# Panikångest...... Author: [Borttaget] Hej, det här är mitt första inlägg här. Börjar väl med en liten presentation då. Jag heter Andrea och är 15 år. HAr haft det här sen typ 4 år tillbaka. FÖr två år sedan fick jag diagnosen panikångest. Äter medicinerna Theralen och Sertralin. Mår väldigt dåligt. Har nästan varje dag panikattacker som är runt 2-3timmar. En gång hade ja en som varade i 11 timmar. Jag har emetofobi (spyfobi) som också hindrar mig ENORMT men det är mest panikångesten som förstör allt. eftersom jag är livrädd för att spy yttrar sig panikångesten också i illamående vilket får mig ännu mer skräckslagen. Ingen på min skola märker när jag får panikångest, jag håller det inne väldigt bra. HAr självmordstankar och allt känns bara skit just nu. Har typ börjat fundera på HUR jag ska ta livet av mig tillochmed. Jag orkar inte med det här längre. Mitt liv är förstört. Jag har INGA vänner. Går i specialklass pga av min panikångest.... ## Comment 1 Author: HannaM Jag har liknande problem... emetofobi som är gravt handikappande och panikattacker.. tror inte längre jag har en panikångestdiagnos men ångest i massor, adhd och eventueller borderline. Jag lever fortfarande. Något får mig att frotsätta gå trots att jag inte vill. Jag hoppas du kan hitta motivationen för du är värd något så mycket bättre än det här! ## Comment 2 Author: [Borttaget] #1   känner verkligen ingen livslust längre... Mina bästa kompis lämnade mig nyss. Hon var min enda vän och vi har varit bästa kompisar i över två år... sedan lämnar hon mig... ![Gråter](http://angestsjukdomar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") ## Comment 3 Author: Aviendha Det gör ont att läsa det du skriver. Som Hanna säger så är du verkligen värd mer än detta! Har du fått någon hjälp förutom diagnosen och medicinen? Jo, det smärtar verkligen när vänner lämnar. Jag beklagar att det hänt dig, men det finns fler underbara, fantastiska människor som man kan knyta band med. Problemet är ju "bara" att man inte har orken när man mår som man gör. Har du något stöd från familjen? Några intressen som får dig att känna dig lite bättre? I så fall så gör det. Allt som känns bra, eller mindre dåligt är bra. Motivationen måste man tyvörr leta efter ibland. ## Comment 4 Author: [Borttaget] #3  Ridningen och djuren vi har är verkligen det ÄNDA jag lever för.....  har ridit 8 år i år...  Går på BUP sen två år tillbaka men känner inte att det hjälper... Jo visst mamma och pappa är jättebra men jag känner mig ändå så fruktansvärt ensam....  kommer aldrig fixa gymnasiet kommer få extrem ångest och bli mobbad där med.... Har varit mobbad sen dagis-8:an (i 8:an började jag gå i skolan på sjukhuset) Har liksom börjar planera självmord och allt sånt...   blir rädd för mig själv samtidigt som jag verkligen INTE vill leva längre. Jag började må dåligt (vad jag kommer ihåg) när mormor dog (2004) farmor dog 2005 och nu har 2 i min släkt svår cancer.... HATAR LIVET!! det är orättvist och plågsamt..... ## Comment 5 Author: Aviendha #4 Djuren ger mycket. Under vissa perioder har de vart den enda anledningen till att jag ens klivit upp ur sängen och jag tror många kan hålla med mig i det. Tänk inte på gymnasiet. Det kommer längre fram och funkar det inte så kan du ta det senare. Vet några som hoppat gymnasiet för att de inte orkat med det, och nu när de mår bättre har de tagit tag i det igen om de känt för det. Det löser sig. Att du tänker så är absolut inte bra. Vet din psykolog om det? Jag gick på BUP jag med, tyckte inte att jag vart hjälpt men i efterhand saknar jag samtalsterapin. Med det inte sagt att det är den rätta vägen för dig. Kanske kan du säga att det inte funkar? Det kan ju finnas andra vägar som du behöver testa? ## Comment 6 Author: [Borttaget] #5 har bytt pskykolog x antal gånger.....   men får ge den nya lite tid :P ## Comment 7 Author: Aviendha Haha. Brukar vara så, man måste ju lära känna varandra lite först ;) Hoppas denna funkar bra och att du får behålla den isf. ## Comment 8 Author: dragonstar Kanske inte tröstar men jag hadde stora problem med skolan.. Jag vart mobbad och var utanför min enda kompis misshandlade mig. Jag trodde nte jag skulle orka men idag går jag mymnasiet jag mår skit till o från men jag lever endå. Hitta nått at leva för om inte annat för att visa att du är värd mer. Kramar om ## Comment 9 Author: miuljo håll ut.... jag vet att det låter omöjligt i dina öron men det kommer att bli bättre tyvärr är det vanligt att unga tjejer mår dåligt.. det är hemskt, man borde få njuta av sina tonår. som Aviendha säger, tänk inte på gymnasiet. du