Selektiv mutism. Social fobi?
Jag har selektiv mutism, har varit hos b.u.p osv. men ingen verkar vilja hjälpa mig, har tagit "lyckopiller" men det gjorde bara så jag blev gladare. Har velat ta mitt liv sen jag börja bli mobbad i femte klass, och vill fortfarande det, men vill inte berätta det för någon för vill liksom inte lägga det på andra. Men här framför datorn blir det som ni kan inte veta vem jag är, troligtvis kommer ni aldrig träffa mig så då kan jag skriva av mig. Svälter mig själv, och stoppa fingrar i halsen, det är precis som jag inte räcker till, och jag vill bara gråta för det tycks inte va någon som förstår mig.
Har läst om många som har selektiv mutism som har fått medicin och min mamma frågade min psykolog på b.u.p om det fanns något jag kunde få, och då sa dom först ja men nästa gång så gick inte det. Var där några gånger, men han sa att eftersom jag inte prata med han så var det inte lönt att jag kom fler gånger. Och jag vill verkligen ha hjälp för vill kunna prata med vem som helst och gå till affären själv, och gå ut själv osv. Det är väldigt jobbigt för det känns som jag är den enda i hela sverige som har det så här, jag är ju inte det. Och min skolgång funkar inte alls får gå särskola för att jag inte funkar i en vanlig klass, men vågar inte gå till skolan ändå. Jag pratar bara hemma och med mina närmaste osv.
Alltså, jag förstår mig verkligen inte på vissa läkare/psykiater m fl som begär att man ska göra det som är i princip omöjligt för en.
Ex Jag har en vän som inte fixar att prata i telefon men för att han skulle få ett intyg till nått så krävde psykiatern att han skulle ringa till henne själv.
Jag sa till henne att då kunde hon lika gärna be en rullstodsbunden att bestiga mount everest. Det slutade med att han fick sitt intyg utan att ringa själv.
Jag menar, du har selektiv mutism som betyder att du har ofrivillig stumhet. Hur i hel*ete kan han begära att du ska snacka med honom när du nyss har träffat honom. Du kanske skulle behöva träffa honom 100 gånger innan du kan snacka med honom.
Sara
Hej Vännen.
ditt problem är jobbigt.
Din psykolog/terapeft behöver få höra att han/hon inte är färdig utbildad om han/hon kan säga så till dig. Vet din mamma om det, för hon måste ta kontakt med Honom/henne, för det är ett stort tjänstefel att säga så. Jag har gått många gånger hos terapefter och psykologer och ibland har jag bara suttit där och tittat framför för att jag inte orkat prata, det får dom stå ut med, en av mina terapefter passade på att rita i sitt block, ville jag säga något så la hon ner och prata tillbaka.
Om det finns medicin som kan hjälpa dig är du i din fulla rätt att få det. och det ska din mamma oxå säga till.
Du har rätt i att vi aldrig kanske kommer att träffas, men jag har ialla fall fått förtroende för några/flera här inne, ochjag hoppas att du fortsätter att skriva till oss, för svar och stöd får du här.
Du ska försöka att låta bli att svälta dig och att kräkas, det är dödligt och även om du vill dö, så tror jag att det inte är själva döden du är ute efter, utan förändring, en glädje i ditt liv. Jag kommer att heja på dig och göra vad jag kan för att hjälpa dig.
stor kram med lite extra värme
svava
Tack så jätte mycket. Det värmde verkligen :)
Jag har också selektiv mutism … :/
//Polly
Jag hade det innan. Men nu är jag helt mig sjäv och är så självsäker med mig själv :) Det jag gjorde var jag åt piller och vågade gå ut, slutade med dem och läste om ångest och började tänka rätt tankar. Ex
"Jag bestämmer över mig själv, jag ska inte ha ångest!"
"Det är jag som gör det här med mig själv"
Tvinga dig själv ut, ha musik i öronen, ta med en hund. Sluta med mediciner när du klarar tvinga ut sig själv, det blev bara värre för mig.
Jag får fortfarande "backslag", men då tvingar jag mig själv ut igen. Tvingar mig prata med andra.