Etikettmin-egen-berättelse
Läst 2929 ggr
Vvjd
2014-05-12, 15:56

Dödsångest, panikångest & generaliserad ångest

Jag tänkte berätta om min ångest och hur allt blev som det blev, mest för att skriva av mig och på något sätt få det ur mitt huvud men även för att andra kanske kan känna igen sig i min situation. Lite kort om mig så är jag en 18årig tjej, läser beteendevetenskap på gymnasiet och har en väldigt stor familj. Utåt sett så ser jag ut som vilken tjej som helst men insidan är en helt annan sak. Allting började när jag var 13 år, började på en ny skola och fick nya kompisar. Jag har alltid haft problem att säga emot folk och pågrund av det så blir jag ofta nedtrampad och utnyttjad. Sökte mig till de "bråkiga" eleverna just för att jag visste att jag själv mår bättre inombords om jag vet att jag hjälpt en annan människa. (Eller helt enkelt för att jag tog på mig deras problem och på så sätt glömde mina egna?). I vilket fall så träffade jag en tjej med riktigt jobbig bakgrund, fick mig att känna att vafan, jag har ju inget att gnälla om. Hennes pappa dog av en överdos och hennes mamma var narkoman, hon kunde inte bo hemma och fick bo hos mig. Både hon och resten av mina vänner skar sig i armarna, och jag tänkte att "jaha är de så man gör när man mår dåligt" och gjorde de själv också. Min vän blev svårt sjuk och fick psykoser, hörde röster osv. För mig som 13åring var det väldigt svårt att hantera. En gång fick hon för sig att jag var en av demonerna och hon försökte hugga mig med ett rakblad. Tänkte att de är klart jag förlåter henne, hon är ju min bästa vän. På något sätt kändes allt bättre när jag började skära mig, men det blev ett beroende. Minns att en natt räknade jag de till att jag skurit 140 sår sammanlagt under en timmes tid i både armar och ben. Visserligen små, men iallafall. Mina föräldrar började förstå att något var fel, båda mina föräldrar har agressionsproblem och dricker kanske lite mer än vad dom egentligen borde. Så jag tänkte att fan dom dödar mig om dom får reda på dehär. Mamma ringde till akutpsyk för enligt henne hörde jag inte hemma bland friska människor, fick dock inte komma in dit utan jag började prata med en kurator på skolan istället, hon lovade att hon hade tystnadsplikt och jag berättade för henne om min familjesituation men vips så fick vi brev från soc och nu skulle minsann familjeteamet komma hem till oss en gång i veckan. Detta gjorde min pappa väldigt förbannad, jag hade ju förstört hela våran familj enligt honom. Här började jag även smygröka och dricka, vet att jag till och med var full i skolan ibland. Men mina föräldrar hade på något sätt tagit så pass mycket avstånd till mig att dom aldrig förstod vad som pågick i mitt liv. Testade röka hasch, tänkte att dehär var ju en rätt skön känsla. Jag var fortfarande bara 13 år och i min mening ett barn. Det gick mer och mer utför men då träffade jag en kille, han var svartsjuk och ganska hård mot mig. Men han stallde höga krav på mig vilket gjorde att jag inte rökte hasch en enda gång under de 3 åren vi var tillsammans, drack knappt alkohol heller. Vintern 2012 fick jag ätstörningar, inget allvarligt kanske men jag gick ner 17 kilo. Jag är 170cm lång och vägde 53kg så jag var väl inte speciellt underviktig och just därför var de aldrig någon som förstod att nåt var fel utan alla sa bara "åh va duktig du är som lyckats gå ner så mycket". Jag började känna mig svimfärdig ofta, fick hjärtklappning och började kallsvettas utan nån riktig anledning. Åkte in och ut från akuten flera gånger och gjorde i princip varje test som finns, men jag var frisk som en nötkärna. Läkaren berättade för mig att det var panikattacker jag hade, och lite efter detta fick jag diagnosen panikångest. Jag gjorde ingenting åt detta eftersom så fort jag insåg att en panikattack var på gång så gick jag ut och kedjerökte, och ja det hjälpte faktiskt. Så när jag väl bestämde mig för att sluta röka (vanliga cigaretter pratar jag om nu) så blev det ett helvete. Det fanns så mycket ångest