# Vad får er att fortsätta? Author: Sara Alltså, jag är så trött på livet.. Kan inte se någon mening med det helt enkelt. Jag har saker att se fram mot (illerutställningen jag och en vän anordnar, en målarkurs) men jag ser inte fram mot dem med glädje, utan det är bara saker som kommer att hända längre fram, ungefär i samma liga som att jag ska tvätta på söndag. Mina illrar är min största glädje men de skulle få det lika bra någon annanstans. Nej, jag tänker inte ta självmord men jag vill hitta nått som gör mitt liv värt att leva. Vad gör era liv värda att leva? Vad får er att fortsätta när ångesten biter och allt är skit? ## Comment 1 Author: Zaphix Jag försöker alltid att ha något att se fram emot. Just nu ser jag fram emot Islands-resan och att dressyrträningarna ska starta igen. Annars är det nog min sambo, hästen och Kung Fu'n som får mig att fortsätta kämpa. Sambon hjälper och stöttar mig, och hästen och Kung Fu'n gör att jag kan sätta upp mål och sträva efter något vettigt och realistikt. Skulle jag tappa de sakerna vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till, då tror jag att jag går under. ## Comment 2 Author: David Rent dagligen är det mina katter som håller igång mig. Lite långsiktigt så är det tanken på att det "blir bra" framöver. Planer på vad jag vill göra, jobba med osv. Jag tror att det är viktigt att sätta små delmål på vägen. Saker som inte är allllt för långt borta. Men det är lättare sagt än gjort tyvärr. Är nog mycket en periodare, när ångesten är intensiv blir det svårare, men när det är lite lugnare så blir jag genast mer optimist inför framtiden. ## Comment 3 Author: Allamej Mina djur är det som håller mig igång... utan dom, ingen mej... ## Comment 4 Author: [Borttaget] Mina djur och min dotter behöver mig, det är det som håller mig vid liv tror jag, samt att man förmodligen har en eller flera änglavakter![Flört](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 5 Author: Konstigabaralillajag Mina barn och min sambo håller mig vid liv... och så djuren förstås. ## Comment 6 Author: nelliots Mina katter, min sambo, mina vänner och mina framtidsdrömmar om radhus och barn. ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Och kanske, kanske en hund någon gång... ## Comment 7 Author: Abico Just nu så är det nog mycket tanken på att "Om jag kämpar så kommer det bli helt bra en dag". Alltså att allt vad panikångest och sånt heter ska ge med sig med tiden om jag bara håller ut liiite till. Hoppet är det sista som överger människan :) ## Comment 8 Author: svava ja till och med för mig stängdes Pandoras ask tillräckligt fort. Hoppet om att få en drägligare tillvaro kvarstår. Jag har barn som jag älskar, en gubbstrutt som jag oxå älskar, en katt som är mmmmm. japp det var väl det hela nää vänta jag har ett par få vänner som betyder mycket mycket tex citronmeliss. svava ## Comment 9 Author: Rocktjejen Mina djur,dottern och barnbarnet.ananrs har jag ingen tillförlit längre om att det kommer o bli bättre..jag hoppas ju förstås..vet också att man måste hjälpa till själv annars händer inget.. ## Comment 10 Author: Senixus Hade samma problem sist min depp blev riktigt svår Sara. Det enda som gjorde att jag faktist inte avslutade (försökte avsluta) livet var mina 4 katter. De har alla haft ett svårt liv innan de kom hit (1 hittekatt, 2 katthemskatter & 1 jourkisse). Försökte komma på någon bra lösning för dessa, då jag känner starkt ansvar gentemot dem (typ enda jag känner så starkt ansvar för). Kunde endast hitta skaplig lösning till 2 av katterna & jag vägrar låta dem hamna vart som hellst... så jag fick vackert leva vidare. Men jag var värkligen besviken över det kan jag säga. Idag vet jag dock inte vart jag står