Började svälta mig vid nio års ålder efter mobbning i skolan, började även skära mina lår i den åldern.

Min pappa dog och mitt liv blev ännu värre och vid tolvårs ålder började jag smådricka alkohol, röka och ta överdoser med allt jag kunde komma över.

När jag var 13 började jag dricka mig full, slutade flera gånger med alkoholförgiftning och min pojkvän bestämde att det var bättre om vi rökte gräs. Och så blev det, började oskyldigt med gräs och började boffa då också.

Sen tog det slut mellan oss och började ligga runt, rökte gräs då och då, började ta amfetamin och LSD. Blev våldtagen ett par gånger under den perioden och slutade med att ingen ville veta av mig.

Och det var då det riktiga helvetet började, blev ett med min ätstörning och hela livet blev askyvärt.

Idag är jag vän med ena igen, trotts allt hemska jag gjorde när han var svårt sjuk i anorexia. Lärde honom alla knep jag kunde, hur han bäst gömde skolmaten. Hur man gömde mat hemma.

Har behandlats för ätstörningar och gått på bup till och från i fyra år. Blev nyss flyttad till enheten för äldre personer. 

Och jag klarar verkligen inte mer, har precis avslöjat min ätstörning för psykologen där, (dom vet om att jag tidigare svält mig själv men inte att det pågår ännu)

Jag har svåra tvångstankar, städar varje dag. MÅSTE ha mina grejer på perfekt plats, sorterat i storleksordning, färg och matrial. Har även fått en egen hylla i kylen så att den andra maten inte ''smittar'' ner min mat, jag spenderar timmar på att göra mig ''perfekt''. Smörjer mig konstant. Har även nu börjat skrubba min hud ''ren'' i duschen med en rakhyvel. 

Har konstanta psykbryt och är så less på allt, var på psykakuten förra veckan och där skrev läkaren ut sömntabletter och skickade hem mig, har tid till BUP igen för läkarmöte om antidepresiva. Men vet att han inte tycker att jag är tillräckligt sjuk för få lite hjälp.

Jag klarar seriöst inte mer, fattar inte ens varför jag finns, varför jag existerar. Jag känner bara att döden kallar, livet ger ingeting.

alla bara dör, lämnar eller utnyttjar mig konstant. Jag klarar inte mer.