Hej, nu tänkte jag dra en liten historia om mig själv och undrar om fler upplever detta?

Jag har ju ångest. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad, men det är framförallt social fobi. Har även stor fobi för sjukhus och läkare.

Min ångest började så smått när jag gick i 9:an.
Det jag är livrädd för är att svimma. Jag vet inte varför!
Jag har aldrig svimmat, men har varit på väg ett par gånger, men då har det varit i samband med sprutor.
Kanske därför jag har sjukhusfobi?

I början var det så att jag inte gillade att gå i affärer och så, men nu har det utvecklats så jag knappt vågar gå utanför hustomten.
Jag har två "trygga" platser och det är huset & bilen.
Går jag in i en affär vill jag ha bilnycklarna. För skulle jag få ångest ska jag kunna springa ut och sätta mig i bilen ;) Även om jag inte gör det.
Men bara vetskapen om det får mig lugn.

Jag vet att jag borde skaffa hjälp.
Men det jobbigaste är att jag har varit tyst om det!
Mina föräldrar vet att jag har social fobi, men inte att jag nästan har daglig ångest.

Och detta påverkar ju min vardag. Jag hoppade av skolan. Dels av skoltrötthet, men även pga ångest.

Just nu har jag varit arbetslös ett tag och det gör mig också stressad.

Dock har jag en inställning, jag ska klara det! Med eller utan hjälp!
Och jag känner att jag faktiskt börjar ta mig någonstans. Det går framåt med andra ord.

Genom åren har jag faktiskt lärt mig hantera ångesten på ett annat sätt.
Jag känner när paniken när på väg och jag kan ofta hantera den innan dess.

En annan sak som gör detta jobbigt är att ingen verkar förstå, då ingen annan närstående lider av ångest.
Min syster som har varit min bästa vän hela livet tycker jag är skittråkig när jag inte vill ut på stan. Vänner tycker jag är tråkigt när jag inte vill hänga med på tivoli.
Jag har fått höra flera gånger "Är man rädd för något blir det inte bättre om inte inte utsätter sig för det".
Och visst ligger det välidgt mycket i det, men jag är inte rädd, jag har ångest.
Jag brukar bara svara dom "Har man aldrig haft ångest vet man inte hur det är. Det är inte så lätt att bara gå ut som alla andra".

Men, anledningen till att jag skriver här idag är för att igår började jag må dåligt, få en smärta i bröstet.
Inte konstans, men den kan komma någon sekund, försvinna en stund, kommer en sekund…Ja, det känns konstigt.
Igårkväll när jag skulle lägga mig fick jag en liten panikattack, pga detta i bröstet. Och jag intalade mig att om jag inte är bättre imorgon (idag) ska jag åka in, oavsett vad!

Nu sitter jag här med obehag & smärta…
Jag hade skrivit ett sms till mamma om att jag får åka in, men innan jag tryckte på "skicka" tog jag en snabb sväng inom Google.

Där stod en liten "artikel" som en sjuksköterska skrivit.
Hon skrev att oförklarliga bröstsmärtor ofta beror på 3 saker.
*Ångest
*Stress
*Ensamhet
Och det kunde påverka andningen. Och jag kan ibland få tungt att andas en kort stund.
Och det är så svårt att veta om det är hjärta eller ej då det ibland känns i ryggen eller på sidan av bröstet "/

Och allt stämmer nästan in på mig.
Bröstsmärtor ska inte avfärdas, men jag hamnade här och tänkte nu fråga er, upplever ni några bröstsmärtor eller liknande?