riktigt. Känner mig både lite hyper, lite depp och ganska förvirrad känslomässigt \*hmm\* Ajja... nu har jag svammlat nog. Kort å gott... Lever vidare tack vare mina katter ![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 11 Author: HannaM Illrarna. Framförallt den äldre skruttigare. Rädd för vad jag kan göra när han lämnar in. Det är dom som hindrar mig från att ta sista steget, jag har tagit på mig ett ansvar och mitt samvete klarar inte av att svika dom. ## Comment 12 Author: Senixus Ja visst är det så HannaM Man kan ju inte svika dessa oskyldiga pälsisar som man valt att låta bli en del av sin familj. Att låta dem lida för att man mår så pissdåligt är ju liksom inte ett val man \*bara kan göra\* sådär rakt av. Vart dom skulle hamna... Hur de skulle få det... Det vågar man ju inte enns tänka på. Har de otur så får de ett helvete (även fast man planerat sååå mycket & gjort ALLT för att de ska få det bra) Nää... det är bättre att leva kvar för deras skull så att de slipper lida. Att utsätta dem för lidande är ju ett öde värre en döden... och det kan jag bara inte utsätta min familj för :'( ## Comment 13 Author: Ylva-Li Vad som får mig att fortsätta är min framtidsdröm. Min dröm om familj (har ju fästman iaf. ;)) med barn och hus. Katterna får mig också att kämpa vidare. Och fästmannen förstås. ## Comment 14 Author: Thorsson Hästen, han är mitt allt. Sedan en helt underbar vän, men jag tror inte han vet om det ens själv. ## Comment 15 Author: [Borttaget] Mina katter. Min lägenhet som kommer att bli så fin när den är färdigrenoverad. Och en kille som verkar vara alldeles för bra för att vara sann. ## Comment 16 Author: siberlina pröva   att   skaffa  en katt , dom är  underbara   och  dom  behöver    dig alltid ,  ta hand om en   som    har  blivit   övergiven som   man  kan    hitta  på något  katthem,   simma     hårt   en timma    det  rensar     ut allt  skräp  som man  går  och samlar  på sig. försök  att  resa  till   något  varmt  land.   livet är  jobbigt  för alla      ibland    det   gäller    bara  att  parera     nedförsbackarna    på ett   klurigt   sätt .  gör något  barnsligt    med  någons  barn  , typ   åk  till  skara sommarland   och    åk  ner  för den  brantaste    backen, ## Comment 17 Author: GodzillaH Katter är bra vänner, ser att många här har sådana. ## Comment 18 Author: Aviendha Vet exakt vad du pratar om Sara! Just nu ser jag verkligen fram mot utställningen och ny skola, ny stad och allt därtill, men intresset har börjat svalna. Fel ord, men eftersom det tagit på krafterna så orkar jag inte känna så mycket över det, men jag vet att jag skulle sprudla av glädje om jag vore normal. Mitt svar är enkelt. Illrarna och killen. Sen periodar jag en hel del. Sommartider brukar vara mycket bättre tider än de mörka. Då har jag mycket energi (för mig sett, orkar vara vaken en hel dag) och har drömmar och framtidsplaner. Sen när jag mår sämre kan jag inte ens planera min nästa måltid, behöver jag ens säga att jag struntar i det? Det enda jag gör när jag är jättelåg är att gå upp, mata fiskarna och illrarna och fågeln. Visst blir rengöringen lidande, men inte såpass att det påverkar deras hälsa. Aktiveringen blir det oxå sämre med, men jag ser till deras primära behov och det är det som får mig att ta mig upp ur ryggläget. Sen att killen är den stora klippan i mitt liv, den som jag han slå mina känslostormar emot, den som jag kan lita på och vet att han väntar ut det gör mycket. Även om jag vet att det tär honom hemskt när jag mår dåligt, men som han säger "det blir ju bättre, och då är allt underbart igen, och det är då ingen skit det inte" ## Comment 19 Author: [Borttaget] Mina djur utan tveksam. När det känns som man bara vill ta det där sista steget så tänker jag på kaninerna och blir rädd för vad som skulle hända dem om inte jag var här... De har räddat livet på mig om och om igen. De dagar jag inte orkar gå upp tänker jag på att kaninerna måste ha sin mat och då kommer jag upp förr eller senare. ## Comment 20 Author: siberlina ja  djur   kan  göra underverk, det är  säkert ## Comment 21 Author: blackangel Min son o min sambo o djuren e det som haller mej vid liv:) ## Comment 22 Author: HannaM Senaste dagarna har det enbart varit feghet som hindrat mig. ## Comment 23 Author: Sara Ibland är det bra att vara feg! ## Comment 24 Author: LinnB Mina katter betyder allt och lite till för mig. Det är ljusen i mina dagar. För tillfället har jag en göteborgsresa framför mig (jag ska hämta en liten kisse) och en kattutställning i Luleå. Saker jag ser fram emot. Utan mina katter hade jag inte suttit här idag. De var min räddning. ## Comment 25 Author: LinnB Styrkekramar till dig! ## Comment 26 Author: zmulan I mitt fall är det oxå feghet som får mig att fortsätta vilket resulterar i att man "måste orka" på något sätt.... ## Comment 27 Author: blackangel #26 feghet kan vara bra, ratt som det e sa vander det till det battre:) ## Comment 28 Author: Cat Som så många andra har de varit mina djur. Avlivade min sista katt Rally för ett tag sen och trodde jag skulle gå under helt. Så va inte fallet. Ist för att sörja gläds jag. Varje gång jag tänker på honom blir jag glad, glad på riktigt så de känns i hela kroppen. Har annars svårt att glädja mig åt saker. Låter lite fånigt de där att dom man älskat alltid finns med i ens hjärta men så är de. Stod min mormor väldigt nära men har aldrig sörjt hennes bortgång heller. Jag glädjs åt minnena. Tror de är alla bra minnen jag har som får mig att fortsätta. Vill inte mista dom och de är dom som gör att jag kämpar vidare. För jag vet hur de känns att må bra och jag kan göra de igen. ## Comment 29 Author: siberlina cat  , va  bra  skrivet  , man ska     minnas   det som   var    bra, då blir  man  glad  att  man  har  fått  haft  dom ,   jag har  förlorat  både  mamma  och pappa    och när   jag  tänker    på dom  då  är    det   allt  bra  som  jag fick  av  dom    . ## Comment 30 Author: [Borttaget] När ångesten är som störst så finns det inget som gör att man vill leva, jag har däremot lärt mig att det inte är en "riktig känsla" utan en påklistrad som inte hör dit. Det finns inga anledningar till att det gör så ont, det e inte nån som dött och man har inte förlorat nån älskad på nåt annat sätt även om det nästan känns så. Det enda som gäller då är att härda ut, det går över. I fall det behövs får man gå ut i skogen och bara ställa sig och skrika för att tillslut bli så utmattad att man inte orkar mer. Vid riktig panikågest så är det mer konkreta grejer som gället. nr 1 är andningen. Kom ner i varv och ge fan i att hyperventilera, man svimmar bara då. Ta en iskall dusch så tvingas man ner, det går inte att vara hysterisk när man håller på att frysa arslet av sig. Sen behöver jag få vara ifred och ta ett gäng lugnande tabletter och en cigg. Ingen som daltar med en och blir orolig för hur det är med en, om man är ledsen eller om det finns något de kan göra. Detta är det som är mest frustrerande. När allmänheten vänder det till att det plötsligt handlar om dom. Hur han man koncentera sig på att de inte ska må dåligt när man själv har fullt upp med att få´luft!? Sen finns den långdragna oron och deppen, se till att inte göra mer än vad man orkar, gör det som käns roligast, sov mycket om det behövs. Det gör jag. Ägna din tid åt sånt som brukar roa dej, man känner igen det efter ett tag. Eller om man vill det, bara sitt och glo in i en vägg och gråt en skvätt. Låt det bara få pasera, det är när man trycker undan det som man får tillbaka 1000 ggr värre än vad det behöver vara. ## Comment 31 Author: Yeay Förut var det killen och mina djur. Nu har jag ju bara djuren kvar. Men djuren ger en verkligen styrka som man inte trodde att man hade ibland. ## Comment 32 Author: [Borttaget] Min kanin. ## Comment 33 Author: Cat #30 Riktigt kul läsning, skulle kunna tro att du beskrev mig till punk och pricka![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 34 Author: [Borttaget] #33 ja man är ju inte så ensam som man känner sig ibland. därför jag gillar de här sidorna. när man känner sig liten och ynklig får man tröst. men för min del funkar det inte alls när mn e på topp, då blir man bara nerdragen ingen och det e inget att sträva efter... ## Comment 35 Author: kattkvinna Mina katter håller mig igång... ## Comment 36 Author: svava detta ## Comment 37 Author: HannaM Just nu dessa två [illrarnas.blogg.se](illrarnas.blogg.se) Och såklarrt mina egna pälsar också ## Comment 38 Author: lightseeker mina barn ## Comment 39 Author: [Borttaget] jag e med trött på allt o livet.. ha självmordtankar varje dag.. men tack vare mina underbara älskade ponnyer så står jag på benen.. dom e mitt allt o utan dom ingen mig.. dom e min stjäl. jag ÄLSKAR dom! ## Comment 40 Author: DinJejja Jag känner precis som du! Även fast jag har saker att se framimot så känns dom inte så kul. Dom känns inte speciella lixom.. Dom får mig inte att må bra. Jag undrar också vad jag lever för.. Vad som är meningen med detta.. Allt jag gör känns meningslöst.. ## Comment 41 Author: Muuu Jag finns för att jag inte lyckas med motsatsen. Typ. ## Comment 42 Author: EddaM Mina älskade katter, de är de som håller mig ovanför ytan just nu. Hade jag inte haft dem så är ju frågan vad som hade hänt... ## Comment 43 Author: David Förutom djuren så är det hoppet! Jag hoppas. Men skulle hoppet svika mig helt, och katterna inte fanns där, då vetesjutton. ## Comment 44 Author: Vildfagre Som anhörig tror jag ibland att nu orkar jag inte mer men vet ju att min dotter har det mycket värre och jag lever för henne och hennes barn. Har ju ett katteri så katterna får vara min tröst när allt är svart. Det gör ju också att jag har mycket att göra annars kommer dom sorgsna tankarna och tar min kraft. Önskar er alla  bättre dagar och glöm inte framtidsdrömmarna. Mvh Laila. ## Comment 45 Author: flikkan77 Det är en bra fråga. Men jag vet att min man vill ha mig här i alla fall. Utan honom vet jag inte, djuren skulle nog kunna få det lika bra (bättre) någon annanstans. ## Comment 46 Author: David Har läst alla svaren, och det är övervägande något utomstående oss själva, som djur, man osv som gör att vi står ut. Har vi alla verkligen sånt dåligt självförtroende att vi inte tycker att vi själva ensamma är något att fortsätta med? Jag vet ju själv hur jag anser, och mitt självförtroende är på botten, så för mig krävs det utomstående saker, som i mitt fall, katterna, som gör att jag orkar när det är som jobbigast. ## Comment 47 Author: flikkan77 #46 Just nu känner jag mig som den mest värdelösa människa som finns. Blir så varje gång det handlar om förnyad sjukskrivning och jag ska komma på vilka jobb jag skulle kunna klara av, eller om jag vill vara sjukskriven eller vad jag vill överhuvudtaget och vad samhället vill. Igår var första gången jag blev lite provocerad hos psykologen med. Ramlade rakt ner i min mentala källare och just nu vet jag inte ens om jag vill komma upp därifrån. ## Comment 48 Author: se7en Det är nog tanken på hur hårt min familj skulle ta det om jag tog livet av mig. Även om det var väldigt nära för inte så länge sedan, jag orkade inte