![[GoodbyeLullaby]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag hatar mig själv så mycket.
Drunknar i mina egna känslor just nu och vet inte vart jag ska ta vägen. Hela inlägget kanske kommer låta som en total struntsak för de flesta, men för mig krävs det inte mycket för att jag ska bli påmind om hur jobbig jag är. Dumma ångest.
Ska snart flytta så jag gjorde tidigare i veckan upp planer med min mamma om att hon skulle hjälpa mig med storrensning av garderoberna nu till helgen.
Men idag ringde brorsan. Han behövde hjälp med något och genast är planerna med mig undanknuffade.
Vet ju redan att jag är värdelös och jobbig, men ändå blir jag så fruktansvärt ledsen varje gång jag blir ersatt av min betydligt mer begåvade bror. Varför reagerar jag fortfarande såhär? Hatar ju mig själv något oerhört så jag borde inte förvänta mig att andra ska orka med mig när jag knappt gör det själv.
Fy, jag lider verkligen med dig, såklart att såna saker kan ta otroligt hårt när det blivit ett mönster i vardagen. :( Kram, hoppas du mår bättre snart!
"If someone ever says "-You don't need more aquariums."
Stop talking to them, you don't need that kind of negativity in your life." ;)
Medis på akvariefisk.
Jag känner inte dig. Men jag vill bara säga att bara för att du känner dig jobbig och värdelös så betyder det inte att du är det. Du är värdefull precis som du är, och jag hoppas att det kommer en dag då du (och dina nära och kära?) inser det. Kram på dig!
Berättade för mamma att jag blev sårad av det hon gjorde. Ångrade mig direkt för hon blev bara arg. Ringde till min mormor istället som stöttade mig fullt ut. Berättade för henne att jag skurit mig. Ska berätta det för mina föräldrar med så småningom men är så rädd att de ska bli arga igen. Ska iaf ringa min kurator imorron och boka tid. Behöver helt enkelt lite råd över hur man talar om för föräldrar att man skurit sig. Skulle verkligen vara en lättnad att berätta för dem, men jag vill inte att det ska se ut som att jag är en bortskämd snorunge som vill ha uppmärksamhet.
Otroligt okänsligt av henne att bli arg när du berättar att du blev sårad. :( Skönt att du har din mormor du kan prata med. Och jag tycker att du tänker helt rätt som tar kontakt med kuratorn för att få lite tips. Jag hoppas att dom lyssnar på dig för du förtjänar verkligen stöd. Stor kram ❤️
Tack så mycket! :)