# hjälp. Author: Linn Kopierat från relationer.if. Jag vet inte vart jag ska börja. Både jag och Daniel (min pv) har länge kännt att det är något som saknas i vårat förhållande. Vi har inte pratat om det, för vi pratar iprincip inte alls. Så igårkväll släppte han bomben. Vi kom efter mycket om och men fram till att detta inte funkar och det är kanske bäst att vi avslutar här. Ja, ni kan ju gissa vad jag har gjort i natt...? Har bara grinat varvat med panik och illamående. Vi har kramats och pussats och jag har bara blivit ännu mer lessen för att detta inte är vad jag vill egentligen. Sedan i morse när han skulle gå till jobbet följde jag med honom upp. Var tvungen att lugna ner magen lite så jag gjorde nyponsoppa. Vi satt pratade lite och jag grät. Sedan började det närma sig tiden då hans buss ska gå och DÅ kommer tårarna från honom. Och vi båda sitter och grinar och jag säger något i stil med att "jag vet att det inte funkar men det är inte såhär jag vill ha det." Och så säger han att det kommer vara svårt i början osv... Sedan går han till bussen och jag lägger mig i sängen, har ju inte sovit något. Får ett sms där det står "gick vi förhastat?" och så skickas det massa sms fram och tillbaka.. såå vi ska försöka, inte bara skita i hur läget ser ut utan faktiskt försöka. Jag har ju sett mig själv i framtiden med honom, vi har försökt hitta lägenhet och jag vill ha barn med honom när allting stämmer. Vilket innebär att allting bara rasade igår. Jag bor hemma hos honom för att det är där det passar bäst, det är närmast till skolan osv. det är längts ifrån skolan hos pappa, men går rätt bra med bussar, bara det att han och hans fru är påväg mot skillsmässa och det har varit på gång länge. Från mamma kan jag inte ta mig till skolan i tid. Där bor min lillasyster och halvlillebror. Det är kaos där. Mammas sambo och min lillasyster bråkar konstant. Eller ja, man smyger runt på tå där för att inte göra någon irriterad och få igång något bråk. Här hemma hos daniel bråkar dom också ganska ofta, men det angår i alla fall inte mig. Sedan jag träffade daniel har jag isolerat mig från allt annat. Jag gör ingenting på dagarna, sitter bara framför datorn. Har inga fritidsintressen och har en kompis som jag nu dom senaste veckorna verkligen har kunnat börja prata med ordentligt, det är dock enklare att prata över msn än irl. Detta innebär att jag är helt beroende av Daniel. Var annan helg är vi med varandra och den andra hittar vi på något själva. Han åker iväg till kompisar hit och dit och har kul, jag åker hem till mamma för att träffa Lillebror Sebastian på 14 månader. Jag behöver alltså hjälp! Hur ska jag kunna ändra på mig? Hur ska jag bryta mig loss från honom och komma från mina gamla vanor? Jag ska leta reda på en kurator/psykolog för bra mår jag inte... Men vad säger ni? Vad ska jag göra? \------------------------------------------------------------------------------- Jag har haft sån ångest hela natten. har mått sååå illa och har inte kunnat ligga ner för jag har varit spyfärdig sprungit fram och tillbaka till toaletten och jag funderar på om jag kanske har fobi för att spy...? har haft sådan panik för att mitt liv helt plötsligt skulle ta en sån dramatisk vändning. Jag visste inte om jag skulle hem till mamma eller pappa. antagligen mamma, men mina möss då? vi har tre katter som äter möss? och hur ska jag komma till skolan då? Det har varit kaos i mitt huvud i natt, kaos i hela mig! ## Comment 1 Author: Citronmeliss Hej, MazarinRebus! Att som utomstående råda dig i hur du ska göra med ditt förhållande är inte lätt och kanske inte heller rätt, då vi inte på långa vägar är insatta i erat förhållande, så det är nog tyvärr något som ni måste gå igenom själva för det är ju ni två som finns i förhållandet som ska trivas ihop! Sedan är det viktigt att ni tänker på att skilja mellan er egentliga relation dvs hur ni två känner för varandra och andra orsaker som gör att ni bor tillsamamns, som kanske mer är av praktisk natur, familjeförhållanden osv. Är det din djupa kärlek till pojkvännen som gör att du till varje pris vill hålla i hop förhållandet. Eller är det kanske för att du känner dig vilsen och inte riktigt vet vad du ska ta dig till annars. Hur du ska lösa din vardagssituation med boende, vänner, försörjning  och liknande? Ta inte illa upp att jag frågar, men när jag läser vad du skriver så känns det som om du själv funderar mycket över de rent praktiska bitarna såväl som er relation... Mitt råd är att du direkt på måndag kontaktar den ungdomsmottagning du valt att gå till och säger att du är i akut behöv av stödjande samtal för att få hjälp att reda ut din situation. Berätta att du mår jättedåligt psykiskt av hur det nu är och att du faktiskt inte vet vart du ska ta vägen pga hur situationen ser ut som den gör i din egen familj. Förhoppningsvis kan de hjälpa dig och ge stöttning i att komma fram till hur du ska kunna lösa dina problem med boende och skola i alla fall. Kram på dig och berätta hur det går! ## Comment 2 Author: Pehpsii det är alltid svårt när man haft en enkelspårig syn på sin framtid tex med en person - att allt man sett framför sig har haft med den personen att göra som bröllop, barn etc. Att tänka sigsjälv ensam eller med någon annan känns som så många mil bort. Oavsett vad som händer i förhållandet så måste du börja tänka mer på digsjälv och vad dina  mål är. Mål som bara innefattar dig så att om det tar slut så har du iaf något kvar, om du förstår hur jag menar. Din egen grej. Jag hoppas du kan få hjälp inom vården, här där jag bor har jag ännu inte hittat någonstans där jag får det stöd jag behöver. Hemskt att vård ska vareiera så inom samma land egentligen... ## Comment 3 Author: Linn #1 Det var nog inte riktigt tänk att det skulle låta som att jag ville ha råd om hur jag ska göra med själva förhållandet, om jag ska vara kvar eller gå vidare. Utan snarare vad jag ska göra. Givetvis älskar jag honom väldigt mycket, annars hade jag lämnat honom för flera år sedan. Och det är samtidigt mycket praktiska bitar också, dock är jag ganska säger på att det är kärleken som gör att jag vill att det ska fungera. Sedan var det nog mest på grund utav ångesten jag känner som jag kopierade hit inlägget. Själva relationen hade jag nog tänkt att ta på relationer.if så att det inte blir väldigt OT här. Ska gå och ringa UM strax. Dock hoppas jag på att dom kan skicka vidare mig till en psykolog eftersom att det är ganska mycket ångest med mycket annat i mitt liv som jag också behver ta upp och jag misstänker att jag skulle kunna må mycket bättre med mediciner. #2 Jo, det är där jag har mycket i mig själv som jag behöver förändra. Jag tror att om jag kan koncentrera mig mer på mig själv och göra saker själv så kommer jag inte kväva honom lika mycket som jag gör nu. ## Comment 4 Author: Linn det var ingen som hade tid att svara på UM nu så jag lämnade telefonnummer på svararen. ringde till dom i stenungsund eftersom att dom på tjörn inte ringde tillbaka sist.. ## Comment 5 Author: Pehpsii #3 Ja men VET ju allt såntdär innerst inne, ellerhur? Men sen ska man bara lyckas GÖRA det också /= Det är där det blir svårt på riktigt. Bryta vanor och gå utanför sina säkra "zoner" både fysiskt och känslomässigt. Det är svårt att bryta sig loss när man berott så mkt på en annan. ## Comment 6 Author: Linn #5 sant. pappa är precis likadan. han har också jätte svårt för att umgås med sina vänner och ta kontakt. eller ja, inte umgås men att ringa och fråga om dom vill umgås... du kanske förstår hur jag menar? ## Comment 7 Author: Linn den 7e mars fick jag tid..inte så långt dit.. ## Comment 8 Author: Emelie-E #7 Det är ju bra=) ## Comment 9 Author: Linn i går var jag på UM i stenungsind och pratade med en kurator. Eftersom att det var första gången ställde hon en massa frågor. grundläggande bara och vi gick inte in på något. detta föratt hon skulle kunna se vem av kuratorerna som är mest lämpad för mig. Så i nästa vecka kommer någon av dom att ringa mig och bestämma tid för nästa besök. dock kommer det nog dröja 4a veckor innan jag kan gå dit igen. min praktik börjar nu på måndag och kommer inte sluta föres 18... ## Comment 10 Author: Linn jag är så förbannat trött på att vara såhär ensam! Jag är trött på att aldrig få må bra. Jag har hamnat på ett ställe och står still här. Jag har vant mig vid att må så här och det är inte kul! Jag vet inte hur det går för mig och daniel. Han ringde mig igår på praktiken och började prata om att flytta ihop i ett hus. efter