# Ett litet bidrag... Author: Kmorning73 Jag som anhörig i en familj har som helst ingen aning om hur det är att vara ångestdrabbad. Men när dessa symptom uppstår i dom mest overkliga sammanhang så är triggerpunkten de mest overksamma som gör att ångest symptomen börjar. De mest små hindren i vardagen och tilliten till sig själv och omgivningen gör att ångesten återtar sin form, där självömkan verkar vara en stor del av tankeverksamheten. Dessutom så är förtroendet inte det bästa i sammanhang även som anhörig i en ångestdrabbads ögon. Jag har levt med denna person en tid och vet inte riktigt huruvida jag skall svara på personens tankar och åsikter. Orden "Jag orkar inte mer" är något som är ständigt återkommande. Det jag märkt mest är att det jag som anhörig säger är fel och verkningslöst för att personen skall må bra igen. Vilket gör mig till att jag är mest till ett tyst stöd. Jag har som helst ingen aning om vad jag skall säga, i vilket fall om jag bör säga något alls. Men en enkel fråga är om dessa symptom drabbas av framtidstro och graviditet? Visst har man tanke på att ibland detta är en triggerpunkt. När livet är bra så stärks självkänslan med ångesten är som ett hål i vardagen och gör hål på allt som rör livet just för den stunden. Som anhörig vet jag inte riktigt hur jag skall reagera alls. Visst att jag kan vara en stöttepelare men ibland går det på gränsen till vad mitt tålamod klarar av. Precis som det är ett tvång på att få utlopp för en aggresiv dialog för att personen skall må bra. Nåja, tråkigt att det skall vara på ett sådant vis att personen känner sig olycklig i samband med en graviditet och vill göra abort och göra slut på sig själv. Jag som anhörig kan inte tvinga någon att söka vård. Oerhört svårt för mig att finna rätt stödåtgärd och insats, jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Jag kan inte hindra att ångesten tar överhanden men det ter sig på outgrundliga vägar där självömkan är ett stort ingrepp. Ensamhet är ett inslag. Visst skall man låta ångesten ta över för att man skall gå till botten med just varför. Men det har gått såpass långt tid att inte något görs. Nåja, tror jag skrivit tillräckligt. Känner att jag inte är tillräcklig för förtroende och tillit till att vara anhörig alls när man får höra dumma kommentarer. Då undrar man om förhållandet verkligen håller om det skall hålla på, på sådant sätt att den anhörig är den som skadas känslomässigt. ## Comment 1 Author: Rocktjejen Det är ju så att den som inte har upplevt ångest vet inte hur en annan mår och mer kan man ju heller inte begära.Men att finnas där och lyssna och säga tex.jag förstår att du mår mycket dåligt just nu.Det är iaf en bekräftelse att man har blivit uppmärksammad att ens partner inte struntar i en osv.Det krävs ganska mycket tålamod för er anhöriga för att stå ut med oss som har ångest vi har ju inte ångest för att vi tycker det är skoj,utan vi lider verkligen inombords och ibland kan minsta lilla sak få oss ur balans.Läs på lite om ångest.ta reda på vad för ångest din anhörig har och läs lite om det så kanske du kan förstå lite iaf. Förstod jag rätt att det inte har sökts om hjälp ännu? Varma kramar Eva ## Comment 2 Author: evrekaw #0 För det första... Hur mycket du än älskar en annan människa kan inte denna begära att du ska lösa problemet. Inte heller att du ska vara livbojen på ett stormigt hav. Det faktiska ansvaret ligger på den som problemet ligger hos. Axla inte en börda du omöjligt kan bära. Ta inte på dig skuld och dåligt samvete för det du inte råder över. Du kan bara finnas där och älska... Att finnas där innebär att tala ärligt. Jag orkar inte detta i längden hur mycket jag än vill. Du måste söka hjälp. Jag följer dig till en psykolog om du vill. Jag kan ringa och boka tid... Men jobbet att verkligen ta tag i vart problemet ligger... Det är inte ditt... Många är så rädda att tala om hur de känner inför en som mår så dåligt. De vill inte ge ytterligare plåga till den som lider. Detta är tyvärr bara att sopa problemen under mattan... Där ligger de sedan och maler och växer... Sök hjälp, sätt det som ett krav för att du ska orka men lova att du finns där, följer med och backar upp... Du orkar inte i längden annars... Lycka till...