Jag berättar för min flickvän vad som händer (sms) så brukar hon vanligtvis släppa vad hon än håller på med och hjälpa mig, hon lyckas alltid på något sätt lugna mig efter ett litet tag även om det är väldigt tufft. Det i sig brukade ge mig mer ångest då jag fick skuldkänslor men så här långt in i relationen vet jag att hon blir mer upprörd om jag avstår bara för att jag inte vill störa henne 🤦‍♂️ Det är i princip det ända som lugnar ner mig just nu tyvärr… Försöker hitta sätt att lugna ner mig själv men har inte riktigt kommit dit än.

Utan henne kan det pågå i timmar och slutar bara om jag lyckas somna 😭

Jag försöker påminna mig att jag måste komma ihåg att andas, in genom näsan, ut genom munnen och att det blir bara värre om jag låter paniktankar komma. Jag påminner mig att jag inte kan fly mitt huvud och att det kommer strax gå över. Jag tittar omkring mig för att ha en monolog med mig själv. "Vad ser jag? Grönt gräs med brunt på, en trottoar och en person med konstiga skor. Himlen är blå och den har några fluffiga moln på sig. Liknar molnen nånting? Ja den där ser nästan ut som en kanin." Genom att avleda mig själv medans jag andas lugnt så brukar jag kunna lugna mig. Frisk luft brukar även hjälpa mig mer så det inte känns så instängt som det kan kännas inomhus.

när jag väl får en sådan attack är det inte mycket lönt att försöka tillämpa olika "metoder" och sånt, har jag märkt. Det leder bara till mer stress. För när jag väl "jobbat" mig upp till att bli så ofantligt stressad, måste jag liksom uppleva attacken/attackerna en period innan jag kan släppa dem och gå vidare.. låter kanske konstigt/hemskt men ja så är det. 

egentligen är det nog bättre om man försöker lära sig hur man hindrar att det går så långt från första början.

När jag väl får en attack så är det bara att vänta på att den ska gå över. Oftast hamnar jag i fosterställning på golvet och typ kippar efter andan. Däremot kan jag försöka hindra en attack genom att duscha kallt, fokusera på andning, eller sätta mig ner med huvudet mellan knäna.