Etikettmin-egen-berättelse
Läst 2482 ggr
Molekylflickan
2014-06-01, 10:22

Hjälp!

Hej!

Det är såhär att jag får ångest precis hela tiden.

Utan anledning tror jag de flesta tycker, det är såhär att jag har alltid varit ganska duktig på att måla. Jag har fått höra från konstnärer och föräldrar, bildlärare och utomstående att jag är ovanligt duktig för min ålder, borde bli konstnär och fortsätta måla.

Problemet är att så fort en tavla blir misslyckad får jag ångest och måste bevisa att det där bara var en engångsgrej, närå, jag kan bättre. Så fort någon målat något fint blir jag avundsjuk och måste måla bättre. Och så fort jag ser att jag inte utvecklats på en vecka får jag panik och går igenom allt jag fått höra genom åren. När jag gick i 5:e klass sa han att jag låg på en 8:as nivå, nu i 7:an ligger jag på A i 9:ans nivå, har jag inte utvecklats tillräckligt fort på 2 år?!

Ser jag någon som målar nästan lika bra och säkert på handen som jag i 2:a klass får jag också panik och ångest, "visst var jag bättre då…?".

Vad i all världen ska jag göra åt detta? Såhär kan jag inte leva!

Jag tror att det kan bero på att det var extra mycket de senaste månaderna… Jag har liksom fått en massa "kontakter" och träffat konstnärer, men jag tänker… Jag har u fått bekräftat att jag kan måla av dem med, varför räcker det inte?

Jag hoppas inte att det framstår som att jag skryter, men för att förklara mitt problem kände jag att jag var tvungen att skriva om hur jag har det.

Någon annan som har det likadant? Som undrar om man duger?

Jag har haft problem med ångest sedan 4:e klass, men inte såhär! Det blir bara värre och värre. Och nu undrar jag till och med om jag ska sluta måla sådär i akvarell, för att jag inte utvecklas? :( Dock har jag bevis på att jag utvecklas, men är det tillräckligt fort? D: Jag kan inte fortsätta tänka såhär…

…vad kan jag göra?!

//Förvirrad tjej som älskar glada citroner och sura apelsiner

JoeyPowiiie
2014-06-01, 10:34
#1

Hej! Det är tråkigt att du känner som du gör eftersom du målar underbart. Du har skallad prestationsångest. Det kan även jag känna av när jag rider. Det blir lätt att man kollar på alla andra och tycker att dom är bättre. Tänk till kring dom här frågorna: för vems skull är det jag målar? Vad spelar det för roll om någon annan är bättre än dig? Om du nu målar lite fulare en gång, det spelar ingen roll. Man kan inte leverera 100% hela tiden. Hade precis denna sjänsla med ridningen tills det gav mig panikångest. Så snälla du försök tänka att du duger som du är innan du hamnar i den sitsen jag har suttit i.

Satsa allt du har

www.jennipherengstrand.weebly.se

Molekylflickan
2014-06-01, 15:47
#2

#1 Tack :)

Jag vet inte varför jag håller på sådär, men det känns som att man snurrar runt och runt i en liten ond cirkel, försöker måla något annat än de i akvarell, men känner att det är de jag fått beröm för.

Det känns som att man inte riktigt duger om man inte målar bra :(

Tack för det du skrev, det hjälpte faktiskt på det. Det är inte för att bli stor och känd inom konstvärlden jag målar, det är för mitt eget nöjes skull… Fast till och med det har jag svårt att tro på när jag tänker efter. Tror det där med att måla är så nersölat i prestationsångest att jag inte ens tycker att det är kul att måla :/

//Förvirrad tjej som älskar glada citroner och sura apelsiner

[JeanetteK]
2014-06-09, 11:11
#3

Prestationsångest har ofta med dålig eller låg självkänsla att göra. Jag känner väl igen mig i det du berättar fast för mig har det varit mest uppmärksamhet jag strävat efter. Det är något jag verkligen jobbat med och det har blivit bättre.

För mig var (ibland fortfarande) så att om någon inte sa något om något jag gjort så betydde det att jag gjort fel eller att det var dåligt/fult. Man tar sig själv och det man gör på för stort allvar och allt blir kritik fast det inte är menat så.

Bara att du är medveten om detta är ett stort steg i rätt riktning! Ångest är hemskt men man kan lära sig att minska den och leva med den. Ett knep som en psykolog lärde mig var att se på mig själv och det jag gör utifrån, som om jag var en åskådare. Vad hade jag tyckt om det jag gjort eller om mig som person, min rektion osv. Jag insåg att jag var galet hård mot mig själv och att jag dömde mig själv mycket hårdare än någon annan.