längre och var helt säker på att alla skulle få det bättre om jag försvann, att slippa utsätta barn och familj för det jobbiga med att leva med en människa som jag. Så jag plockade i mig det hade tillsammans med en hel del alkohol, skar mig och väntade bara på att få dö, och det kändes skönt. Men efter det, när jag kom till sans igen(jag dog ju uppenbarligen inte) så omvärderade jag mig själv och hela livet, och insåg vad jag kunde ställt till med. Jag lever för att göra världen lite bättre, försöka leva och inte bara existera, försöka göra skillnad för andra. Jag lever för att höra mina barn skratta, för de bra stunderna och de få tillfällen jag rentav kan känna lycka. Jag mår bra om jag känner mig värdefull, och nu vet jag att människor omkring mig tycker att jag är det, trots alla mina nycker och egenheter. Jag kan ju inte precis rekommendera en nära-döden-upplevelse, men för mig var det omvälvande. Jag får otroliga skuldkänslor när jag ser hur mycket jag har, fina barn och en perfekt livspartner medan det finns andra som inte har någonting, och hur nära det var att jag gick miste om allt fint i livet. Men jag skulle nog vilja påstå att det är fegt att begå självmord, att ge upp, istället för att överleva alla prövningar i livet. Det är vad jag kallar mod. Livet är tufft, tuffare för en del, men att ta livet av sig är som att slänga ett paket innan man har öppnat det. Och det är grymt mot dem som står en nära. Jag har själv mist vänner som tagit livet av sig, och man får alltid leva med frågan: Kunde jag ha gjort något för att hindra det? Det kanske inte var det bästa sättet att komma till insikt, men jag lärde mig en ovärderlig läxa, och vill leva lyckligt mer än nånsin. Så tänk på allt ni har att vinna i livet, man vet aldrig vad framtiden bär på för trevliga överraskningar! Kram till er alla som har det kämpigt nu, men det kommer bättre tider, det är jag säker på! ## Comment 49 Author: Fluffpuff365 Jag känner samma som du Sara. Varför stå ut med 1 minuts lycka när resterande 9 är skit? Det är inte ens värt det. Det som höll mig igång var Korven. När han försvann tänkte jag med en gång att jag skulle följa efter honom. Jag var ju här för hans skull. Varje dag tänker jag att snart får jag träffa honom igen och jag slipper det tråkiga livet här. För det är tråkigt. Bara slit för ingenting. ## Comment 50 Author: sjuksyrra Är så oerhört tråkigt att läsa om alla som tappat glöden och inte orkar kämpa längre. Var själv där i februari och gjorde ett allvarligt försök, men som tur är lyckades inte döden ta tag i mig...det måste väl finnas ngn mening med det. Nu när jag mår lite bättre kan jag inte förstå hur jag kunde vara så självisk, ja för det är det faktiskt att ta sitt eget liv. Tänk alla som älskar en och kämpat och brytt sig och du bemöter deras kärlek med att ta livet av dig. Vilka skuldkänslor ger inte det till dem, har de inte brytt sig tillräckligt? Så här i efterhand ångrar jag mig så otroligt mkt och som ngn annan skrev så inser jag att det inte var jag som agerade utan depressionen, och mot det finns det faktiskt hjälp att få även om man ser allting nattsvart just då. Min älskade sambo har funnits här hela tiden och får mig att kämpa vidare. Nu försöker jag ta en dag i taget och i mitt arbete som sjuksköterska på en canceravd så förstår jag hur mkt man egentligen har att glädjas åt och varje dag så möter jag människor som kämpar med näbbar och klor mot ngt som tyvärr är oundvikligt för dem, döden. Skulle aldrg kunna berätta för dem att jag en gång faktiskt försökte ta mitt eget liv, att se dem lida så och verkligen glädjas åt livet har fått mig att inse att vad har vi för rätt att bara avsluta vårt liv för att det passar oss Kan också