# I stort behov av att skriva idag... Author: Yeay Idag har jag nog haft de starkaste självmordstankarna jag någonsin haft tidigare. Det gör mig galen, vill bara skita i allt. Vill skita i mina djur, min familj, min vän. Jag vill dö, för vad fan finns det för mening med att leva? INGEN! Vem vill ha mig i livet egentligen? Jag är bara en stor j\*vla börda för alla, jag betyder ingenting. Hur f\*n skulle jag kunna betyda någonting för någon när jag är som jag är? Krävande och behöver hjälp med en massa struntsaker som alla normala j\*vla människor klarar av. Jag vill inte leva, varför är jag så äckligt rädd för att dö egentligen? Kan det verkligen bli mycket värre än det redan är? Nej, det kan det inte. Får ju för i he\*\*\*te ångest för allt och ingenting. Jag mår skit idag, jag mår riktgt j\*vla skitkasst idag. Jag är trött på livet, trött på mig själv. Jag har tillochmed kommit på mig själv med att tänka på hur starka hundens mediciner är. Kanske kan man ta livet av sig med dem? Men nej, jag skulle aldrig sno dem, inte när det är till honom iallafall. Jag behöver hjälp, men jag vill inte ha den. Hur går det ihop? Jag måste kunna jobba med mig själv om jag ska kunna må bättre, men jag orkar inte jobba med mig själv. Vart ska jag hitta energin och lusten till att jobba med mig själv när jag inte ens vill vakna på morgonen? Bara en massa j\*vla frågor och inte ett enda litet svar. Nej det är klart, jag är korkad och kan inte svara på dem och ingen annan än jag själv skulle kunna svara på dem. Jag hatar mig själv, föraktar, avskyr. Hur hanterar man att inte kunna fly från den man avskyr mest av allt? Jag kan inte hantera det, jag bara hatar. Allt hat äter upp mig, innifrån. Jag undrar när det börjar gå hål på mig. För efter alla dessa år med uppätande hat borde det väl komma ut till ytan någon gång. Eller det kanske redan är gjort, det kanske är det som gör att jag skär mig, kanske är där hatet svämmar ut. Allt gör så ont innuti och jag vet inte vad jag ska göra för att få släppa det. Hur blir jag av med all smärta och allt det som i daglig mun kallas för ångest? Hade jag haft mediciner, hade idag varit en dag som övertalat mig att ta dem. Jag är egentligen emot mediciner men idag hade jag gjort vad som helst för att få tag på vad som helst som kunde dämpa allt. Jag orkar inte med det. Är emot allt vad droger heter också, men hade någon gett mig någon form av drog idag och sagt att det skulle hjälpa hade jag tackat och tagit emot. Hur ska jag orka, hur ska jag klara detta? Hur tar man sig ur hel\*\*tet med ångest och övrigt psykiskt dåligt mående? Jag vet inte hur jag ska göra och kan (iallafall än så länge) inte öppna mig för psykologen alls, allt bara låser sig när jag är där och jag tappar vartenda ord jag vill ha sagt. När han frågar något svarar jag så ärligt jag kan men jag kan inte ta upp något på eget initiativ med honom. Har ju inte vart på speciellt många besök än, men jag vill ju kunna öppna mig. Varför går det inte? Kanske inte är så konstigt, men jag behöver det NU. Kan inte vänta på att våga prata i ett halvår, vid den tiden är jag väl redan död och begraven. Nej, nu är det nog. Jag måste gå och lägga mig. Jag rasar och jag rasar i en jävla fart, vetif\*n vad jag ska göra. Jag känner mig döende men inte är man så lyckligt lottad inte. Leva ska man naturligtvis göra. Varför inte liksom säger kroppen medans knoppen protesterar vilt. Ne, fy f\*n. Jag är så slut så jag faller väl ihop snart, sömn kan jag väl bara drömma om. Med alla dessa j\*vla tankar som snurrar i huvudet lär det ta en hel evighet innan jag får en blund i ögonen! Trodde inte jag skulle få ner ett ord när jag började skriva men det verkar som om det blir några rader ändå, det är ju bra. Sysselsätter fingrarna med att knappa på tagentbordet iallafall. Nu börjar orden som bara flödat hittills ta slut, de rinner i en långsam takt. Tror jag slutar nu och går till sängen, kanske en rök innan. Jag får se. Ni får ursäkta ett långt, säkert jobbigt och irriterande inlägg. Men jag är för trött för att orka bry mig just nu. Måste iallafall få skriva, annars blir jag väl galen. ## Comment 1 Author: Aviendha Inte blir vi irriterande! Tyvärr så ser det ut sådär för dig just nu, och jag beklagar det bittert. Ibland