Annons:
Etikettångestsjukdomar
Läst 16672 ggr
evrekaw
6/2/09, 6:47 PM

Bipolärt syndrom del 2

Vad beror sjukdomen på? Hur hanterar man sin problematik så att man kan leva ett så "normalt" liv som möjligt? Sanningen är att det bara finns mer eller mindre sannolika teorier. Hjärnan är i mångt och mycket ett outforskat territorium. Man vet inte allt med exakthet.

Vad man vet är att problemet hos en bipolär sitter i frontloben. Man vet att det passerar signalsubstans mellan höger och vänster hjärnhalva i en väldig fart varje levande sekund. Man vet också att just denna hastighet på flödet av signalsubstans bör ligga inom en viss ram. Det får inte gå för långsamt och det får inte heller gå för fort.

Vad som händer rent neurologiskt är att flödet vid mani och hypomani går för fort och att det under depression går för långsamt. Detta har man tydligt sett på EEG där man mäter vågorna flödet i frontloben ger ifrån sig. Det är utifrån detta man kommit på att antidepressiva, som alltså stimulerar till ett ökat flöde av de signalsubstanser som ska få en på bättre humör, kan ge effekt. De mediciner man ger mot för högt flöde är samma mediciner som ger till epileptiker. Detta för att det är ett och samma fel bara lokaliserat i andra ställen i hjärnan. Man vet inte exakt på vilket sätt dessa mediciner inverkar, bara att de ger viss effekt och dämpar ett allt för hastigt flöde.

Men vad är det då som gör att flödet av signalsubstans hos vissa fungerar perfekt och alltid håller sig inom ramen för högsta och lägsta nivå. Alla har varit deprimerade någon gång, eller stormande förälskade under vilka de upplevt det tröga flödet och det ökade flödet. Denna minskning eller ökning hos gemene man håller sig fortfarande inom gränsen för vad flödet får ligga inom. Vad är det hos dem som blir bipolära som gör att detta inte fungerar?

Överallt i hjärnan finns små, små instanser som har till uppgift att reglera flödet av signalsubstans. Man tror att det är dessa som, i frontloben, felar på ett eller annat sätt. De reglerar inte flödet som de borde, varför det ibland går för fort och ibland går för långsamt. Man blir då uppåtvarvad när det går för fort och nedåtvarvad när det går för långsamt. De psykotiska inslagen kommer när det antingen går så fort att hjärnan inte hinner med att skapa/tolka allt den tar in så hjärnan börjar då spela en spratt. Den hittar på eget. Samma sak vid psykotiska inslag vid depression, hjärnan får så lite intryck, det går så trögt, att den hittar på egna saker. Detta är inte 100% vetenskapligt bevisat. Detta är en teori. Jag tycker dock att denna är en av de jag stött på som känns mest sannolik.

Arv och miljö. Många undrar, hur får man den här sjukdomen? Är det ett genetiskt arv eller ett socialt betingat, för att man hade en tragisk uppväxt eller en mycket svår kris i livet. Man vet ingenting med säkerhet här heller. Det man är ganska säker på är att det finns ett genetiskt arv med i bilden. Man kan tydligt se att det återkommer inom en släkt. Ibland kan det dock hoppa över en generation så att man inte är klar över att sjukdomen finns. I mitt fall hade min mammas morfar sjukdomen och min pappas mor. Med andra ord fanns det i både min pappas och min mammas släkt men hade i pappas fall hoppat över en generation och i mammas tre generationer… Man tror att en kris kan vara en utlösande faktor, men att de genetiska förutsättningarna måste ligga till grund. Själv hade jag bra föräldrar och en lycklig barndom. Jag kan alltså inte anse att det finns ett socialt arv som påverkat mig. Det finns heller inga forskningsresultat som ger belägg för detta heller.

När man tittar på statistik är siffrorna skilda. I USA säger man att ärftligheten är betydligt högre, därefter ligger Italien något lägre och sedan Sverige lägst av alla… I Sverige säger man att om sjukdomen finns på båda sidor är risken ca:15% att avkomman blir bipolär. Om endast en har sjukdomen, att det bara finns på ena sidan av släkte, 5-7%. Men som sagt… I andra länder lägger man betydligt högre siffror till statistiken. Uppenbart är dock att det är en gen som kan ligga latent och inte bryta ut medan någon får en som bryter ut, vanligtvis mellan övre tonåren och ända fram till 30-årsåldern. Det står ofta att den bryter ut runt 20års ålder. Detta är jag dock skeptisk till eftersom en stor majoritet inleder sjukdomen med flera depressioner som blir bedömda som endogena depressioner. Så var det i mitt fall. De började i 17-års-åldern, men det var först runt 24-25 som den första manin kom så att jag också fick en diagnos. Därför står det inte i mina papper att jag blev bipolär vid 17, men jag anser att så är fallet. Inte bara utifrån min egen erfarenhet, utan också ifrån vad många bipolära jag känner och har träffat har berättat. Visst kan man inleda med att få en mani eller en hypomani, men depressionsstarten är den vanligaste. Man kan också inleda med att vara allmänt labil utan att för den skull ha regelrätta depressioner eller manier. Detta misstolkas ofta för att man är en tonåring eftersom tonåren emellanåt är en labil period för många.