tänka på att jag innan jag mådde så dåligt hade så mkt planer för framtiden och vore så väldigt tråkigt om man aldrig fick uppleva dem. B ## Comment 51 Author: HannaM "_Tänk alla som älskar en och kämpat och brytt sig och du bemöter deras kärlek med att ta livet av dig. Vilka skuldkänslor ger inte det till dem, har de inte brytt sig tillräckligt? "_ Visst, sant, men man kan inte leva enbart för andra heller. ## Comment 52 Author: Mizzi Men självmord är trotts allt en permanent lösning på ett tillfälligt problem. Det finns alltid ett ljus i mörkret, det gäller bara att hitta dit. ## Comment 53 Author: [Borttaget] Absolut min pojkvän och min hund även min syster. ## Comment 54 Author: liee ta en dag i taget ## Comment 55 Author: evrekaw Som bipolär har jag verkligen fått lära mig kampen med att hålla näsan ovanför vattenytan då ungefär hälften av varje år består av ångest... Skillnaden är bara att jag nu har verktyg att hantera den med. Mitt främsta knep - jag vet att det här låter och är hur jobbigt som helst när man är på botter och har blyskor... Men att varje dag ta sig ut i friska luften, gå en promenad! Yin och Yang i balans - kropp och själ. Med ångest så snurrar tankarna i rasande fart medans kroppen blir inaktiv för att man inte orkar. Försök motionera på något sätt - det hjälper faktiskt. Medveten närvaro är en fantastisk ångesthanterare. Anna Kåver och Åsa Nilssone har skrivit bra och lättfattat med konstruktiva övnigar som gett mig massor. Yoga - vad gjorde jag utan yogan? Den är bättre än all Stesolid i världen. Fungerar till och med för sömnen, som ju även den kan bli orolig när man är nere. Affirmation - bomba dig själv med "jag är bra" "jag duger" "jag kan" Skulle kunna skriva en roman i detta ämne... Vill du att jag berättar mer - så säg till! Du måste själv hitta det som funkar för dig. Vi är alla olika. Fortsätt att söka, ge inte upp, du hittar det som fungerar för dig till sist det vet jag. Kram evrekaw ## Comment 56 Author: V-lang Jag orkar tack vare mina barn, mina syskon och pappa jag skulle nog inte klara av att lämna dom med alla frågor som kommer efter. ## Comment 57 Author: Safirblomman Det är verkligen gripande att läsa om alla som upplever detta helvete, javisst tänker jag att det skulle vara så skönt att slippa allt det jobbiga jag med, men det som håller mig kvar här i livet är min dotter, min man och min pappa som finns där och stöttar mig något enormt, utan dem skulle jag inte klara av denna situation. sedan har jag min goa hund som ger mig så mycket kärlek varje dag, när jag är ensam hemma. ## Comment 58 Author: svava Jag vet inte vad som får mig att ta ett steg till, när allt har låst sig i mörker. Jag skulle kunna skriva om mina barn djur och det saker jag älskar mest, Men jag blir rädd, för jag har ofta mist de jag älskat.. skulle jag sluta gå när jag mist allt?? Jag vet inte ## Comment 59 Author: illernettan Min envishet och feghet gör att jag fortsätter. Jag vill inte ta livet av mig men ibland önskar jag att livet kunde få fortsätta utan mig. Så nere som jag har varit det sista är inte klokt. Men som någon skrev längre upp, en dag i taget....... ## Comment 60 Author: evrekaw Ibland vet jag inte vad som skrämmer mig mest... Att fortsätta leva eller att dö... Men jag skulle aldrig kunna ta steget fullt ut.... Skulle inte kunna göra så mot mina barn och min man. Håller med er alla - djuren är en källa till livslust... Det vore bra fattigt utan katterna och hunden. ## Comment 61 Author: siberlina om du inte har vsrit i thailand ännu ,så har du en anledning till att forsätta trots att det är jobbigt, du måste bara åka dit,,jag skullle nog kunna räkna upp 1000 grejer till.som jag ger mig den på att du inte jort