# Försökskanin en mängd olika mediciner Author: vildangel Hej Jag har fått prova på de flesta olika mediciner måste jag säga ..... tyvärr. BÖRJADE med cipramil... sedan har jag genom åren haft , Effexor, Remeron, Lithionit, Exanor, Iktorivil, Sobril, Imovane, Fluoxetin, Citalopram, Lergigan, Theralen, Citalopram, Lamotrigin, Venlafaxin  ... etc etc. Sen en rad olika biverkningsmediciner eftersom dessa mediciner gav mig biverkningar =/ Så medicin mot medicin??? Nu äter jag fluoxetin och Lamotrigin. De tycker jag är bra. dels mot depressin, PTS ,panikångest, seretonin höjande och bipolär, borderline - som jag har. Men hell vad läkarna laborerat med mig - avslutat mediciner jag ätit under en lång tid så jag fått diverse avgiftnings problem ; kramper, feber, synfel osv osv. tyvärr känner man sig ofta som en försöktkanin =/ Känner att psykiatri medicin MÅSTE det forskas MER om !!!! Biverkningar osv. När jag åt kombinationen remeron/effexor gick jag upp massor i vikt som jag sedan inte klarat av att gå ner. vilket ledde till en ätstörning, först mådde jag psykiskt dåligt, sedan alla kilon jag gick upp gjorde mig ännu mer deprimerad... så då hamnade jag i matmissbruk OXÅ. Just nu får ingen rubba mina mediciner , för jag funkar ok. läkaren har pratat om att byta ut dem men jag säger nej. mitt mål är ju att klara mig UTAN helst - men om det går att uppfylla är ju en annan femma..... Medicin VILDÄNGEL ## Comment 1 Author: evrekaw Jag känner igen allt det där... Tyvärr får man testa sig fram tills man hittar något som fungerar, för just DIG. Låter knepigt att du fått denna "dubbeldiagnos" Att få ett självdestruktivt beteende som bipolär är ju inget konstigt... Varför har du fått både borderline och bipolär? Ja, det kan man ju undra? Sedan undrar jag... Har du fått regelrätt terapi ang. ditt självdestruktiva betéende? Man kan faktiskt tillfriskna helt från detta bara man får rätt hjälp. exempelvis med Kongitiv Betéende Terapi, sk. KBT. Fråga om detta finns på ditt närmsta sjukhus - många med borderline beteende har blivit hjälpta med detta. Medicin dämpar bara - det tar inte bort... Som bipolär får man dock dras med medicin. Lamotrigin är bra mot deppet ang. bipolär sjukdom - men värdelöst mot uppåtsvängarna... Varför inte lithium... ? Den är en bra grund stabilitaton - biverkningarna, som är få, brukar ge sig om någon vecka... Ang. viktuppgång är det faktiskt inte medicinen man går upp av... Man går upp för att man får en ökad aptit och därmed äter mer än man borde... Detta kan motverkas genom att man bestämmer sig för att enbart ta en portion, inte två. Bestämmer sig för att man ska ha en viss mängd - inget mera. Inte att banta, inte svält, bara ha insikten om att... Mättnadskänslan är lite felande. Man ska ha frukost luch och middag... En vettig portion - inte en massa mer... Detta har fungerat för mig. Man kan få bra hjälp av att få gå till en dietist bara en gång eller två för att få hjälp med hur mycket man ungefär behöver äta per dag utifrån ens livsföring... Vi är ju alla mer eller mindre aktiva! Jösses... Detta blev ett lååångt inlägg... Är bipolär själv, så jag brinner lite för ämnet... ![Flört](http://angestsjukdomar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 2 Author: vildangel Hej jodå jag har fått hjälp, behandlingshem inriktat DBT, just för borderline och självskadebeteenden. fortsatt med det här hemma som terapi form nu i 1½ år- funkar kanon bra ! ja du varför dubbeldiagnos - jo för att mina svängningar i humöret är så pass markanta ! hmm det där med ökad aptit stämmer inte på mig... jag har dessutom ätstörning, och när det var som värst levde jag bara på banan o risifrutti (bullimi och svält anorexia en blandning av allt ) Visst man går upp av dessa sjukdommar med pga ödem, svälten osv osv. men inte alla de kilon jag samlade på mig. dessa mediciner är dessutom kända för just viktuppgång. Så jag håller inte helt med dig där. för mig blev det så illa med maten att jag hade noll och inget järn kvar i kroppen, tom mina depåer var slut vilket medförde att jag fick järn i droppform intravenöst tre gånger i veckan under åtta veckor. Nu äter jag dessutom medicin för det och för min B12 brist. Har ett ät schema som jag försöker hålla mig till så gott jag kan - men när jag mår dåligt spricker det tyvärr. Min ätstörning är dock inte lika utpräglad nu som i början av året - så jg har gjort framsteg =) Gillar långa inlägg;) vildängel ## Comment 3 Author: evrekaw Vad bra att du fått adekvat hjälp!! Det är allt för många som inte får det!![Skrattande](http://angestsjukdomar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") Jag