inom mig som jag tryckt undan så att jag hade ångest i princip hela tiden, men jag tänkte att jag måste härda ut. Den värsta ångesten var dödsångesten, den har jag levt med hela mitt liv men fyfan, att känns ångest över döden varje sekund av varje dag var inte lätt. Jag gick ständigt och tänkte på hur meningslöst allt var eftersom jag ändå skulle dö. Och att mitt liv är meningslöst eftersom att alla jag älskar någon dag kommer dö. Jag försökte hålla ut, levde med denhär ångesten i ett par månader men jag blev fullständigt knäckt. Jag gick och väckte min mamma på nätterna, la mig på golvet och bara skrek rakt ut att jag inte ville dö, jag sov inte, åt inte och gick knappt till skolan. Svimmade nästan varje dag för att jag hyperventilerade så. Efter mitt totala "breakdown" bestämde jag mig för att ta en cigg mitt i panikattacken, och jag blev så lycklig för att återigen gick ångesten att stoppa. Gick till kuratorn på skolan (gymnasiet) och hon kom fram till att jag även fått generaliserat ångest syndrom, alltså ångest för ångesten. Jag var så rädd för ångestattackerna att jag fick en attack och det blev en ond cirkel. Det blev dock bättre när jag började gå i KBT, fick även veta att jag är en "highly sensitive person" (HSP). Min pojkvän visste ingenting om allt som pågick eftersom han alltid dömde mig för allt. Så några månader efter KBTn gjorde jag slut med honom vilket var svårt efter 3 år, tänkte att nu får jag fan inte gå tillbaka till den jag var innan vi blev tillsammans, men jo så blev det. Min kurator blev sjukskriven i samma veva som vi gjorde slut, och jag visste inte vart jag skulle vända mig. Började dricka igen och kände att jag älskade livet som singel. Men det gjorde jag nog egentligen inte. Innan hade jag bara legat med min pojkvän men under första månaden som singel hann jag ligga med tre olika killar när jag va stupfull. Fick även upp ögonen för spice och hasch igen nu när jag faktiskt kunde göra som jag ville. Det är inte så bra kretsar jag umgås i kan jag väl säga. Rökte så mycket spice ena kvällen att jag svimmade, rullade ner för en trapp och bröt foten. Sen låg jag och spydde hela natten. Detta var två månader sen i skrivande stund. Testade även att snorta både kokain och amfetamin, kände inte speciellt mycket av något av det. Problemet är väl även att jag inte ens frågade dom va de var för pulver, jag drog bara upp de i näsan liksom. Mina föräldrar är fortfarande helt ovetande om allt detta, om den ångest jag har på nätterna och var jag gör på helgerna. Har börjat fått snefyllor och panikångest på fyllan. Förra helgen fick jag panik o ville inte va full längre, körde ner fingrarna i halsen för att spy men det går inte längre. Fick panik och tryckte ner hela näven tills spyorna kom, hade ganska ont i halsen dagen efter. Andra dagen denna helg blev jag sne igen, körde rattfull hem 2 mil, jag som egentligen är så glad och rädd om mitt körkort. Nu har jag skrivit mycket och lämnat ute vissa detaljer och händelser. Jag vill bara att någon ska veta att det här jag, men inget vet. Och jag kan inte berätta det för någon heller. Vet heller inte hur jag ska lösa allt detta och till råga på allt så har min lillebror blivit beroende av tyngre droger, han är 2 år yngre än mig och jag är i princip den enda som vet. Kan inte berätta de för någon, för "du vill väl inte va den som ser till att din bror hamnar på behandlingshem och hans flickvän får flytta hem till misären hemma hos henne igen?". Åh nu börjar jag bara virra känns det som. Hoppas någon av er där ute förstår mig!

Tanjis
2014-05-15, 00:27
#1

Har skolkuratorn kommit tillbaka?

Svartkatt
2014-05-15, 08:49
#2

Oj, du verkar ha det jobbigt! Har du någon att prata med idag, någon psykolog eller så? För om du inte har det så tycker jag att du ska kontakta psykiatrin så att du kan få hjälp.

Det är skitjobbigt att be om hjälp och att "blotta" sig och berätta allt för någon annan. Men ju mindre man döljer för sin psykolog, desto bättre kan h*n hjälpa dig!

Upp till toppen