vill man inte leva, men inte riktigt dö heller. Det tar som tusan på krafterna i början när man sökt hjälp ibland. Något helt nytt, främmande, trängande och hotande. Fördelen är att hjälpen skall anpassas efter dig, de kräver knappast att du ska bestiga Mount Everest första veckan. Oavsett hur mycket du än hatar dig själv är jag helt övertygad om att du är en älskvärd, smart, ambitiös och helt fantastisk människa! ## Comment 2 Author: Yeay Det känns så bra att kunna skriva här, man får alltid ett vänligt bemötande. Tyvärr skäms jag ändå oftast när jag gjort det, inte under tiden jag skriver men efteråt. Idag är iallafall allting lite bättre, långt ifrån bra men bättre än igår kväll. Antar att allt hoppar på mig ikväll igen, det är så det brukar vara. Jag hoppas att nästa besök hos psykologen blir bättre, känns det lika hemskt nästa gång vet jag inte om jag klarar av att gå dit igen. Det kommer bli för påfrestande isåfall. Fredagen var hemsk, veterinären med råttorna, veterinären med blivande foderhunden och jobbigt psykologbesök. Antar att det blev för mycket att oroa sig för, kanske tillochmed var därför allt kändes så hemskt hos psykologen. Jag hoppas det var därför och att det känns lättare på torsdag när jag ska dit igen. Känner mig helt utmattad, helt slut. Ska på praktiken imorgon igen, vill inte, orkar inte, men antar att jag måste. Ledig på torsdag iallafall men helgen måste jag jobba. Vet inte hur jag ska orka, vart jag ska lyckas hämta kraft, men det får gå ändå. Nu ska jag ut med sjuka hunden, så måste sluta skriva. Hoppas du mår bättre än jag gör för tillfället, för dina inlägg är alltid lika vänliga och du verkar alltid lika förstående. Det betyder ganska mycket faktiskt, att det verkar finnas någon där ute i världen som förstår och försöker stötta. Tack. ## Comment 3 Author: Aviendha Skam och ångest. De verkar gå hand i hand i mycket och de står bakom axeln på en titt som tätt. Hatar det paret, för de tillför aldrig något positivt. Jag tror du kan ha en poäng, en helkass och jobbig dag gör att man inte orkar med och det kan ju ha gett den dåliga känslan med psykologen. Sen så är ni ju bara inne på de första mötena än, ni känner inte varandra eller vet vart ni har varandra och innan det så är det lite jobbigare enligt min erfarenhet. Hur går praktiken? Tack detsamma! ![Skrattande](http://angestsjukdomar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 4 Author: Yeay Ja, den kombinationen är aldrig trevlig. Jag hoppas det kan ha varit en bidragande orsak till att det var så fruktansvärt jobbigt. Hade räknat med att det skulle bli ganska jobbigt, men det har varit lite värre än jag väntat mig hittills. Kanske bara är i chock än ^^ Praktiken går väl inte så bra, vill inte ens tänka på hur arg hon kommer vara på mig när jag går ner i eftermiddag eller imorrn. Kunde inte sova igår kväll och kom inte upp i morse, dessutom var jag ledig två dagar förra veckan pga veterinärbesök och psykologbesök. Hon är nog inte lycklig på mig. Konstigt nog är jag för trött för att bry mig idag, brukar ha superdåligt samvete över sånt här. Men men, kan väl tacka för att slippa känna sig dålig antar jag. ## Comment 5 Author: Yeay Usch, jag mår inte bra alls. Vill hem, bort från praktiken. Vill inte mer, jag orkar inte. Men jag kan inte se att jag har något direkt val. Börjar få sjukt dåligt samvete för att jag inte var på praktiken idag nu också, vet inte om jag vågar gå dit imorrn. Vill inte få en massa skit för det, men det kommer jag väl få ändå. Har ju bara mig själv att skylla, är jag så dum så jag inte kommer upp på morgonen så är det ju ingen annans än mitt eget fel. Jag hatar det här, jag hatar att vara här. Jag vill bort, orkar inte vara här mer. Måste damsuga också, men jag orkar inte. Skitet som satan är det, måste orka resa mig upp. Vill in i duschen först, skära igen. Varje dag det senaste, förstår inte varför jag har sådant enormt behov av det. Vill inte ha det, vill inte skära. Men måste skära, annars blir jag väl helt galen. Medicinen till råttorna kanske inte blir klar förrens imorrn heller, j\*vla dumt. Vill ha dem friska så snart som möjligt, vill inte de ska behöva gå ens en dag extra. Allt bara rasar, orkar inte mer nu. Slits sönder innuti, vet inte vad jag ska göra. Bara skriver, som om det skulle hjälpa. Knappast. Men jag försöker ju, det borde väl vara något positivt iallafall. Ser det inte som positivt. Ingenting är positivt. Praktiken är dålig, mina djur är sjuka, jag är dålig. Allt är dåligt, allt är skit. Jag vet inte vad jag ska göra. Har dåligt samvete över att jag inte tänkt igenom en sak psykologen bad mig om också, hur ska jag kunna tänka. Allt bara virvlar runt i en enda röra. Röker som en tok, minst ett paket om dagen nu. Alldeles för mycket, kommer röka upp varenda krona jag har om det fortsätter såhär.  Jag känner mig ensam idag, ändå vill jag ju inte ha någon nära mig. Det funkar ju inte, så kan jag inte tänka. Är så förvirrad, vet inte vad jag vill, vet inte om jag vill något alls ens. Kan iallafall inte känna någon vilja till någonting. Vet inte vad jag borde vilja, vad jag har velat. Har så dåligt minne, orkar inte tänka. Ändå kan jag inte sluta, hjärnan kör sitt eget rejs. Kan inte skriva mer nu, allt blir bara tomt. Vill inte sluta skriva, vet inte vad jag ska göra när jag inte kan skriva mer. Kanske jag bara faller då, när jag inte har någonstans att göra av alla tankar. ## Comment 6 Author: Aviendha Kan inte samla tankarna för att skriva något vettigt, men jag sitter här och läser och beklagar verkligen att du har det som du har det. ## Comment 7 Author: patti2 Yeay, du frågade mig i annan tråd som jag inte hittar nu, hur min kbt terapi fungerar. Jag är ledsen att jag inte svarade då, jag har faktiskt tänkt på det och haft lite dåligt samvete över det, jag har förstått att du har det väldigt jobbigt just nu efter att jag har läst dina inlägg. Jag önskar att jag kunde tala mig varm om kbtns goda effekter, men just nu kan jag bara säga att det inte fungerar alls för mig, jag gör inte mina övningar som jag borde. Förra vekan försökte jag verkligen och var riktigt duktig, men detta ledde bara till mer ångest eftersom  min uppgift var att möta min allra största fiende, min egen spegelbild. Detta ledde till en extrem ångest och självmordstankar. När jag berättade detta för min terapeut föreslog hon återigen psykofarmaca och jag funderar faktiskt på allvar på att börja äta det nu för jag tror inte jag fixar det annars. Förlåt att jag kom lite OT i din tråd. ## Comment 8 Author: Yeay Det är inget du behöver ha dåligt samvete över, det är inte alltid man orkar, det förstår jag! Det låter inte som om det kommer bli lätt med kbtn, vet inte om jag kommer orka med det. Vet ingenting och jag har så dåligt samvete över att jag inte tänkt igenom det ordentligt. Lär inte hinna få ordning på tankarna tills på torsdag. Sedan att jag knappt får ur mig ett ord när jag är hos psykologen gör det inte lättare. Men jag antar att jag borde ge det ett försök, kan det möjligtvis bli bättre så antar jag att det är värt en chans. Men frågan är ju då hur man ska hitta energin till att jobba med sig själv när man knappt orkar ta sig upp ur sängen på morgonen. Har en riktigt dålig period just nu och funkar inte bra under press vanligtvis. Att få övningar man förväntas genomföra hade satt mig i fruktansvärd press och vet inte om jag klarar det just nu. Vet inte om jag bara svamlar eller om jag kanske faktiskt får fram något, känner mig så förvirrad så vet varken ut eller in. Ang. tabletter, jo jag har själv funderat på det, det senaste. Vet inte hur länge till jag håller ihop utan hjälp, kanske man borde ge tabletterna en chans innan man kastar tanken i backen... Men samtidigt så vill jag ju inte på något vis. Men som jag mår just nu så bryter jag ihop snart, klarar det inte mycket mer. Jag hoppas det känns bättre för dig snart och att kbtn ger bra effekt såsmåningom trots att det är motigt just nu. ## Comment 9 Author: [Borttaget] Psykologer är skumma att prata med. Kanske kan du fråga om du kan få en kurator att prata med? Av min erfarehet är de bättre att prata med. Säg gärna att du vill ha en kvinnlig kurator också. De är bättre än de manliga tycker jag. Hoppas du går bättre hos psykologen denna gång. Kram Ambrosia ## Comment 10 Author: Yeay Har en kurator i skolan jag brukar prata med (inte nu under sommaren då) men går inte så bra att prata med henne än heller. Jo, jag hoppas också att det kommer gå bättre snart...