undrar hur de skiljer på humörsvängningar som är Bipolära eller Borderline? Vad är det som är skillnaden mellan dessa två? Har du fått detta definerat? Vad av dina humörsvängningar som är vad... Men... Jag ska vara ärlig... Jag är alltid skeptisk ang. dubbeldiagnoser... Jag kan vara ute och cykla totalt här... Kan kanske den bipolära ångesten driva en till ett självskadebetéende? Detta måste jag ta reda på... Här ska googlas och min psykiatriker ska få sig en frågerunda om två veckor när jag ska dit...![Flört](http://angestsjukdomar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 4 Author: [Borttaget] Åh, det känns lite som att alla som någon gång hamnar inom psykiatrin under någon längre period blir försökskaniner. Jag slutade med fyra, och drog ned väldigt hårt på en, mediciner när jag flyttade. Jag mår bättre nu än på väldigt länge. Jag tror att övermedicinering är så sjukt vanligt för att man 1) inte har tid/inte bryr sig om att strukturera om i medicineringen och 2) inte vågar ta bort något "i fall att", vilket leder till att man bara bygger på medicinlistan. Just nu står jag på två mediciner, lamictal och levaxin, och har sobril vb tillfälligt. (Tog just bort litium). Jag kommer att plocka bort lamictalen när jag är redo (läs: har tid med utsättningsymptomen). Jag tror inte att jag är sjuk, längre. Jag mår bra. Nästan i varje fall. Jag tror att medicineringen förvärrade min problematik, snarare än förbättrade situationen. _Inte sagt att det är så för alla, eller ens de flesta. Eller ens många._ Men jag tror att det inträffar. Det finns inga medel eller anslag för forskning, det finns allstå ingen grund för att faktiskt komma vidare i utveckling av behandling. Medicinproducenter forskar - för att få fram nya _läkemedel_, inte psykologiska behandlingar. ## Comment 5 Author: David Instämmer verkligen i vad #4 skriver, _Åh, det känns lite som att alla som någon gång hamnar inom psykiatrin under någon längre period blir försökskaniner._ Tyvärr är det väl så att hur man reagerar och blir hjälpt av olika mediciner är väldigt individuellt. I början kan de ge bra effekt för att avta med tiden. Att sätta "rätt" diagnos från början kan också påverka medicin och medicinbyten. Tillhör också de som snarare kan räkna upp vilka mediciner jag inte ätit, mot de som jag ätit. Äter också Lamotrigin nu, verkar vara en bra medicin som många läkare fått upp ögonen för dess goda effekt och mindre biverkningar. Åt också Fluoxetin kombinerat med Lamotrigin, men kunde sätta ut Fluoxetinet rätt snart efter jag börjat äta Lamotrigin, något min läkare tyckte var utmärkt. ## Comment 6 Author: [Borttaget] #5 Nackdelen med lamictal är att det inte stabiliserar uppåt. Därför litium anses vara bäst. Men men. Jag slipper det nu. ## Comment 7 Author: David #6. Det stämmer så bra så. Lamotrigin/Lamictal stabiliserar "neråt-mående". Men har man maniska skov så är Litium det bästa. ## Comment 8 Author: evrekaw #7 Litium kapar aldeles för lite av topparna för att en med regelrätta manier ska klara sig på bara detta. Hypomana faser klarar lithium, men för de som går väldigt högt på maniskalan behövs neuroleptika och/eller valporate som exempelvis Ergenyl... #4 Ja visst är vi emellanåt försökskaniner... Detta känner jag särskillt igen ang. hur man dämpar manier på ett sådant vis att man inte förvandlas till en lobotomerad Zoombie. För om så klarar man ju ändå inte av att fungera i yrkesliv och annat... Det tog många år av mixtrande och testande innan en fungerande medicinering äntligen blev verklighet. ## Comment 9 Author: [Borttaget] #7 Litium är ett "allround-skydd".Det går att behandla akuta manier om det behövs, om man inte hittar någon fungerande långsiktig medicinering. Under en kort period kan det vara bra, men zombiefierande. Det jag tycker är fel är när man sätter in akutmediciner och sedan fortsätter att behandla med de medicineringarna när symptomen/tillståndet är över. ## Comment 10 Author: evrekaw #9 Jag sätter in detta själv när min man påpekar att det är dags... Tabletterna är blå, så han brukar bara säga att, du.. Det är dags för de blå nu... Sedan trappar jag ner efter någon vecka, säger min man att jag nog inte ska det än, så lyssnar jag på honom. Han ser de små små signalerna före jag inser det. ## Comment 11 Author: [Borttaget] #10 Skönt att det fungerar så! Det är svårare som ensam att hitta allting, tror jag. Det är inte ens säkert att det finns hjälp att få förän det är kris på riktigt. ## Comment 12 Author: evrekaw #11 Man bär ett ganska strort eget ansvar. Har man bara en vettig läkare/psykiatriker så ska man inte vara rädd att diskutera och