kan ta det senare, ta ett sabbatsår och ta hand om dig själv. bygga upp din självkänsla, ta reda på vad du vill bli och sen är du mer motiverad och kan göra presis vad du vill! gymnasiet är oxå nånting helt annat än grundskolan, vist förekommer det mobbning även där, men inte alls i samma grad. du kommer säkert att ha många jobbiga år framför dig, men efter hand så kommer det att kännas bättre. skulle man skriva nåt till nån i din situation föratt verkligen förklara och ge stöd så skulle man behöva skriva en bok... det finns så mycket man vill säga. men som sagt... hål ut, med blir bättre. puss o kram ## Comment 10 Author: [Borttaget] #9  Allt känns verkligen inte så..... känns som att det aldrig kommer bli bättre. Känner bara att jag inte vill finnas till :( ## Comment 11 Author: miuljo jag vet gumman... :( jag känner verkligen med dig... kanske för att jag var som du en gång.. det är svårt att säga nåt föratt det ska kännas lättare för dig, det finns lixom inget som skulle kunna övertyga dig, jag vet hur det känns. hoppas bara att du kämpar vidare.. sköt om dig ## Comment 12 Author: [Borttaget] Tack för att ni bryr er <3 ## Comment 13 Author: konstgjordenergi När jag gick ut nian försökte jag börja på gymnasiet, men misslyckades. Min läkare sjukskrev mej på heltid, men eftersom han kände mej sedan länge sa han -du måste ha något att göra på dagarna. han fixade en praktikplats åt mej. Under ett knappt år jobbade jag på ett stall några timmar varje dag. De fysiska arbetet tyglade min ångest och hästarna gav mej sällskap och mod. Året efter kunde jag börja skolan igen, och trots att det var tungt fixade jag det! Prata med din läkare/föräldrar. Se till att få en ordentlig utredning så att du slipper gå flera år och behandla fel sak. ## Comment 14 Author: [Borttaget] #13 mina föräöldrar säger bara att jag visst kommer klara det..... Vill ju inte bara gå här hemma och skräpa direkt men..... ## Comment 15 Author: konstgjordenergi #14  Nej det är de sista man ska göra. men se till att få en ordentlig utredning. Många läkare behandlar bara de som syns, men missar orsaken. (om vattnet slutar rinna i en bäck följer man ju den uppströms för att leta reda på orsaken.) ## Comment 16 Author: [Borttaget] #15 Nej det går nog inte med mig. Jag är ett hopplöst fall..... ![Gråter](http://angestsjukdomar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") ## Comment 17 Author: HannaM #16 finns inga hopplösa fall bara hopplöst dåliga läkare. ## Comment 18 Author: [Borttaget] #17 hihi okej ![Tungan ute](http://angestsjukdomar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-tongue-out.gif "Tungan ute") ## Comment 19 Author: HannaM #18=) Ta det med dig och håll hårt i orden när läkare inte förstår dig eller inte verkar bry sig. Det är inte du som är hopplös, det är dom. ## Comment 20 Author: [Borttaget] #19 ska försöka ## Comment 21 Author: Dojdan Mår du över huvud taget bättre sedan du började äta dina mediciner? Hur länge har du ätit dom? Om det är så att du inte mår bättre och har ätit dom ett tag så kanske det är så "enkelt" att du måste äta en annan medicin. Det är många som får testa ett flertal mediciner innan dom "hittar rätt". Jag hade turen att få rätt medicin från början, men jag vet även de som ärit 5-6 olika mediciner. Jag vet hur det känns när allt är hopplöst och när ingenting känns värt att leva för längre. Men det går att få en förändring! Det går att må bra igen! Jag var djupt nere på botten och låg inne på sjukhus i perioder för min svåra panikångest och depressioner. Idag kan jag leva ett normalt liv, jag studerar igen (hoppade av gymnasiet), jobbar, umgås med människor och är lycklig. Jag trodde aldrig att jag skulle komma till denna punkt. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men idag är jag otroligt tacksam för min ångest. Den har gjort mig till en bättre människa och den har lärt mig så oroligt mycket om mig själv och livet. Du ska se att du kommer att hitta din väg så småning om. Ge bara inte upp! ## Comment 22 Author: [Borttaget] #21 har ätit min medicin i a ett år. hade en annan förut och åt den i ett år också. medicinerna hjälper mig lite allafall. Skönt att du mår bättre ![Skrattande](http://angestsjukdomar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 23 Author: Dojdan Okej... Jag tycker du ska diskutera din medicin med din läkare i alla fall. När man hittar rätt medicin så ska man märka en stor skillnad. ## Comment 24 Author: Dojdan Okej... Jag tycker du ska diskutera din medicin med din läkare i alla fall. När man hittar rätt medicin så ska man märka en stor skillnad.