Etikettallmänt-om-ångest
Läst 2794 ggr
Kasumi
2014-04-02, 03:11

Dödsångesten har kommit tillbaka..

Ja jag blev aldrig riktigt av med den, men den var extrem i somras fram till i vintras, dock så har jag haft den till och från sedan 2008. Har skrivit 2 tidigare inlägg om detta, för intresserade.. Men jag har iaf ätit Voxra sedan December, och tycker att den har gett positiv effekt nu efter så lång tid. Tar även Propavan och/eller Atarax varje kväll innan sänggående, annars är det omöjligt för mej att somna då tankarna sätter igång som mest kvälls/nattetid. Anledningen till att den är tillbaka igen: (har haft panikattack i en timme nu ungefär). Fick nämligen reda på att min mamma har en viss typ av hudcancer igår, visserligen en som är vanlig att bota. Men så tänker man inte om cancer.. Och även för 3 år sedan hade min syster en hjärnblödning (klarade sej som tur var) Känner bara att ligger det i släkten kan det även drabba mej.. också så står jag inte ut tanken på att förlora en familjemedlem.. Jag hade ju jobbat upp psyket iaf 3 trappsteg, och DET VAR TUNGT. Nu är jag tillbaka på backen igen och tänker: ska jag ha ännu en skit sommar? Förra sommaren led jag av extrem huvudvärk, det som satte igång dödstankarna då jag trodde jag skulle få en hjärnblödning. Nu är dock huvudvärken bättre som tur är. Men jag orkar inte tänka på döden hela dagarna igen, den är så hemsk och elak, att man bara försvinner och är borta för all framtid i flera miljoners miljarders år, USCH!!!!!! Vet inte varför jag skriver egentligen, går hos en kurator o har även varit hos en psykolog, kan inte dom hjälpa mej så lär väl egentligen inte det här heller hjälpa mej? Dö kommer jag ju göra vilket som. Fyfan, vill inte ha den här negativiteten i mitt liv igen :'((

_Fisken
2014-04-02, 04:50
#1

Jag läser vad du skrivit och tycker det är hemskt att du är inne i en dålig period. Jag hoppas det går över för dig så du får en bra vår och sommar!!!

Monsva
2014-04-04, 19:09
#2

Till skillnad från dig tycker jag inte att döden är hemsk och elak. Det är sjukdomar, olyckor, krig, svält och katastrofer i levande livet som är det otäcka. Döden kan innebära ro och frid.

Kasumi
2014-04-07, 05:44
#3

#1 Tack!

Kasumi
2014-04-07, 05:49
#4

#2 Men alla dom sakerna du skrev leder ju till döden, och då tänker kanske du att om du får en sjukdom och dör "finner du ro" . Så tänker inte jag, döden är för mej det värsta som finns, man får ingen ro eller frid, för man existerar inte.. Hade du ro innan du föddes? Nej, för du fanns inte då, precis så kommer det bli när man dör (tror jag)!

Monsva
2014-04-07, 19:46
#5

#4 Hoppas, hoppas att du kommer att må bättre snart och att du får lite lugn i dina tankar. Vi delar inte synen på döden du och jag men jag respekterar att du tänker och känner som du gör. Vad exakt är det som skrämmer dig? Om man inte existerar känner man ingenting, vare sig ro och frid eller oro, ångest, smärta mm. Själv tror jag på något, men vet inte exakt vad. Kanske att innan vi föds är vi alla del av en gemensam källa, som ett stort hav. I varje människa som föds är det en droppe av havet som är själen. När vi sen dör återvänder vattendroppen och blir återigen en del av havet. Låter kanske knäppt men lite så tror jag och är övertygad om att döden i sig inte är farlig.

_Fisken
2014-04-07, 21:06
#6

Såg på Youtube om en kvinna som var död under nån halvtimme och sen återvände och det hon sade vara att man inte skulle oroa sig så mycket. Det upprepade hon flera gånger. Att människan gick och oroade sig för diabetes, sjukdomar, blodtrycket, benbrott, död och elände så pass mycket så de glömde av att leva. 
Vi tolkar detta på olika sätt. Jag tolkar det på mitt sätt….

Kasumi
2014-04-08, 01:41
#7

#5 Men det är det jag menar att det som skrämmer mej är att just inte kunna veta någonting, varken känna, tänka, se o höra mm. Så alltså, det som skrämmer mej är att sluta existera, o sen att behöva skiljas ifrån mina nära o kära.. som tex. min pojkvän, jag älskar han över allt annat o jag vill leva med honom för evigt, jag vill inte att vi skiljs åt när vi dör. O "OM" man nu skulle gå vidare, leva om lr vad det nu är som kommer att hända när man dör (om inte min teori stämmer) så vill ju jag göra det med honom, o där vill jag träffa mina föräldrar, mina syskon, resten av min släkt, vän o alla husdjur, o sen vara med dom för evigt. Men nu tror ju jag inte på det dock, o om det är som du säger att vi blir en vattendroppe o återförenas i havet (tex.) Ja alltså, jag vill inte vara nån j**la vattendroppe, jag vill vara jag.. Jag vill inte fylla år nåt mer o bli gammal o närma mej döden mer för varje dag, jag vill heller inte dö ung. Jag vill bara vara som jag är nu, sluta åldras o vara ung jämt! Oså mår jag även dåligt när jag träffar gamlingar ute, då tänker jag att 'det där är ju jag SNART' tiden bara rinner iväg, jag har ren panik. :(( Samma sak när jag träffar fjortisar, då blir jag avundsjuk o vill vara så ung igen..

Kasumi
2014-04-08, 01:52
#8

#6 Ja men det tror inte jag på, människor som dör o sen vaknar upp igen, dom har ju liksom inte varit döda 'på riktigt', så den upplevelsen dom har varit med om var ju nåt mitt emellan livet o döden. Dom hade bara en riktigt riktigt låg puls så inte ens läkarna kunde uppfatta den, tror jag. Läste du inte om mannen i aftonbladet härom dagen som blev dödsförklarad o hörde varenda ord som läkaren sa. Så hon du såg på youtube var nog bara medvetslös helt enkelt, en människa som har dött på riktigt, den kan inte återvända.. enligt mej. O ja, jag lever inte ut mitt liv till fullo då jag lider av ångest, går på rehabilitering samt är sjukskriven.. Önskar bara att jag aldrig fick dom här tankarna så jag kunde vara en vanlig tjej o jobba, ha kul med vänner o oroa mej för vanliga saker som typ räkningar, jobb osv. ist för o tänka på sjukdommar o döden hela dagarna. :(

[deLioncourt]
2014-04-08, 22:35
#9

Oj, vad jag känner igen mig. Jag är precis som du fullständigt vettskrämd inför tanken på att inte existera. Varför vet jag inte.
För mig kommer oftast de här tankarna om döden på kvällarna, och det hjälper ibland att ha varit igång under dagen så att jag är extra trött när jag ska sova. Tyvärr har jag inga andra tips på hur man ska förhålla sig till detta, jag har inte ens vågat berätta det för min kurator än…

Kasumi
2014-04-09, 03:44
#10

#9 Okej, kan ju va bra att släppa ut det. Psykologen jag träffade sa att jag skulle se dödstankarna som en "sjukdom" ett virus liksom, o att dom måste raderas bort för det är inget man ska tänka på. Min kurator säger att man ska lära sej att acceptera det, för vi alla ska ju dö. Jag vet inte vilket som är bäst egentligen, för o "undvika" tanken går ju bara ett tag, tills man läser på aftonbladet om nåt dödsfall/mord/sjukdom etc. lr tills man förlorar en vän/familjemedlem lr ett husdjur osv. Då blir man ju påmind igen. Men att acceptera tanken att det faktiskt ska hända, mej o alla andra känns ju inte direkt lugnande on man säger så :(( Men du kanske borde prata med din kurator som sagt, denne kanske har ett bättre tips så ni kanske kommer på en plan som ni kan börja jobba med.

Upp till toppen