Etikettövrigt
Läst 2255 ggr
Sofie-Marie
2013-08-28, 18:45

Borderline + Borderline = OK?

(Lägger upp detta på Relationer i fokus också men tänkte även försöka här).

Nu har jag skrivit, suddat ut och skrivit igen ett x antal gånger. Jag är lite rädd för att lägga ut sådan här personlig information på allmänt forum. Och är även lite rädd för svaren jag får - eller inte får. Men nu kör vi bara..

Jag är diagnostiserad med emotionell instabilitet men utreds nu även för ADD och GAD. Jag har fått hjälp av DBT sedan två år tillbaka och arbetsrehabiliteras för närvarande.

Min pojkvän (sedan ungefär ett år) är under utredning och som vi tidigare antagit verkar även han vara emotionellt instabil men med antisociala drag.

Min fråga är: Kan man få det att fungera?

Jag älskar honom innerligt, men en del av mig är rädd att vi inte är bra för varandra. Jag känner mig sällan respekterad och mina åsikter/värderingar har ingen betydelse. Han är dessutom en djäkel på att manipulera, och ett exempel här är att han kanske gjort mig ledsen men när vi pratar om det så vänder han på det och får mig att tro att det var jag som gjorde honom/mig själv ledsen. Eller så är jag självisk. Vad jag också har svårt för är hans otroligt snabba vändningar i humöret. Först kan han sitta och småtetas på ett kärleksfullt vis för att i nästa sekund bli fly förbannad för att jag kanske skrollar ner för sakta/snabbt på datorn.

Jag menar inte att jag vill ändra på honom. Jag hade bara önskat att han också kunde få lära sig hantera ett svängigt mående så att vår relation slipper vara stormig större delen av tiden. Att man bråkar ibland godtar jag. Inget förhållande är perfekt. Men som det är nu är det dåligt oftare än det är bra.

Tanken att göra slut har klart slagit mig. Men sedan får jag panik av bara tanken. Jag vill ju vara med människan! Har läst att det är vanligt att bli ohälsosamt fäst vid en relation till en borderlineperson och att det svåra inte är att göra slut - utan att låta det vara just slut. Vi/jag har gjort slut flertalet gånger men jag har inte klarat separationen och kommit krypandes tillbaka och han har tagit emot mig med öppna armar. Vår historia i detta gör att jag inte vågar ge mig på ännu ett brytningsförsök. Jag vill inte göra honom illa ännu en gång.

Så. Kan man få det att fungera med en människa som har Borderline + antisocial personlinghetsstörning som i nuläget inte får någon behandling för det? Hur gör jag för att stanna kvar utan att tappa mina egna färdigheter och självrespekt jag byggt upp genom åren? Kan mina egna diagnoser också försvåra det hela, så att det är bättre att lämna? Eller kan min förståelse kring psykisk ohälsa göra så vi i slutändan klarar det?

Väldigt svårt att svara på för utomstående, det är jag medveten om. Men behövde nog mest skriva av mig om mina funderingar och hoppas på att det finns någon som fått det att fungera som kan ge mig pekpinnar..

Tacksam för svar!

[Odde]
2013-08-28, 18:54
#1

JAg kan inte svara åt dig, men har samma " problem " när det kommer till att man bråkat med flickvännen så vänder jag det så att det är hon som blir ledsen och b er om ursäkt, jag tänker inte på att jag gör detta tror att det är mitt undermetvetnas sätt att försvara mig, jag försöker undvika att manipulera så ofta det går, men kan man så gör man det omedvetet…kan nog tyvärr inte svara på mer än det..hoppasdet löser sig för er iaf🌺

Sofie-Marie
2013-08-28, 19:06
#2

#1 Tack för ditt svar! Kändes ändå skönt att få det bekräftat att det i de flesta fall inte är medvetet. Och jag hoppas att han är mottaglig för hjälpen när den kommer och kunna arbeta med det. Vilja arbeta med det..

tessbess
2013-08-28, 20:10
#3

Hej!

jadu jag vet inte, i mitt förhållande är det jag som har Borderline och min sambo är utan diagnoser och vårt förhållande fungerar bra nu efter 7 år för att han har lärt sig när han ska vara tyst, låta mig vara ifred osv…Jag är också väldigt bra på att manipulera ibland, men gör det mkt mindre nu..

Hoppas det löser sig.

Älskar att Hata, men Hatar att Älska.

milow
2013-08-29, 09:48
#4

Jag tänker lite att ni, så klart, inte ÄR era diagnoser, även om ni "lever i" dem. Så länge det fungerar och det positiva överväger det negativa så kör på. Om din pojkvän dessutom går under utredning kanske han också får möjligheten att komma in på DBT snart? Du kan ju även dela med dig av dina erfarenheter av terapin. Det är ju bara ni två som kan avgöra om ni är bra för varandra, inte diagnosen även om jag förstår att det kan ställa till med bekymmer..  Lycka till!

Sofie-Marie
2013-08-29, 10:12
#5

#3 & #4 Tack för era svar!

Vill förtydliga att jag inte ser hans diagnoser som problemet i sig (då jag själv som sagt har liknande), problemet är väl mer hans ovilja att arbeta med dem.

Han är mer explosiv i sitt humör än vad jag är. Jag blir mer inåtvänd och ledsen medan han blir arg. När han blir arg blir jag inåtvänd och ledsen och då blir han arg och så går det runt! Jag är alltså rädd att jag är för känslig för den här typen av relation.

Jag har försökt förklara DBT för honom, och han vill gå det men blivit nekad pga missbruk som han inte vill ta itu med då missbruket (såklart) får honom att må bättre. Det är också en ont cirkel. Och jag är också tveksam till om han kommer vara mottaglig för hjälpen när den väl kommer. Låter fruktansvärt att säga så om den man älskar (!!) men jag grundar det på de gånger jag försökt berätta vad vi lärt oss i terapin både angående Borderline i sig och om de olika färdigheterna. Då har han vid vissa tillfällen skrattat mig rakt upp i ansiktet innan han blivit arg eftersom han anser informationen felaktig. (Just det här exemplet var när jag berättade att Borderline inte behöver vara kroniskt utan att många blir av med diagnosen efter DBT och mycket arbete. Han blev arg då han tycker att sjukdomen i allra högsta grad är kronisk och att han skiter i vad jag lärt mig på min terapi).

För mig egen skull borde jag väl ge upp, men han är ju min kärlek. Den jag vill dela mitt liv med.

Misstänker att jag satt honom på en hög pedestal (då jag varit förtjust i honom i två år innan han fattade tycke för mig) och jag misstänker också att han trivs där uppe.

Detta känns inte som en hälsosam relation. Den är stormig och långt ifrån stabil. Så varför kan jag inte bara gå? Varför vill jag inte gå? Blir tokig på mig själv.

Upp till toppen