Etikettpaniksyndrom
Läst 7400 ggr
ForestSpirit
2013-03-18, 12:40

Vakna upp med panik...

Det har varit bra ett tag nu, det har varit så skönt.

Men igår kväll kom ångesten som en våg över mig när jags låg och slumrade. Det var sådan kraftigt tryck över bröstet att jag var tvungen att sätta mig upp yrvaket och dra efter andan. Det kändes som jag hade hållit andan väldigt länge och var i stort behov av syre..  Så fortsatte det i några timmar, jag var tvungen att sätta mig upp var femte minut ungefär för att kunna dra efter andan, det fungerade inte när jag låg ner.

Somnade flera gånger, men vaknade upp lika många gånger i ren panik, jag minns att det blev för mycket, som att jag höll andan. Sista gången kändes det som jag höll på dö. Jag trodde jag var på väg att dö. Brister ut i gråt, rädd orolig över vad som händer med mig och jag känner en sådan orättvisa över att jag måste stå ut med detta.

Jag har aldrig känt att det varit så jobbigt att jag vaknar upp och tror att jag håller på att dö. Det var verkligen den känslan och tankegången jag hade. Man borde inte få gå igenom sånt, jag är bara 21 år, har haft detta sedan jag var 16.

Prata med någon om detta? Men vem? I min omgivning är det ingen som förstår, min familj förstår inte, jag vågar inte prata om det längre för jag vet att ingen kommer att förstå och dom kommer tycka att jag är konstig, eller vågar/vill inte vara med mig längre för dom förstår inte.

När jag har mina ångest perioder säger jag "Jag har svårt att andas". Hur många gånger har inte min pappa sagt "hur kan du ha svårt att andas när du sitter och toksuckar hela tiden?" Eller hur min mamma, som är utbildad inom vården, bara kollar på mig, ibland knappt det, när jag säger att jag har svårt att andas. Eller varje gång när det har har blivit för mycket och jag börjar gråta, och dom inte ens kollar på mig.

Jag skäms över min ångest, jag är rädd för att prata om det men det enda jag vill är att min familj och mina vänner ska veta om det, förstå vad det innebär, hur jobbigt det är att vara rädd för att gå och lägga sig för man vet att man inte kommer att kunna somna, till slut har man ångest för att man är rädd att man ska få ångest.

Ond jävla cirkel.

Istället för att berätta som det är berättar man lögner om varför man inte orkar umgås, inte är i skolan osv. Dessa lögner tar även kål på mig för min själ skriker "SÄG SOM DET ÄR, BERÄTTA OM ÅNGESTEN!" men jag kan inte. Tänk om dom inte förstår? Då står jag där igen, besviken och ledsen för att ingen förstår.

Jag känner mig så ensam i detta…

Var tvungen att få ut lite skit, tack till er som orkat läsa.

❤️

Lathundarna
2013-03-18, 13:47
#1

Skäms inte, vi är många som bär på ångestsjukan 🌺

Passeli
2013-03-20, 21:14
#2

Jag tycker dina förälrdrar borde ha bättre koll. Jag själv har en dotter som i 15 års ålder började få panikångest pga killen hon var ihop med. Hon kunde inte sova. Hon började skära sig på armarna. Jag tyckte så synd om henne. Hon fick under några kvällar en halv av min sobril för att kunna sova. Men problemet kvarstod. Jag tog henne till läkären (VC) var läkaren (en hon) ville prata med henne i enrum. Jag vet inte vad de pratade om men hon fick antidepressivt medel och sömntabletter. Hon mådde så mycket bättre efter ett tag fast hennes pojkvän höll på att trakassera vår telefon. Hoppas du blir också bättre. Jag själv är en gammal tant, men jag har ett decennier tränat tonåringar på idrott så jag vet hur de fungerar.

Evisen
2013-03-21, 18:18
#3

Jag tycker du ska berätta för dina föräldrar hur du har det med ångesten. De kanske vet, men inte vill ta upp det förrens du själv nämner om det? De kommer förstå när du berättar. Har din mamma även sjukvårdserfarenhet kanske hon är en jättetillgång som kan stötta och hjälpa!

Känner du att du inte får hjälp hemifrån finns skolsyster/kurator(förhoppningsvis) på din skola och de har tystnadsplikt.  Annars tycker jag du ska ringa den vårdcentral du tillhör och be om hjälp där. De kan remittera dig till en kurator/psykolog.

Sen det där med andningen. Känner igen det efter mina panikångestattacker. Man andas ytligt och snabbt och känns som man inte kan andas. Försök andas in genom näsan och tänk luuugn i två tre sekunder och andas ut sen genom munnen. 

Jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver och är berättigad till. Tänk på att ta det första steget är alltid svårt, men sen blir det lättare😉.

ForestSpirit
2013-03-26, 16:06
#4

Mina föräldrar vet om att jag har det väldigt sbvårt med min ångest, men dom stöttar mig inte.

Jag har varit till både BUP och kurator angående detta och har testat kbt som inte fungerade för mig.
På BUP gav dom mig adhd medicin eftersom jag har add, men det gv mig bara hjärtklappningar.

Annars har jag testat Lergigan som inte fungerade heller.

jag vt att det alltid går över, men det är väldigt svårt när jag väl har ångesten..

Evisen
2013-03-26, 17:46
#5

Personligen tycker jag att det är en förälders plikt att stötta sina barn. Kanske ska fråga dem varför de inte stöttar dig? Din mamma borde juh kunna via sitt yrke få fram en psykolog som du kan gå och prata med.

Det verkade inte vara rätt medicin för dig, oftast får man prova sig fram vilken som passar bäst.

ForestSpirit
2013-03-26, 22:53
#6

jag antar att dom inte vet hur dom ska handskas med det. Fast mamma borde veta det tycker jag.. Sedan så vill inte mamma ens att jag ska äta medicin för det finns andra sätt att handskas med det.

6 år senare och jag kan fortfarande inte riktigt handskas med det, så jag håller inte riktgt med mamma om att jag inte behöver medicin. Känner att jag inte har råd att gå till läkare ofta och betala för medicin då man är en fattig student..

Evisen
2013-03-28, 17:52
#7

Min mamma ville inte heller att jag skulle äta antidepp.tabletter, men har fått ändra sig då hon ser och hör att jag mår bättre med dem.

Att ha medicinen är som ett stöd, ett stöd för orka med vardagen och stöd för orka jobba bort (kbt behandling t ex) ångesten. Medicinen kanske behövs för vissa livet ut. Det är så individuellt hur man gör.

Har du några bra lärare som du känner förtroende för som kanske kan hjälpa dig? Eller någon i släkten? Någon nära vän som du litar på och vet att den kommer stanna kvar vid din sida om du berättar hur du har det?

Dina föräldrar kanske inte vet hur de ska hjälpa dig och därför agerar som de gör.  Fråga dem om de har tid att lyssna på dig, t ex efter gemensam middag och förklara sakligt hur du känner det och med lugn ton. Säg att du behöver deras stöd och hjälp. Kanske du kan visa dem den här sidan och vad du har skrivit?

reag
2013-04-13, 22:02
#8

Hej!

Jag förstår precis hur du känner, men du skall veta att du inte är ensam i detta. Att folk runt om dig inte förstår beror på okunskaper samt att de tror att det inte så farlig det som händer dig. Du vill bli förstå för att du är rädd och det är jobbigt. En sak kan jag säga till dig, jag är en äldre man som fick ångest och panikattacker första gången för 5 år sedan.

Min familj har inte förstått från början, för att förstå måste man uppleva själv, det tar tid att acceptera och att gå vidare med sin ångest.

Du kommer inte att dö av detta fast det känns så. Jag tycker att du skal prata ut din situation med din omgivning men du bör inte skämmas för detta, det är många som lider av detta det trodde jag inte från början.

Skriv gärna om du behöver några råd

lena ring
2013-05-10, 16:50
#9

Hej Jag är 70 år och känner igen mig, hur jag hade det med min ängslan och ångest när jag var 19 år, och sen att deppighet och rädsla har uppträtt lite då och då i mitt liv. Du skäms skriver du, och det är ju självklart så fel och självklart så förståligt! Försök hitta en bra terapeut, kurator, psykolog, lärare , vän som du kan tala med om allt detta. Jag önskar att jag hade haft modet att leta efter någon, eller förståndet att leta efter någon allt för att underlätta ditt framtida liv , men du är en klok person som kan formulera dig, bara det är en jätteframgång, det kunde inte jag. Men jag har klarat mig väldigt bra, har lärt mig att välja bra vänner, dom finns! Vi föräldrar kan också vara rädda och bli ledsna när vi ser att vårt barn mår dåligt, så vi är inte alltid dom bästa att prata riktigt allvar med. Kram från Lena

ForestSpirit
2013-05-26, 01:13
#10

Tack för alla snälla svar och stöd, det betyder väldigt mycket!

Jag tycker att det är så skönt att kan skriva av sig på en sån här sida där alla har en sak gemensamt..

Jag har gjort ett framsteg sen sist jag skrev här: jag har gått ut till mina vänner och sagt att jag har min ångest sjukdom, och det känns väldigt skönt för det känns som dom har lite mer förstående.

När det gäller mina föräldrar har jag inte tagit upp det ännu eftersom jag inte bor hemma för tillfället. Men det kommer nog i framtiden, hoppas jag…

Tack ni alla där ute, ni är Guld värld! ❤️

Evisen
2013-05-26, 16:24
#11

#10 Vad du är modig👍. Ja, modig att berätta för dina kompisar om din ångestsjukdom. Hoppas att de kommer stå vid din sida och stödja dig när du behöver hjälp.

Thomthom
2013-08-05, 22:27
#12

Jag har läst ditt inlägg och alla kommentarer. Det "reag" skriver "Min familj har inte förstått från början, för att förstå måste man uppleva själv, det tar tid att acceptera och att gå vidare med sin ångest" - är en klok rak sanning.

Jag känner igen allt du skriver om. Det är som att läsa om sig själv. Jag hade lika kunnat skriva det. Än en gång - du är inte ensam. Det är en tröst veta det och jag önskar dig lycka till!

Vänligen,

Thomas

ForestSpirit
2013-08-30, 23:33
#13

🌺

Tack alla!

Upp till toppen