Annons:
Etikettallmänt-om-ångest
Läst 1332 ggr
hellstrm
2013-09-23 20:47

Depression, ångest..

Måste skriva av mig lite..

Allt började när jag hade börjat i åttonde klass, 14 år. Satt i bamba och åt, flamsade och skrattade som vanligt. Från ingenstans känner jag panik i hela kroppen, hjärtklappningar, knallröd i ansiktet, mina vänner skojar och skrattar åt det, jag försöker göra samma sak.

De såg ju bara att jag såg generad ut, av någon konstig anledning..

Förstod inte vad som hände i bamba, men gick tillbaka till lektionerna. Började få samma panik i skolbänken, klasskamraterna såg att jag blev röd i ansiktet såfort någon tilltalade mig, lärare som elev.

Vilket var kul, för dom. På rasterna kunde man höra någon ropa - titta på *mitt namn* nu! och paniken kom krypandes, hjärtklappningar och röd i ansiktet.. De skrattade och tyckte det var roligt.

Redovisningar har bara varit att glömma efter detta.

Kommer ihåg hur jobbigt det var, kunde inte längre äta middag med min dåvarande pojkväns familj (vi var tillsammans från 13-17 år) utan att sitta som på nålar och panik i kroppen.

Efter ett helvete i högstadiet, dit jag faktiskt gick varje dag - även fast jag mådde så dåligt som jag gjorde.

Så började gymnasiet, en nystart såg jag det som. Började i en jättebra klass, fick fina vänner och att gå till skolan var inga problem.

Efter ungefär 1½ år började jag få tillbaka ångestkänslorna, att gå in i ett klassrum själv = panik, sitta på lektion var otroligt jobbigt, katastrofkänslorna fanns där hela tiden. Jag började skolka.

Pratade med en lärare, fick kontakt med sköterska och kurator, var borta ännu mer från skolan, åt antidepp och sen bestämde jag mig att gå om tvåan i gymnasiet då jag knappt varit där och var otroligt efter. Såg det som en ny "nystart", gick väl till en början, men sen slutade det med samma sak och jag började självskada.. Orken fanns inte där, skämdes för mitt mående och spelade glad ändå och låtsades att jag gick till skolan för mina föräldrar.

Efter en period med detta stod jag inte ut, gick till vårdcentralen och bad om hjälp. Mina föräldrar blev kallade till ett möte, helt chockade när de fick veta att jag inte varit i skolan.. Blev sjukskriven, efter sommaren tänkte jag börja på en ny gymnasieskola.

Och nu har jag börjat, bor i egen lägenhet då det är ett internat. Har ångest varje dag, kvällarna är värst, när jag vet att imorgon är det en ny dag.. Känner mig så otroligt misslyckad, går i tvåan på gymnasiet när jag egentligen skulle tagit studenten i somras. 
Slutade med mina mediciner för en månad sen kanske, trappade ner och la av. Är väl därför jag mår såhär också kanske.

Ibland får jag lust att självskada mig igen, men det som hindrar är min pojkvän. Han vet att jag mått dåligt förut, inte att jag gör det nu och inte att jag skärt mig.
Jag skäms så otroligt över mitt mående, ligger på kvällarna och gråter.

Andra saker som påverkar, var att en i min släkt avslutade sitt liv detta året, känns otroligt tungt. Samt att min mamma har alkohol problem, vilket oroar mig för att hon ska sluta på samma sätt som personen i släkten..

Förlåt för rörig text, kände bara att detta verkligen behövdes nu.

Annons:
Upp till toppen
Annons: