är kanske inte rätt ställe att skriva om det riktigt, men är något som ger mig en jävla ångest så skriver här ändå. behöver åsikter om hur hantera den här situationen. kort sagt om jag borde återuppta relation med farsan pga. att han haft en hjärtinfarkt.

för att förklara lite mer. blir kanske mycket men jag hoppas någon orkar läsa.

har aldrig haft en bra relation med min farsa. skilsmässa när jag var liten, morsan fick vårdnaden, det vanliga. vår relation har alltid handlat om honom och han har, även om han nog inte fattar det själv, satt mig i andra rummet. han har försökt få det till att han bryr sig mest om mig men så har det inte varit. han har låtit sin bitterhet och ilska över mamma gå ut över mig hela mitt liv. visste hur ångest kändes redan när jag var sex år pga honom.

vår relation har helt enkelt enbart varit något jobbigt hela mitt liv men jag har aldrig känt att jag kunnat säga upp den. har alltid känt mig skyldig att fortsätta ha en relation med honom. typ att man kan bara säga upp relationen med sina föräldrar om de misshandlat en fysiskt eller gjort något 'riktigt' hemskt, att de 'omedvetet' orsakat en känslomässigt/psykiskt lidande hela livet har inte känts som nog. har oftast inte heller kunnat ta mitt eget lidande på allvar, eller sådär… 'det var nog mitt fel ändå' fast jag någonstans vetat att det inte varit det.

borde förklara närmre för att ge en bra bild, men låt oss bara säga att det har funnits många gånger då jag önskat att han inte fanns i bilden öht utan att han skulle försvunnit efter skilsmässan som många farsor gör.

så slutligen hade relationen börjat bli bättre, eller den var neutral, det kändes som att jag kunde stå ut med den utan större problem även om jag fortfarande spelade en roll med honom, som tex. låtsades att jag inte har en djup depression för att han inte skulle lägga sig i det m.m. började känna att jag inom en tid skulle kunna lita på att han inte skulle fucka upp vår relation igen.

men så för ett år sedan hände något och han började silenttreata mig av ingen uppenbar anledning för 35345e gången. jag fick totalt nog och vägrade höra av mig. när han hörde av sig efter ett år utan ngn förklaring till varför han inte hört av sig tidigare och jag plötsligt bara sådär skulle komma och hälsa på så sa jag att om jag velat träffats hade jag hört av mig. efter det hörde han inte av sig igen.

nu har han tydligen fått en hjärtinfarkt och ligger på sjukhus vilket min faster hörde av sig och sa. och nu vet jag inte vad jag ska göra. har inga syskon så är helt ensam i detta. är jag hemsk om jag inte återupptar kontakten nu? borde jag förlåta allt pga. detta? känner att jag 'måste' skicka ngn hälsning i form av ett kort eller liknande, men känner också skuldkänslor som att om jag sätter mig själv först och vägrar återuppta en relation som bara får mig att må dåligt är jag hjärtlös och fruktansvärd. men under hela mitt liv har jag aldrig satt mig själv först. jag hade en relation med honom trots hur den fick mig att må för att inte såra honom, och jag dolde även min depression för mamma från 15 till för ett år sedan, då jag var 22, för att hon inte skulle behöva hantera hur dåligt jag mår.

är kanske patetiskt att fråga främlingar på internet om råd, men känner mig så jävla lost. vet verkligen inte vad jag ska göra. vill inte ha en relation med honom då den enbart får mig att må dåligt och då jag aldrig igen kommer att kunna lita på honom och då jag måste spela en roll med honom jämt för att bespara mig själv lidande, men jag känner samtidigt enorm skuld fast jag egentligen inte gjort något fel. men som att jag nu är skyldig att… ja, på något sätt både förlåta honom och ta på mig skulden för att jag inte var en perfekt dotter.

vad ska jag göra?