tex har alltid valt att vara bredvid istället för mitt i, jag valde ofta att vara för mig själv och tycker fortfarade inte om att bli kramad eller liknande. Kände obehag när lärarna kom fram och skulle hjälpa mig i skolan, känndes som att dom var för nära. ## Comment 15 Author: evrekaw #13 Jag var också en kaxig en som barn... Tror ändå att man är mer eller mindre predisponibel, både utifrån genetiskt arv och de sociala omständigheter man växer upp under... Men visst finns det de som åker rakt in i väggen utan att ha dåliga förutsättningar i grunden som det kanske är i ditt fall. Och om det är så är ju detta jättebra - då har du enligt statistiken bättre förutsättningar att repa dig... ![Flört](http://angestsjukdomar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 16 Author: miuljo \=) det kanske är så... jag tror iallafall att jag haft bra förutsättningar under min uppväxt... men jag är ju ingen psykolog.. kanske finns nåt nånstans som skulle kunna varit en nackdel... men jag bröt ihop när jag fick en kille som är alkoholist.. o sen ett jobb som jag slet arslet av mig på... samtidigt som jag skulle ta hand om alkisen... det funkade bara några år.. sen häll det inte längre.. o sen dess har jag inte blivit riktigt bra... fri från depprision.. men långt ifrån frisk från panikångest.. :/ ## Comment 17 Author: Tavar #16 En sådan situation skulle lätt kunna vara en utlösande faktor. Inte många som skulle klarat av det. Hade en kille ett tag som var på gränsen till alkis och vet hur dåligt det fick mig att må. Var tillslut tvungen att helt bryta kontakten med honom för jag klarade inte av mer. Dock är det inte så enkelt ibland, att bara för man gort sig av med problemet så försvinner den negativa effekten. Det kan vara något som måste arbetas bort och som tar sin tid. ## Comment 18 Author: aifos Hej. Jag har varit fri från panikångest i två år nu! och jag hade gett upp... trodde att det aldrig skulle gå över. Levde med det i 22 år men de sista 10 åren var de värsta. Vill bara säga att det finns hopp! Lite oro har jag fortfarande, men nu jag kan kontrollera det ganska bra. ## Comment 19 Author: shareza **hej!! jag har haft akut panikångest sedan 1982,,jag är 60 år,,de första åren var ett kaos,då jag åkte ut och in akut för olika fysiska symtom som man oftas får av denna sjukdom,,för det är en sjukdom,,och har inte med uppväxten att göra,,,,har ätit olika antidepresiva medel med jämna mellanrum,,,åt ingen medicin alls tills för 6 år sedan,då ångesten slog till rejält igen,,utan andledning vad jag vet,,,många gånger ligger det någon annan sjukdom bakom,som i mitt fall,har reumatisk värk sedan några år,,och nu även fått diagnos fibromyalgi,,som tur är har fibro blivit klassad som rematisk sjukdom av who för ungefär 3 år sedan,och denna sjukdom  kan börja med panikångest,,jag har lärt mej leva med det,,lärt mej andas i kvadrat,,låter inte klokt,men funkar faktiskt,jag kunde tex,inte gå och handla,,var rädd för att ramla ner och dö bland folk,,händer och ben domnade,,,men då jag började med att andas i kvadrat gick det bättre o bättre,,om du känner att nu är det kört,,så tex ett cornflex-paket,låtsas att du läser,,så behöver du inte oroa dej för vad folk ska tänka,,,titta på ett hörne,,andas in,räkna till 3 andas ut och så till nästa hörne,,,efter en tids träning är detta ett jätte-bra hjälpmedel.lycka till%shareza![Glad](http://angestsjukdomar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")** ## Comment 20 Author: miuljo det var ett knep som jag inte hört förut! jag ska testa det nästa gång som jag känner att jag är på gång att "flippa ur" Tack för tipset! ## Comment 21 Author: HannaM Det finsn en artikel här, högst upp i inläggsmenyn om just andas i fyrkant. Det finns många osm blivit hjälpta av det oh det finns en del olika perosnliga varianter att ta del av om just fyrkanten eller kvadraten inte fungerar för. ## Comment 22 Author: miuljo ja såg den artikeln jusst efter att jag läst om det här =) att andas långsamt och med djupa andetag brukar för det mästa hjälpa mig men ibland kand et vara svårt att komma ihåg att man ska göra jusst det när man väl är mitt i paniken. lättare om man konsentrerar sig på nånting samtidigt kanske.. som en fyrkant.. ska testa det ## Comment 23 Author: [Borttaget] Jag vill tro att ångest och depression etc går över någon gång. Men samtidigt ser det mörkt ut ibland när ångesten är som värst. Min kurator trodde förut att det var möjligt att tänka automatiskt possetiva tankar, men att man måste jobba med det stenhårt. Just det att förändra sitt dysfunktionella tankemönster, till funktionellt tänkande. Har du läst någon KBT? Jag håller på med det själv nu. Det är ganska bra. Med Vänlig Hälsning Ambrosia ## Comment 24 Author: calle89 man behöver inte leva med ångest och panikångest , det ända som håller panikångest vid liv är rädsla . du har alltid valt att få panik. jag har kommit över mina panik attaker helt , du måste bara ändra på hur du tänker , vet att det är lättare sagt än gjort men missa inte den här chansen . gå in på den här sidan och börja programet , det kommer hjälpa alla! , [www.panicaway.com](http://www.panicaway.com) joe barry . tro mig de kommer hjälpa . lycka till ! ## Comment 25 Author: aifos Jag tränade på att förbjuda mig själv att tänka negativa tankar om mig själv. Om jag tänkte "jag är värdelös" så tvingade jag mig att genast efteråt tänka "jag är jättebra" , alltså alltid komma på sig själv och tänka/säga motsatsen till det man just har sagt. Det kan vara jättesvårt att säga "jag älskar mig" högt, det kan ta stop i halsen och kommer inte ut, men man kan träna på att säga det, för efter 100 ggr så kan man säga det! Jag läste massor av tänka positivt böcker och mediterade. Det gick upp ett tag men jag trillade alltid tillbaka efter en tid. Ännu mer besviken på mig själv att jag hade misslyckats. Ännu ett bevis för hur värdelös jag var. Den som hjälpte mig, efter många år av upp och ner, var en läkare som på ett konstigt sätt lyckades övertala mig att det inte var synd om mig! Jag blev arg på honom och kan fortfarande tycka att det är väldigt synd om mig. Men läkaren var väldigt envis och tjatade om det tills en liten del av min bakre hjärna började tro på honom. Sen dess har jag aldrig kunnat övertala hela min hjärna att det är synd om mig! och min rädsla för att börja skaka intill benet av ångest har försvunnit. Visst har jag lite ångest ibland, men det stör mig inte längre. Det kommer och går ,lite som hunger och trötthet ,och jag kan befinna mig mitt i en folksamling med det, men det gör mig inte. Jag skriver det här för att jag vet hur det är att bara ligga där på sängen och skaka av rädsla dag ut och dag in. Då man tror att mitt liv är så här och jag orkar inte mer. Jag föddes inte för att leva så här skakande och gråtande. Jag hoppas bara att om någon som läser det här, och mår så dåligt, som jag gjorde då och 100 gr innan. Vila och tro på att det blir bättre, för det blir det. Kanske inte idag och kanske inte om ett par månader, men stå ut ! Vänd dig till sjukvåden. De kommer troligen att träffa dig en gång men glömmer bort dig när du inte orkar komma upp ur sängen för nästa tid. Ring igen! och träffa FLERA läkare! En del är konstiga men en del är faktiskt bra! Jag tror starkt på alternativbehandlingar. Men det är en djungel och när man mår dåligt händer det lätt att man kommer till nån som är manipulerande och inte lämplig att ta hand om människor. ## Comment 26 Author: [Borttaget] Själv har jag samma problem. Jag hade en vän som blev frisk efter 3-4 år men de var inte så hemskt illa som jag verkar ha det. Hennes var en lättare deprision och hon hade inte speciellt mycket ångest. Jag är rädd för jag kommer ge upp för snart, jag ber dag och natt på ett mirakel som ska göra mig bra imorgon. Men de är bara utsätta sig för ångesten som hjälper. Och de undviker jag så mycket jag kan.. Jag har även funderat på hem tills jag mår bättre för detta börjar bli jobbigt i längden. ## Comment 27 Author: aifos Kram till Strawberi och hoppas du är på bättringsvägen.