 Vad finns det för behandling? Det vanligaste är de så kallade stämningsstabiliserande läkemedlen. Litium är det allra vanligaste, det kapar de högsta topparna och de lägsta dalarna. Men för många är detta inte nog. Många behöver ytterligare stämningsstabiliserare. Ett vanligt preparat som ger bra effekt för dem som har tonvikt åt depressioner är lambotrigin. Tyvärr ger det inte nog skydd mot uppåtsvängarna. För den som har starka manier eller långdragna hypomaniner får man sätta in neuroleptika, valporate eller psykofarmaka.

 Vid depression finns det flera sorters antidepressiva medel. Vad som fungerar för var och en måste man prova sig fram till. Det som hjälper en fungerar kanske inte för en annan. Har man inte fått effekt inom 6-8 veckor ska man höra av sig till sin läkare ang. dosering eller att få byta sort.

Ibland hjälper inga mediciner. Vad gör man då? El Chocks Terapi, ECT, låter så skrämmande. Många tänker på skräckscenen från "Gökboet" med Jack Nicholson… Jag kan intyga att så är det inte idag… Man får en kort narkos och muskelavslappnande - varför man inte krampar och heller inte känner av något alls. Man sover en halvtimma och allt är klart när man vaknar. Detta är absolut inget att vara rädd för. Detta har jag genomlevt många gånger vid mina djupa depressioner och idag är jag trygg i förvissningen att detta finns. För jag vet att det hjälper när inga mediciner i världen gör det. Dessutom är biverkningarna mycket små i förhållande till de många mediciner ger. Det enda jag kan säga som är en biverkning är att man blir lite glömsk. Detta går dock hantera genom att man skriver i en agenda det som inte får glömmas. Vad som händer vid ECT är att man vid en lätt elchock "kortsluter" hjärnan som då efter flera behandlingstillfällen sakta men säkert återupptar den rätta rytmen på flödet. Detta fungerar både mot upp- och neråtsvängar. 

 Vad som inte är att förglömma är att mediciner i all ära inte är allt. Man behöver samtalsterapi där man reder ut vad sjukdomen innebär. Där man får hjälp med hur man ska hantera sin sjukdom på bästa möjliga sätt. Det kan vara rätt kaotiskt i ens liv om man levt med den här sjukdomen utan diagnos i några år, som ju många oftast har. Man behöver hjälp att se vad som är jag och vad som var sjukdomen, förstå och försonas med sig själv och allt man ställt till med, för att kunna gå vidare och fungera på bästa möjliga sätt.

 Att nära och anhöriga förstår är viktigt, jag brukar dela in anhöriga och vänner i tre fack. De som omedelbart förstår och vill förstå, de som med tiden efter många om och men förstår. Och slutligen de som aldrig kommer att förstå. Ibland är det svårt att se skillnaden mellan de två sistnämnda. Man väljer själv när gränsen är nådd. Man orkar ju inte förklara hundra gånger för den som aldrig verkar förstå. Man har nog med sig själv och sitt eget.

 Jag tror dock att mycket hänger på en själv. Att man är klar och tydlig över hur sjukdomen påverkar en. Det största problemet är att man inte kan formulera det i ord, därför att man inte fått samtalsterapi och hjälp att reda ut detta ens för sig själv… För hur förklarar man för andra det man inte är klar över med sig själv ens en gång. Det enda man kan göra i detta läge är att säga som det är.  

 Om man nu inte fått den hjälp man behöver från öppenvården till att lära känna sig själv i sjukdomen så att man kan definiera för sig själv och sedan sina anhöriga hur saker och ting ligger till, vad gör man då? För det första ser man till att få en kurator eller en psykolog att gå till för samtalsterapi. Sedan skriver man humörsdagbok för att själv lista ut ett och annat. Via den kan man med tiden lista ut vad man går igång på, vad som sänker en, se sina egna mönster och därmed bättre förebygga och hantera dem. Detta kommer jag att skriva en särskild artikel om. För humörsdagboken är en guldgruva, åtminstone har den varit det för mig och många andra.

Det ljusblå fältet är frontloben, eller frontalloben som den också kallas. De små instanserna som styr flödet mellan höger och vänster hjärnhalva som då inte fungerar som de ska ligger alltså inom detta fält hos en bipolär. Det är i frontloben som våra känslomässiga center sitter, varför ett felaktigt "flöde" här alltså ger ett känslomässigt utslag.

Samma fel i de andra regionerna ger epileptiska anfall. Det är alltså samma fel som beroende på vart i hjärnan det befinner sig, ger två skillda diagnoser. Samma medicinering fungerar dock. Litium var från början avsett till epileptiker men har visat sig ha en bättre funktion på bipolära. Den används inte längre som epilepsimedicin.

Det är även detta blå fält som ges elchocker vid ECT.

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Annons:
Santhe
6/3/09, 1:41 AM
#1

Utmärkt artikel.

Ser fram emot humörsdagboken, inte hört talas om den förut. Vill gärna lära mig utnyttja den.

evrekaw
6/3/09, 5:43 PM
#2

#1 Tack! Skrattande

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Yeay
6/5/09, 4:30 PM
#3

Jättebra artikel :) Mycket intresserad utav denna sjukdom och det är ofta så svårt att förstå vad de pratar om i alla förklaringar för läkare och sådär. Tack :)

evrekaw
6/5/09, 4:38 PM
#4

Tack… Jag har sökt information länge under många år. Men som sagt… Det mesta är teorier… Ovanstående är den jag finner mest sannolik… Glad

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Senixus
6/16/09, 2:37 PM
#5

Har funderat ett par dagar på någon vettig början av min förklaring om Bipolär till pappa (han hör nog lite till grupp 2 i förståelse). Och detta är en bra början känner jag. Att kunna visa hur en annan med liknande diagnos har det liksom. Då ser han ju att jag inte är ensam heller. Helt perfekt.

Sedan kan man bygga vidare därifrån & förklara mer hur 'mitt' liv ser ut med Bipolär. Helt superbt.

Har iaf turen att min mor hör till den förstående skaran Tungan ute

Tusen tack  Glad

evrekaw
6/16/09, 3:04 PM
#6

Ja… att åtminstone någon förstår är en förutsättning för att man i längden ska orka…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Annons:
Senixus
6/16/09, 7:23 PM
#7

Ja jag har ju levt med det sedan jag var tonåring. Och nu först har jag diagnosen. Har kämpat med eländet själv hela livet & folk har kastat ur sig sina komentarer till o från. Jäkligt skönt idag att veta 'vad' det beror på & att kunna förklara det.

Jag hör ju till dem som hellre berättar & får ta mina smällar. Kan inte förstå varför jag ska hålla tyst och känna att det är något fult att ha Bipolär.

Visst är det svårt att få folk att förstå ibland. Men håller man tyst tycker de ju att man är helt från vettet iallafall. Kan lika gärna berätta det då Flört

Måste bara säga att du verkligen lyckats fått till artiklarna väldigt bra. Det står ju även med klart och tydligt att ingen med Bipolär är den andre lik heller. Helt suveränt.

*Kram & Jätte tack*

LeWE
6/22/09, 8:21 PM
#8

Bra skrivet! Om man är en ung kvinna som får diagnosen och börjar med litium och andra mediciner, kanske träffar nån o vill skaffa barn!! Då måste man väl sluta medicinera?Hur få hjälp från psykmottagningar? Samtalsterapi!! Jag har dålig erfarenhet av det, tyvärr!

evrekaw
6/22/09, 8:51 PM
#9

#8 Jag har 3 barn. Det är inte lätt… Det finns vissa preparat man törs äta, som inte ger fosterskador och dylikt. Men inte alls så att du kan få samma medicinering som du har i dagsläget.

Prata med din psykiatriker/psykolog när du kommer till den fasen av ditt liv att du vill skaffa barn. De ska då hjälpa dig på bästa möjliga sätt.

Det är främst mot manier/hypomani de inte har något att erbjuda vid graviditet… Det är bara att förebygga genom att leva ett så stressfritt liv som möjligt och framförallt förklara för den blivande fadern vad han kan ha att vänta om du skenar iväg…

Skönmåla inte en mani, gör klart för honom det värsta som kan hända… Står han inte ut med det så ska du inte skaffa barn med honom heller…

Det är inte lätt - men jag har klarat det och många med mig… Det är trots allt nio jobbiga månader… Men ett barn har man förhoppningsvis för resten av sitt liv. Jag tycker att det är värt det, men det är ingen dans på rosor…

Kartlägg dig själv med en humörsdagbok. Se när under året du brukar vara stabilast. Planera då in att skaffa barn och sluta med medicinen vid din bästa period under året…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Denna kommentar har tagits bort.
Upp till toppen
Annons: