Annons:
Etiketterbehandlingmediciner
Läst 871 ggr
pallekuling46
2016-11-07 18:17

HJÄLP, jag mår så dåligt!

Jag har gått på SSRI de senaste åren och mådde så bra i våras att jag provade att trappa ner enligt läkares anrådan i två månader, och slutade därefter helt i mars. Men sen när jag skulle börja ett nytt sommarjobb i maj så mådde jag så dåligt att jag blev sjukskriven, för att göra en lång historia kort. Under några fruktansvärt tuffa veckor i somras kämpade jag med abstinenssymptom och den 19 juli tog jag det motvilliga beslutet att börja med Fluoxetin igen.

Snart har det gått fyra månader sen jag började medicinera igen. Abstinenssymptomen försvann så småningom, men jag behöver nu all hjälp jag kan få att luska ut hur jag ska göra för att bli kvitt denna malande ångest, spänning, ensamhet och oro och andra symptom jag har i kroppen som dominerar varje minut varje dag. Jag är desperat. Det känns som någon slags kvarleva efter ”kraschen” i somras när jag försökte sluta med medicinen. Ibland är ångesten i förgrunden, ibland i bakgrunden men den finns alltid där. Jag har gått i KBT ca 10 ggr hittills men upplever att det har haft liten effekt.

Jag ska försöka att beskriva hur det känns, men det är svårt. Eftersom det är knappt någon som förstår så känner man sig enormt ensam med sina besvär. Den bästa beskrivningen jag kan komma på är att man har ett konstant diffust obehag i armar, ben, bröstkorg. Ett slags emotionellt lidande som blir mer eller mindre intensivt och brännande plågsamt beroende på vad för situationer man befinner sig i under dagen. Det jobbigaste är den kvävande ensamheten och otryggheten i mig själv som jag inte kommer ifrån. När man är otrygg i sig själv så är man liksom inte trygg någonstans. Inte hemma, inte på universitetet, inte hos sina föräldrar, inte hos kompisar, och man blir enormt kontaktsökande. Dessa obehagskänslor lindras något när jag är med kompisar jag känner mig trygg och har roligt med, eller om mitt fokus är någon helt annanstans som t.ex. när jag surfar på nätet eller kollar på film. Men varje gång jag är själv så känner jag mig så fasansfullt ensam, därför blir vardagen en plågsam kamp då jag försöker resonera och prata lugnande med mig själv. Men det är otroligt svårt när man har ”låg tolerans” mot negativa tankar och denna reaktion i kroppen är så automatisk och verkar sitta i ryggmärgen. Det är som att försöka kontrollera en skenande häst.

    Till exempel så var jag nyligen i köket, och skulle sätta mig en stund vid köksbordet för att ta en paus efter någon halvtimmes matlagning. Direkt när jag satte mig vid bordet så fick jag hjärtklappning, utan att ha tänkt på något speciellt.

Jag kanske har fel, men det känns ibland som att kroppen har tagit rejält med stryk av den stress som den utsattes för i somras då abstinensen gjorde att jag inte kunde äta eller sova på flera veckor. Jag har andra symptom som jag inte hade innan jag försökte trappa ner, jag är superkänslig för blodsockerfall, jag har ofta huvudvärk, yrsel, hjärtklappning, är känsligare för alkohol, vaknar varje natt och kan inte slappna av. Har också svårt med att umgås i grupp då ångesten kan slå till som en bomb när jag får social fobi eller känner mig osäker. Värst mår jag dock på morgonen, vilket har fått mig att fundera på om ångesten har något att göra med kortisolnivåerna som följer en cykel under dygnet.

Jag avskydde att vara sjukskriven och studerar nu sjätte terminen på universitetet. Jag kommer säkert klara studierna men det är inte roligt när ens livskvalitét begränsas så kraftigt av denna ångest. Vad ska jag göra? Vad är det som är fel?

Annons:
Ängslan
2016-11-08 16:59
#1

Låter presis som jag, även om jag tar en annan medicin. Och nu när arbetsplatsen växer och ökar arbetsbördan och kräver mer är det som om mina ssri slutar verka helt. Får inte ångest lika ofta men känner mig konstant tyngd och sååå rädd och misslyckad. Har nu blivit sjukskriven efter 5 år av jobb med trollande, bollande, släckning av akuta saker varvat med stort ansvar. Nu har det tagit ut sin rätt och jag kan inte tänka längre. För två år sedan hände en grej som jag själv tog väldigt hårt, sedan dess är jag konstant rädd även när saker flyter på. Så onödigt, så energikrävande och så… o-vuxet? :-( Du är inte ensam och jag har ingen lösning, men det hjälper mig att höra att jag inte är ensam även om vi beskriver vår "tyngd" på lite olika vis. Hoppas det lättar för dig!

Upp till toppen
Annons: