# Skriva av mig.. Author: Thorsson Nu i många år har jag mått dålig, tänkt "onda" tankar och har till och från brytit ihop, legat och gråtit och skakat mig till sömns, jag har ändåså mått "hyffsat" tills några nätter sedan. Jag har en underbar pojkvän, och känner mig verkligen älskad och vi delar allt. Han vet bara inte hur jag mår eller vad jag går i genom för perioder. För några nätter sedan hände något som jag inte kunde förhindra, vi skulle sova och han börjde berätta hur underbar han tyckte jag var och jag har en helt annan syn på mig själv, så jag kryper undertäcket där det är mörkt och hans röst blir lite dovare, men jag hör fortfarande vad han säger, jag pressar händerna mot öronen så hårt jag kan och kastar mig in i tankar där jag omvandlar det han säger till raka motsatsen, han flyttar försiktigt bort täcket från mitt ansikte och tittar frågande på mig. Jag kastar mig bort från honom, och säger nej till allt han säger. Jag känner hur tårarna är nära, och hör mig själv säga. Att jag är världelös, att han förtjänar en bättre och massa saker, och ser hur han blir ledsen och totalt oförstående. Jag förkastar mig in i gråt och gråter och gråter och gråter, jag låter mig inte föras in mot honom, utan stretar för att sitta med avstånd från honom. Sakta med säkert tar gråten slut och jag låter mig sitta i hans famn och släppa ut det sista, när det river tag i mig igen. Jag har bröt ihop totalt den natten... Men min pojkvän satt där med mig hela tiden, tills vi somnade. Till och från så har jag haft det svårt med kompisar och frågor om min familj och så mycket skit jag har fått ta från lärare på grund av mina syskon, har fått mig att krympa. Jag hatar mig själv, men jag har en speciell kompis som har varit i samma siss som har hjälpt mig med detta. Och med tiden blivit bättre. inte förens nu har jag haft tankar om att jag inte vill finnas längre. Både han och min pojkvän stödjer mig otroligt mycket, och det finnsn inga som är så underbara! Ville bara skriva av mig eftersom det är första gången jag vågar berätta hur jag eg. mår även om jag itne berättat allt. Men jag ahr inte ens sagt såhär mycket till någon. Oj, vad mycket det blev. Stora kramar till den som orkar läsa allting! ## Comment 1 Author: paronskrutten Det är inte bra att hålla sånt inne, jag tror att det är bra för erat förhållande att han vet att du inte mår så bra :) Kramar ## Comment 2 Author: Aviendha Jag håller med #1. Det är et oerhört stöd för dig om du käner förtroendet att berätta, och han förstår dig bättre och kan ge dig ett bättre stöd då. Det är inte alltid enkelt för en anhörig när man mår som man gör, men vet de varför kan de ju hantera det bättre, och man får en bättre relation, det är iaf min erfarenhet. Kram ## Comment 3 Author: Thorsson Har berättat nu och det var ganska tufft, men han tog det bra och jag känner att vi vågar prata om mer nu, :) Kram ## Comment 4 Author: Ceciliaolucifer Jag kan bara starkt rekommendera boken Zebraflickan, skriven av Sofia Åkerlund. Det handlar om en flicka som tänker precis som du beskrev här ovanför. Hon försöker att ta livet av sig med tabletter när hon är 15 år, hänger sig några gånger, tar en överdos men överlever. Självhat, aneroxia och en kamp tillbaka. Jag säger inte att du är som Sofia, utan det är bok som gör att man förstår varför man själv tänker i negativa banor. En jätte fin bok, som får en att vakna upp, på så sätt att man förstår att man är inte ensam. Men även att man är sjuk, och kan få vård. kramar ## Comment 5 Author: Thorsson tack för tipset kramar ## Comment 6 Author: Aviendha Kul att höra att han tog det bra =) Det kanske hjälper dig en liten smula att ha berättat det. ## Comment 7 Author: Thorsson Jag hoppas på det, änså länge har jag haft det jobbigt med familjen, vilket har varit jobbigt under hela uppväxten pga syskonen som bråkade med mamma och hela det kapitlet. Fortfarande gap ifrån mammas sida pga hennes korta stubin och allt rasar över mig, min ena syster är på mig jämnt och lägger sig i allt.  Min pojkvän säger att det inte är något att bry sig om, men jag kan bara inte se bort ifrån det hela. Men det ska nog ordna sig det med, sakta men säkert.