12. Behandling och Mediciner

Gjort medicinbyte.

2017-07-31 18:31 #0 av: Calcifer

Idag träffade jag en ny läkare igen, men denna var riktigt, riktigt bra. Han gick först igenom lite snabbt hela min journal typ, från 20-års åldern (förutom de glapp där jag bott utomlands etc) och kollade vilka mediciner jag fått, vilken behandling jag fått, osv. Han höll med mig om att för att jag ska kunna blicka framåt måste jag få hjälp att bearbeta mitt förflutna. 

Tillsammans gick vi även igenom mina mediciner, och precis som de flesta av mina läkare ville han ha bort mig från xanor. Och jag förstår det. Problemet är att de andra har varit typ "nej vi tar bort den bara" eller liknande. Förra läkaren sänkte dosen, kompade inte upp med nåt, likamed total ångest och panik jämt. 

Nu satt vi tillsammans och diskuterade ordentligt vad den skulle kunna ersättas med som är starkt nog att hjälpa mig, men inte riktigt på samma nivå som xanor. Vi kom överens om stesolid och sen justerade vi dos och liknande ordentligt tills vi båda kände oss nöjda. Jag har stesolid i en dos nu jag ska ta regelbundet. Men förutom dem får jag även ta högst 3 om dagen vid stark ångest (en lägre dos där). Min quetiapin som jag visserligen tyckt hjälpt men mer med sömn, tog han bort som behovsmedicin och satte den en i en justerad dos enbart som kvällsdos tillsammans med sömntabletter för att jag ska få lugn innan natten.

Kände mig så himla lyssnad på och vi diskuterade tillsammans och bestämde tillsammans. Om 3 veckor har vi telefontid för att kolla igenom det, och tre veckor senare en tid öga mot öga igen. Plus att han skulle prata med psykologen jag träffade häromdagen som sa att jag inte borde få hjälp med mitt förflutna utan bara på hur jag ska gå vidare. Han höll med mig om att det fanns saker jag måste få prata om, få bearbeta. Psykologen tyckte jag skulle trycka undan dem och typ låtsas som om de inte hänt...

Men ja, gud vilken bra läkare alltså!

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-07-31 20:56 #1 av: Zadeira

Vad glad jag bli av att höra det här! Bra läkare är det verkligen ont om!


Anmäl
2017-07-31 21:00 #2 av: Calcifer

#1 Ja! Och att det verkligen fanns en dialog. En konversation. En diskussion. Det var inte jag som krävde en medicin. Eller han som bestämde en medicin. VI kom överens om en medicin och en framtida plan.

Det är guld värt. Jag fyller 29 om 2 dagar, jag är inte ett barn, jag borde också få ha en röst i samtalet liksom.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-07-31 21:04 #3 av: Zadeira

#2 Ja det är verkligen inte ofta man känner att man själv får vara lika delaktig i det som läkaren, och att man faktiskt får lämna sin egen input. Det är ju trots allt man själv som lever med det dagligen och det läkaren läser/hör/ser är ju inte en helt hundraprocentig bild av det man lider av.

Din läkare ville alltså att du skulle både bearbeta saker som hänt och lära dig gå vidare, medan din psykolog bara ville att du ska gå vidare?

Min psykiater är lite åt det hållet, jag har fått en PTSD-diagnos men får ingen behandling för den eftersom han inte tror mitt psyke hade klarat av en sådan behandling... Det suger. Vad ska man göra liksom? Man behöver en behandling för att kunna gå vidare, men behandlingen får man inte för man är för "svag" för den...


Anmäl
2017-07-31 21:09 #4 av: Calcifer

#3 Ja men lite så. Jag kunde inte gå in på detaljer, men han förstod av det lilla jag sa t:ex att jag blivit sexuellt utnyttjad, och att det påverkar mig än idag. Han tyckte verkligen att ja, det är klart jag måste få hjälp med det (bland annat), och kunde inte förstå hur psykologen tyckte sånt skulle sopas under mattan. Det är inte riktigt "min" psykolog dock. Jag har träffat hen två gånger pga en överdos nyligen och vi ska ses en sista (?) gång i september efter hens semester. 

Det suger, det förstår jag. För svag och för svag... klart det skulle vara ett helvete. Det är jag beredd på. Vissa saker jag varit med om vet INGEN om. Jag vet att det skulle kunna knäcka mig totalt. Men bättre att det gör det EN gång och sen kan man börja jobba bort från det, än att det i "smyg" förstör för en resten av livet.

Jag tror inte alls du är för "svag" för den. Med rätt stöd så tror jag du skulle klara det absolut. Så länge man får vara beredd på att det ett tag kanske känns värre, men sen kan bli bättre, liksom.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-07-31 21:15 #5 av: Zadeira

#4 Det är väl precis som du säger, om man faktiskt får hjälp genom helvetet EN gång så behöver man inte gå hela livet och lida av det sen. Men om man inte får hjälp att bearbeta det finns ju alltid risken att det kommer ligga och skava som en sten i skon för alltid och aldrig bli bättre.

Ja, jag blir lite arg när jag försöker påtala att det påverkar mitt förhållande sedan 6 år tillbaka jävligt negativt och att jag vill ha hjälp. Så får man höra att det kommer vara får jobbigt för en att få behandling så man får gå och dras med sitt helevet själv ändå.


Anmäl
2017-07-31 21:19 #6 av: Calcifer

#5 Precis så.

Hellre ett helvete i säg... ett år. Där man kanske gråter varje dag. Vill slå någon på käften varje dag. Vill lägga sig på golvet och vråla som en treåring varje dag.

Men sen... efter det... så kan man leva mer stabilt, lugnt, harmoniskt, och med mer fokus på framtiden...

Är det inte värt det då?!

Klart det är. Jag vet att när jag börjar gräva i det som hänt kommer jag typ vilja dränka mig i älven 15 gånger om dagen. Men när jag väl bearbetat det kommer jag kunna se framåt och tänka "Men jag överlevde ändå, och detta måste inte påverka mig i de 40+ år jag faktiskt kan leva".

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-08-01 21:35 #7 av: Annielle

Grattis verkligen till att du har haft turen att träffa en sådan vettig läkare! Undviker att träffa läkare så långt det bara går p.g.a alla idioter jag har träffat! Förskräckt

Tyvärr vet jag bland annat en bekant som fick hjälp att bearbeta sina trauman med hjälp av bland annat EMDR, men som enbart förvärrades och inte kunde gå kvar.

Själv skulle jag vilja prova EMDR, men min psykoterapeut som jag har gått hos under många år har bedömt mig som för skör för det, man kan inte vara för ostabil/otrygg m.m. för det, då blir det inte bättre.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2017-08-02 10:27 #8 av: Zadeira

#7 Jag undrar verkligen hur de gör bedömningen där.. Min psykiater träffar jag typ en gång i halvåret och han säger att jag inte kan få ptsd-behandling för att jag inte skulle fixa det. Min DBT-terapeut som jag träffar en gång i veckan anser annorlunda. Min DBT-terapeut om någon känner ju mig för han träffar mig en gång i veckan och förstår sig på mig och han säger att jag inte kommer komma vidare fören jag fått ptsd-behandling... Min psykiater som gör en bedömning på 15 minuter en gång i halvåret säger att han inte "vågar" riskera något, och det är ju han som bestämmer trots att DBT-terapeuten trycker på om en ptsd-behandling.


Anmäl
2017-08-02 14:59 #9 av: Annielle

Ja, det kan man undra Funderar Har du haft samma psykiater i flera år då?  Det låter ju annars mer rimligt att din terapeut skulle kunna bedöma det bättre än din läkare i alla fall om du har gått hos terapeuten ett längre tag. om ni inte redan har haft det så borde ni ha ett möte alla tre och prata om saken.

Det är i mitt fall ingen läkare som har uttalat sig om jag skulle klara av EMDR, läkarna byts hela tiden ut i alla fall och känner inte mig, så jag skulle inte lita på deras ord i alla fall....

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.