en liten stund var han inne på vårat förhållande och sa att han inte visste hur hans känslor till mig är längre, han vet inte om han älskar mig fortfarande. Och jag vet inte om jag bara är så beroende av honom så att jag inte kan se mina egna känslor. Jag vet inte om jag vill fortsätta kämpa för detta för att inte bli helt ensam eller om det är för att jag älskar honom. Givetvis älskar jag honom, men jag vet inte om det bara är därför jag vill ha honom kvar... ## Comment 11 Author: Linn jag sitter här och håller på att gå i tu i tusen bitar... inte någon som vill slänga in en enda kommentar? ## Comment 12 Author: Citronmeliss Hej, MazarinRebus!![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) Det är svårt detta när man mer eller mindre hänger upp livet på varandra i så unga år utan att ha hunnit skapa sig en stabil och trygg tillvaro i sig själv! Förstår dina kval i hur du ska göra med framtiden och med erat förhållande! Rent spontant måste jag ändå säga att det inte verkar särskilt genomtänkt att flytta till eget boende (hus) med allt vad det innebär när er relation är så bräcklig som den verkar vara. Din "pojkvän" vet ju inte vad han vill och det gör väl egentligen inte du själv heller som du skriver i inlägget.. Hur har det gått, har du fått någon tid hos UM ännu? Tror du behöver få bolla dina tankar och erfarenheter med någon regelbundet för att få lite struktur på dem. Annars blir det svårt när man känslomässigt "velar" fram och tillbaka utan att veta vad man egentligen vill och varför!(missförstå mig inte nu men å ena sidan försöker förnuftet göra sig gällande, men å andra sidan tar känslorna överhanden och allt ändras på ett ögonblick.. Tror att det gäller både dig och pojkvännen) Tror att det kommer vara ett bra stöd för dig att från en utomstående person (ditt samtalsstöd) som ej är känslomässigt involverad och som är opartisk, som på ett mer sakligt och strukturerat sätt kan hjälpa dig "hålla reda på tankarna" i de beslut du behöver för att åstakomma en föränding i ditt liv! Förändringar kan alltid kännas jobbiga innan och när de genomförs. Att göra val innebär ju samtidigt att något väljs bort så det är inte helt lätt. Men det är inte ditt liv och din vardag nu heller och en förändring gör man ju för att det ska leda till något bättre än det som **är** och **var!** Så jag vill be dig att fortsätta kämpa på så, mycket du kan för att få en förändring i ditt liv så du kan få må bra, du är värd det! Kram/Citronmeliss!         ![](../ShowFile.aspx?BinaryId=f570998d-0c5c-4470-b2fe-1efab77bdb60&Filename=eastergrap54.gif) ## Comment 13 Author: Linn det är det som är så jobbigt nu, jag vet ju inte om jag vill ha honom kvar för min trygghets skull eller för att jag verkligen älskar honom så mycket. Jag var på um i måndags och fick lite tider. dock om en månad med nästa tillfälle eftersom att min praktik kommer in och stör en massa just nu. funderar på att helt enkelt skita i att jag måste sluta tidigare/komma senare två dagar under de kommande två praktikveckorna för att få prata.. suck.. Det är ju det som är så konstigt. Då när han ringde mig hade han kvällen innan pratat om det här huset (vi har länge letat efter lägenhet) och jag tänkte bara att det kommer vi aldrig få råd med. Sedan ringde han ju dagen efter och pratade om det igen och ville flytta dit med två andra tjejer. Sedan tar samtalet en ordentlig vändning och han pratar om att han inte vet om han älskar mig längre.. och sedan när han kommer hem efter jobbet är han JÄTTE gossig. ligger och kramar ¨på mig jätte länge. Och så går det upp och ner hela tiden sedan dess. Jag går på tå och vågar knappt säga till honom "älskar dig" för jag vet inte om han kommer svara eller inte. Vågar inte pussa på honom knappt för jag vet inte om han kommer dra sig undan. och mina känslor. ursch, jag vet inte alls vad jag vill! Jag funderar på att be om antidepp, men med zolof kände jag mig helt känslo lös! jag vill inte vara käsnlo lös! Jag vill må bra! jag har mått dåligt enda sedan mamma och pappa började bråka när jag var tre och sen jag förstod att dom bråkade. Jag vill gå och gömma mig. Flytta någon annanstans. Bli någon annan, vara någon annan. Försöka glömma den jag är och försöka vara den jag skulle vilja vara..