# Att leva med någon som har Ångest. Author: Ceciliaolucifer Jag vet hur det är att leva med ångest, men jag vet också hur maktlös man känner sig som anhörig. Hur jobbigt är det inte att leva med någon som är sjuk? Det är så svårt att stötta den som är psykiskt sjuk, det finns inget sår att sätta plåster på, det finns heller ingenstanns att sätta bandaget på. Man vet att det finns där men man kan inte ta på det. Vad har du för erfarenheter av att leva eller vara tillsammans med någon som ä psykiskt sjuk? ## Comment 1 Author: korseett min man har ofta ångest. Oftast är det ekonomin, som det inte finns några som helst bekymmer att oroa sig för. Men han byter till nästa grej och så nästa och så nästa.. Det känns som om han bara måste ha något att oroa sig för att det inte får bli bra! Vi har pratat om det och det håller han med om att problemen, verkliga eller inte bara byts ut. Det är jobbigt att se samma sak dag ut och dag in. Jagad blick, går och spyr, kan inte äta, skakar och gråter. man frågar varför och han vet inte. Den medkänsla man har räcker inte- jag är väldigt trött på att se detta, dag ut och dag in. Nu går ju detta i perioder och vi har bra dagar också. En annan sak som är jobbigt det är att man känner att man inte får brusa upp eller argumentera emot för då blir ju han knäckt och ledsen. Jag vill inte gå på tå längre och jag kör nu mitt eget race. Jag är ingen arg människa men jag måste få ha sådana känslor också och inte bara vara go och glad. Man får leva för två- ta beslut för båda. Men det har jag också slutat med. Jag säger till honom numer att gör ditt val och håll fast vid det när han står vid sina ångestfyllda val för kanske småsaker i mina ögon sett alltså. Världen går inte under för att man gör fel val. Jag kan skriva spaltmeter om att vara anhörig men jag nöjer mig med detta till att börja med. ## Comment 2 Author: Robinsnel Jag satt ihop med en tjej i tre år, vi flyttade ihop efter en vecka och gifte oss efter ett och ett halvt år. Hon mådde inte alls bra, och jag fick till slut ta hand om allt, till slut blev det så illa att jag upplevde det som att hon använde sitt dåliga mående för att utnyttja och styra hela sin omgivning... Vet inte om jag fortfarande tror det, jag blev nog så skadad så jag vet liksom inte om jag kan se på henne med vettiga ögon längre.. På slutet lutade hon sig helt på mig, och när jag bröt åkte hon in på psyk 6 mån. Jag har lärt mig att hålla lite distans till folk, man kan inte hjälpa alla gånger. Det är heller inte värt att utplåna sig själv för att kanske kunna hjälpa nån annan. Tyvärr har jag kanske blivit lite skadad nu i mina senare förhållanden, ex ger jag upp rätt fort och bryter... ## Comment 3 Author: Sissan3 Mitt råd till er som lever med en person med någon form av psykisk ohälsa: Lyssna, prata, trösta när det behövs. Visa att ni finns o att ni verkligen bryr er om er andra hälft. Detta är en läkande bit i sig men jag menar inte att det hjälper allt o alla drabbade. ## Comment 4 Author: Gronstedt Jag har själv ångest och min SO har lärt sig att hantera det ganska bra, tycker jag. Vi vet båda att det är ångesten som är problemet, inte vad det nu är jag nojjar över. H\*n tröstar och stöttar mig för att jag har ångest, men försöker inte bevisa för mig att det inte finns något att ha ångest för. För det vet vi ju båda egentligen att det inte gör.