28. Om sajten och iFokus

[x] Försöker komma tillbaka, här är vad som hänt

2017-08-17 23:44 #0 av: Calcifer

Hej alla.

Först och främst tack för alla fina ord, både här på sajten och privat. Samt de fina presenter jag fått genom guldshoppen. Det värmer!

Det som hänt är egentligen att mitt psykiska mående bara blivit sämre och sämre. Förra måndagen tog jag en överdos som hette duga och ringde själv efter ambulans när paniken satte in. Jag är ju en person som ofta kan önska att jag inte fanns, men samtidigt innerst inne vill jag ju inte dö, liksom. 

I vilket fall som helst kom jag tydligen in i sista minuten, hade jag väntat en timme till med att ringa hade jag inte suttit här nu. Jag drabbades av vidriga bieffekter och mådde fruktansvärt och kunde inte stå på benen och närminnet var helt förstört till en början och mina hallucinationer var... på en helt annan nivå än jag någonsin upplevt. Det var mycket annat också naturligtvis.

Det som till sist verkligen tog "tag" i mig var att läkaren sa rakt ut att gör du om detta igen kommer ditt hjärta inte orka. Då spelar det ingen roll om du ringer efter hjälp, ditt hjärta kommer lägga av. 

Sen blev jag kvar i två dagar där jag var uppkopplad till en miljon grejer ungefär hela tiden men hade underbara sköterskor för det mesta som var väldigt omtänksamma och satt och pratade med mig på natten när jag inte kunde sova etc. De hittade på en minneslek med mig första natten för att försöka få mitt närminne att komma tillbaka. Det tog kanske 6-7 timmar innan hjärnan kunde lagra nya minnen, och det var otäckt. Jag hade även problemet under några timmar att jag ville säga ett ord, men det bokstavligen var totalt omöjligt för det ordet att komma ut ur min mun. Därför satt jag i flera timmar och kunde inte kommunicera ordentligt och det var väldigt obehagligt.

På tisdagkväll mådde jag så pass okej att jag fick lov att gå till toaletten själv med gåbord och bara någon som vaktade utanför ifall jag ramlade. På onsdagen tog de bort de flesta sladdar och jag fick resa mig och gå som jag ville så länge jag sa till innan. Senare den dagen skrevs jag ut.

På tisdagen kom läkaren från psykiatrin jag träffat senaste två gångerna och han dök upp samtidigt som mamma var på besök och vi kom överens om alla tre att mamma ska ha all min medicin från och med nu och han sa att nu får inte psykiatrin ignorera mig längre, nu fan ska jag ha hjälp. Så fort deras psykolog kommer tillbaka från semestern i september ska jag träffa denne och göra en planering. Jag ska träffa läkaren igen i slutet av månaden för utvärdering av mediciner och för att se till att något händer inom psyk så jag får ordentlig hjälp på alla nivåer.

Sen jag kom hem har jag varit väldigt trött, har sovit mycket, och inte orkat ta tag i så mycket saker. Jag har hållit lägenheten relativt städad, eftersom min fina mamma med make städade åt mig när jag låg inne samt slängde min soffa som bara var i vägen och köpte en snitsig skinnfåtölj på erikshjälpen istället så jag har mer plats nu och det är lättare att hålla ordning.

Mår bättre gör jag väl inte egentligen, men det där med att ligga på brinken till döden, ha så många bieffekter samtidigt som jag aldrig upplevt förut, och höra en läkare säga svart på vitt att mitt hjärta inte orkar sånt här längre... ja det är väl ett wake-up call. Som sagt handlar det egentligen inte om att jag vill dö, jag vill bara inte må dåligt längre och då gör jag ibland dumma saker för att slippa att lida.

Ska försöka vara mer aktiv härinne på sidan nu men ber om överseende om jag inte är jätteaktiv än. Jag har en lång, lång väg att gå och just nu väntar jag bara på att få träffa läkare och sen psykolog och hoppas på att det kan börja vända lite i mitt liv nu.

Jag är hemskt ledsen om jag skrämde någon, jag skrämde mig själv också, men det är ingen ursäkt. Nu har jag inga sådana medel hemma längre då mamma är den som tar hand om allt sånt. Samt att efter att det varit så pass genuint nära ögat så vill jag inte hamna där igen. Bra mår jag inte, men jag har väl bättre insikt kring i att jag hatar mitt liv men jag vill inte avsluta det heller.

Tack igen för allt stöd och för all förståelse. 

Kramar, er värd. 

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-08-23 20:01 #1 av: Zadeira

Jag tänker på dig Calcifer!


Anmäl
2017-08-24 12:18 #2 av: Calcifer

Tack. :)

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-08-24 18:39 #3 av: Loris M

Jag tänker också på dig och önskar så innerligt att du kunde må bättre och känna dig nöjd med livet. Förhoppningsvis får du nu rätt hjälp men vägen till tillfrisknade kommer att vara lång som du själv skriver. Nu gäller det att stå ut och försöka hitta glädje i de små stegen i rätt riktning du gör, som att vakna och känna att det är rätt okej att leva och andas, att vakna och få lust att se någon film eller höra av sig till någon du tycker om. 

Det var bra att läkaren sa det där, även om det kändes tungt att höra, kan jag tänka mig. Ibland behöver vi någon som skakar om oss. Önskar dig allt gott! BlommaKramas

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-08-24 19:22 #4 av: Calcifer

Tack så hemskt mycket. :)

Är mycket som spökar nu. Min viktångest är tillbaka, och det med stormsteg. Äcklas av att se mig själv i spegeln, se mig själv naken, prova kläder, visa mig bland folk. Det hjälper inte direkt.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.