Hoppas du fattar vad jag skriver. Känner mig lite rörig. 🤗

Molekylflickan
2014-06-10, 14:59
#4

#3 Det var jättebra skrivet :) Tack.

Utifrån känns det som att de festa tycker att det jag målar är fint, det duger det jag gör liksom. Det är därför jag vill bli bättre och bäst hela tiden. Lite sällskapssjuk jag med faktiskt :P Samtidigt står jag inte ut med att vara med någon alls ibland. Speciellt inte om det är med någon som också gillar att måla :/

//Förvirrad tjej som älskar glada citroner och sura apelsiner

[JeanetteK]
2014-06-10, 15:47
#5

#4 Tack själv. Säkert känner du dig (kanske omedvetet) lite hotad när du är med någon annan som målar. Känner igen den biten också! ;)

Molekylflickan
2014-06-12, 18:38
#6

#5 Det gör jag nog, hehe :P

//Förvirrad tjej som älskar glada citroner och sura apelsiner

JvK
JvK 
2014-06-17, 23:54
#7

Vet inte om det stämmer på dig. Men nu i efterhand har jag funderat mycket om den där förbannade prestationsångesten accelererar när man har fått det tufft, eller för mycket, eller något annat som man behöver hantera. Så blir det liksom "lättare" att klarar av det där andra jobbigas man kanske inte är så van vid eller bra på, just genom det som man bra är bra på. Och sedan räcker set inte till och man måste bli ännu bättre på sin"bra" sak för att vägga upp det andra, och ännu bättre ännu fortare osv… Och man klarar inte av att se andra lyckas i samma sak. Jag har försökt spåra tillbaka mitt eget beteende just inom prestationsångest och det verkar stämma rätt så bra på mig. Just under tillfällen då prestation skulle bli på topp, då det var LIVSVIKTIGT att vara bättre än andra,och sen bättre än sig själv, och bättre igen, fanns det faktiskt påfrestande moment i mitt liv jag försökte undvika, låtsas att de inte fanns, eller t.om. inte kunde uppfatta rent medvetet då hela jag var upptagen av att prestera. Och att egentligen är det inte att bli bättre på sin"bra" sak man behöver då, utan stanna upp och ta tag i sånt som inte stämmer fullt ut. Om någon sätter press på en, eller om man hamnar i obekväma situationer, om man är sover dåligt och är trött, ledsen. Det kan ju vara vad som helst. Sen är det så klart lättare att ge råd än följa. Men kanske något att ha i åtanke. Lycka till! PS. I slutändan är det endast ditt omdöme om din konst som är viktigt. Värdens största konstnären kan kalla dig ett geni men känner inte du det själv, kommer inte det spela större roll för dig i längden. Självförtroende får man om man är duktig och hör det av andra duktiga och den varar. Självkänsla är en färskvara, det är inte din generella självuppfattning, då du kan logiskt konstatera att du är duktig, utan det är din självuppfattning just nu i denna stund, den kommer ifrån en själv. Den är inte logisk, den använder sig av ens känslor och inte ens meriter så att säga. Visst för en sekund kan det kännas bra att få beröm, men sen måste man plötsligt bli ännu bättre. Det finns ingen logik i det. Och ändå är vi många som överpresterar och överpresterar… och.. överpresterar. Har du någon närstående eller någonslags mentor inom målning du litar på och kan tala om det? Det kan ju hjälpa att prata och kanske få lite stöd.

Molekylflickan
2014-06-18, 10:27
#8

#7 Wow! Det där stämmer in så bra! Ser jag någon som målar bra porträtt letar jag upp papper och penna så fort jag kan för att kolla att jag kan minst lika bra. Och därefter måste jag bli bättre på det jag brukar måla och jag jobbar upp mig så hela tiden så det blir outhärdligt. Jag har ganska dåligt självförtroende eller självkänsla så jag måste liksom bevisa att jag kan hela tiden. Kan nog bero på att jag har en avundsjuk syster, får alltid höra att jag målar dåligt eller var äcklig när jag stod och fick tips av någon :/

//Förvirrad tjej som älskar glada citroner och sura apelsiner

JvK
JvK 
2014-06-18, 12:03
#9

Det kanske kan göra skillnad för dig att tala med henne, eller t.o.m. besöka samtalsperson tillsammans där ni kan lösa era konflikter. Det finns säkert anledning till att hon beter sig så mot dig. Att tala ut ihopa med en kunnig kan rädda hela framtiden. Är hon den som framkallar överpresstation hos dig, behöver du få rätt på det med henne. Det är betydligt lättare än att försöka slita överprestera på egen hand utan att ens oro moment försvinner. Talar helt ur egna erfarenheter.

Molekylflickan
2014-06-18, 16:07
#10

:)

//Förvirrad tjej som älskar glada citroner och sura apelsiner

Upp till toppen