ta upp vad man känner att man vill och behöver. Jag har stått på mig om att alltid ha tillgång till antidepressiva, neuroleptika för att, om jag ska vänta i 2-3 veckor innan jag fått tag på min psykiatriker, kan jag ju ha hunnit sjunka riktigt lågt. Alternativt hunnit bli tokmanisk. På detta sätt har jag möjligheten att styra själv medans tid är. Ofta sitter man bara där och låter läkare/psykiatriker styra och bestämma. Man tror sig inte om att få ta del ang. planeringen för sitt eget liv och sin medicinering. ## Comment 13 Author: [Borttaget] #12 Det är inte alla som har den sjukdomsinsikten att det är möjligt att ha det ansvar du valt att ha, alltid. Men läkare ska inte ha all makt, man har rätt att säga ifrån. Fler borde göra det också. ## Comment 14 Author: evrekaw #13 Jag har det inte heller alltid.![Flört](http://angestsjukdomar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört")  Oftast, men inte alltid. Det är tack vare min man det fungerar till 100%. I övrigt kan man, med åren, och vissa knep "lära känna" sig själv och sina mönster. ## Comment 15 Author: vildangel Usch nu ska jag vara hemsk - har provat lithium jag med . men inte sjutton hjälpte det. Just NU är jag i ett sånt dilemma att jag funderar på VARFÖR jag ska ta all medicin för överhuvudtaget - när jag ändå inte mår bra eller funkar helt " normalt". jag har mycket panikångest - har fluoxetin där som hjälpt mig innan , samt sobril vbh. Men just nu är jag bara frågande ... ska jag sluta med skiten - för vad ställer den till med inne i kroppen år ut och år in... men HUR mår jag utan medicin ? Hade ett panikångest anfall häromdagen och fick ringa psykjouren fick prata med en hemsk människa där som ( citat ) " inte kunde förstååååååå vad jag hade för problem , det är väl bara gå ut det " " så du bara svimmade ? ja det lät ju koooonstigt " " ja men om du skäms över alla ärr är det väl bara du bär långärmat " " ja men du kan ju inte begära att din familj ska förstå " osv osv Bara dissande så jag mådde ju sämre efter än innan ja jag kan gå med tröja men målet för mig är att klara mig utan för det är så här jag ser ut ska jag gömma mig i tröjor resten av livet ??? Ja jag bara tuppade av , spydde, ångesten tog över helt - vet inte varför. För så har det varit sista tiden - den bara kommer utan förvarning. Nej min familj kanske inte kan förstå , men jag har varit sjuk X antal år och känner mig väldigt ledsen och utanför i vissa si´tuationer när de inte ens tex. frågar mig om jag vill med någonstans. det känns som de skäms för mig. Har jag någon jag litar på och känner mig trygg med så pallar jag vara ute bland folk - men jag blir väldigt trött efteråt. Detta vet min familj om ! Men det jag blir ledsen över är att inte alls bli tillfrågad vissa saker eller att de ifrågasätter varför jag inte varit ute idag eller varför jag ligger och sover. Jag mår för dåligt. Efter alla dessa år borde de veta det. Och jag borde slippa förklara och försvara mig ! Både min läkare och kurator är dessutom på semester nu - så nu har jag inte ens henne att gå till en gång i veckan. Vilket känns ! jag behöver verkligen henne ! och jag vill inte belasta min familj heller med hur jag mår - för de blir irriterade = oroliga rädda. men så kommer paniken och ångesten och depressionen och med de alla j-a tankar.... Vill bara gå i ide ! jobbigast är sommaren - då ska man va tjäck go och glad. Sommar brun och social. Vad gör man när man inte orkar ? ## Comment 16 Author: HannaM Jag sltuade med mediciner. Dom hjälpte inte alltså ville jag inte äta dom. Punkt. Det är ju en chansning eftersom man inte kan vara hundra på att det inte blir sämre om man slutar men för mig var det värt det. För övrigt så känner jag ingen bemötandet... man mår ju sämre efter att man pratat än innan. ## Comment 17 Author: vildangel #16  Ja jag vet inte vad jag ska göra alls just nu... Känns rätt hopplöst . vet inte om det känns extra nu eftersom det är sommar - jag känner mig så " fängslan" det är så mycket jag inte klarar av. All folk, trånga platser, värmen ... får panik bara jag tänker på det. Samtidigt som jag VILL kunna gå ut och tex ta en öl, vara social , oxå bli brun osv. Men mitt mående hindrar mig =/ Ja skit psyk säger jag - känner de föesta där så detta var en NY personal säkert sommar insatt - alltså VAD är det för folk de anställer ????? Inte attans har de kompetensen att jobba med "psykiskt sjuka " mååånga av dem fattar ju inte alls vad man menar eller varför man mår som man mår. Man måste förklara gång på gång, sen tycker det " det är bara att rycka upp dig " " ta nya tag"  "det kommer en dag imorgon med " SUCK !