hej  !Jag skriver ett inlägg här då jag känner att jag behöver skriva av mig.

Min historia:

När jag var liten var allt frid och fröjd. Jag var ett lyckligt, översocialt , alltid glatt barn som hade massa vänner.. tills vi flyttade till en helt annan stad . Kontakten bröts hastigt med alla gamla vännerna och jag började i en ny skola … där blev jag mobbad…

Jag var mobbad fram till årsk 9 & sedan var det dags för gymnasiet.

Gymnasitiden började bra . Jag fick massa vänner och mobbingen var som ett minne blott … fram tills i 2an då mina "kompisar" fick för sig att helt plötsligt frysa ut mig och sprida rykten … jag blev utfryst igen och av precis hela klassen.. var ensam hela tiden och mina vänner sa inte ens "hej" svarade ej på tilltal och hela klassen låtsades som att ag itne fanns… inklusive LÄRARNA!!!  Jag förstod ingenting 

Lärarna gav mig IG på vad jag än gjorde och jag förstår fortfarande inte varför. Mina arbeten var ju inte alls dåliga ser jag idag när jag kollar tillbaka. De gav mig ofta pikar över hur jag var . Att jag var dum i huvudet osv. 

Efter gymnasiet var jag så trött på ALLT så jag ville inte ha med de gamla vännerna att göra så jag flyttade . I den nya staden fick jag ett jobb … där blev jag mobbad .. igen … ??? och jag förstår fortfarande inte varför . Det slutade med en lång sjukskrivning och tillslut sa ja gupp mig då det blev fullständigt förjävligt på arbetsplatsen. Fick ta emot gap och skrik,skäll,  utfrysning och många många elaka hån och pikar .  

Efter allt det här har jag utvecklas social fobi och jag har isolerat mig nu under ca 3 år .  Jag vet inte hur jag ska ta mig ur. 

Jag har inget jobb & jag litar inte på folk och jag drömmer mardrömmar om mina minnen varje natt .. 

Jag har varit inlagd på psyk pga suicida tankar men de skickade hem mig utan att få någon att prata med på över 1 år. Under den tiden var jag isolerad.

Nu äntligen har jag fått en psykolog som jag har haft i 1 ½ år.. under denna tiden har jag endast fått träffat honom TRE gånger !  Jag förstår inte varför jag inte får någon hjälp.. Han är inte speciellt empatisk och han säger saker som får mig att må jättedåligt..  

Han säger tex att " det är okej att du är tråkig"  och att " du kommerr kunna jobba fast du är tråkig " för att " det är bara att göra sitt jobb och sen gå hem" … Sånt gör mig verkligen jätteledsen .

 Han sa senast att jag inte ska börja studera för det kommer jag inte klara av ändå … 

Min önskan är ju verkligen att ta mig ur det här ! Jag är en social varelse och jag mår skit av att vara isolerad och ensam. 

Men han tycker att det är okej att jag är sån här och att jag ska söka jobb där jag arbetar ensam och slipper ha arbetskamrater .. är det verkligen lösningen?? Nu vill han skicka ut mig i arbete helt plötsligt .. 

Han har inte tänkt att ge mig hjälp för att komma över fobin utan jag ska anpassa mig efter den :S