Annons:
Etikettakut-stöd
Läst 877 ggr
Calcifer
6/18/17, 1:49 PM

[X] Sjunkit som en sten. Varning för långt inlägg.

I ärlighetens namn mår jag så extremt fruktansvärt dåligt att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Den höjda medicinen har gjort mig extremt suicid och pga det tvingade jag mig själv att spola ner all stark medicin jag hade för jag var helt enkelt livrädd för att jag skulle överdosera då tanken fanns där, att gå till systemet, köpa en dunk vin, sen gå ut mitt i natten till en ö som ligger utanför mitt fönster i älven. Ta allt jag hade, hälla i mig vinet, och sen bara hoppa i och strunta i vad som hände efteråt.

 I min diagnoshjärna kändes det som det bästa alternativet för då slipper någon (förmodligen mamma) hitta mig i typ badkaret osv. Så nu gråter jag av sömnbrist och pga en ångest jag inte kan lätta. Har spelat glad inför mamma eftersom jag inte vill be henne vara kattvakt om jag måste åka in då min lägenhet ser ut som ett helvete och jag vet att hon inte tycker om att vara här. Jag är hysterisk, får panikattacker och ångestattacker dagligen. Har så fruktansvärt dålig ekonomi så jag har inte råd med någon inläggning alls (sist fick jag betala 900:- för en natt, samt 400:- tur och retur i sjuktaxi). Spelar glad inför alla i princip fast jag vill inte existera mer, jag orkar liksom inte, allt är så fel och inget blir någonsin bättre.

Folk säger alltid det "det blir bättre", men det blir aldrig det. Jag fyller 29 om två månader och det har fortfarande aldrig blivit bättre eller lättare. Jag sitter ensam, tjock och ful, har inga vänner där jag bor och ingen att umgås med. Jag hatar staden jag bor i mer än allt och jag mår så jävla dåligt av att bo här men har ingen annanstans att ta vägen. Jag har helt tappat den jag är, hon finns inte längre, jag använder inte den sortens kläder jag skulle vilja, jag har inte de piercingar jag skulle vilja, jag har inte den hårfärg jag vill ha. När jag kollar mig i spegeln så är det inte jag längre. Jag vill självskada igen men då kommer mamma se om jag gör det på armarna och benen också för när vi är ute i stugan brukar vi bada i sjön och även om jag skulle bada i typ långa shorts så är mamma inte direkt blyg för att komma in när man byter om.

Mitt liv är så jävla värdelöst och jag har ingenstans att vända mig. När jag pratat med min onlinevän säger hon "ring 112", men de gör inget. Ja sure, de kör in mig till akuten, så får jag sitta där i X antal timmar, träffa läkare i fem minuter, sen skickar de hem mig med hänvisning till psykiatrin under deras öppettider. Enda stället det ens går att läggas in på är två timmar bort där de har psykakut. Här kan de visserligen lägga in folk men jag har då aldrig fått bli inlagd här. Tots att jag typ gått med nyligen sydd arm direkt från akuten till psyk för att prata med mobila teamet. De har typ varit "men vi ordnar en läkartid till dig så snart som möjligt, och sen kan vi ju ringa en gång om dagen för att kolla hur läget är"….

Förlåt för svammel och löjligt mycket text. Förlåt om jag säger för tunga saker eller låter helt puckad. Jag vet inte varifrån det kom-


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
Zadeira
6/18/17, 2:14 PM
#1

Jag vet inte vad jag ska säga, men jag vill lämna en liten kommentar så du ser att någon har läst ditt inlägg och skänker dig en tanke. ❤️

Calcifer
6/18/17, 3:49 PM
#2

#1 Tack 🌺


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Tjeja
6/18/17, 4:55 PM
#3

Vet inte heller vad jag ska säga riktigt. Men vill ge dig en kram och också säga att jag läst ditt inlägg! Jag uppfattar det varken som dumt eller löjligt men väldigt smärtfyllt, frustrerat och framför allt sorgligt. Mest sorgligt då jag kan känna igen mycket av din beskrivning hos mig själv för många år sedan. Jag tänker att vi har upplevt olika saker i våra liv och det ger oss olika perspektiv på tillvaron. Det gör för min del att jag kan se på din beskrivning och tänka att när jag kände liknande det du beskriver nu var jag fortfarande rätt oerfaren i livet. Det perspektiv man ser på saker är givetvis utifrån de erfarenheter och upplevelser man har. Jag kan inte säga "det blir bättre" ändå ens om du ville höra det. Men jag kan säga att med andra och fler perspektiv på sin tillvaro kan det underlätta lite hur man hanterar sina tankar och sin ångest när den kommer. En strattegi du redan hittat som ju är ett framsteg är att du faktiskt avslöjar dina rädslor för dig själv. Genom att du undanröjer möjligheter för dig att försöka ta självmord t ex! Du har redan insett att det trots allt till sist ändå inte är den bästa lösningen eller ens en lösning ö h t för dig. Det är ett av de första och viktigaste stegen på vägen. Sedan måste ju tyvärr var och en hitta sin egen väg ut ur sina tankelabyrinter och känslor. Även om man får hjälp och guidning så är det bara man själv som kan förändra sig själv så att säga. Det kan vara enormt tungt och frustrerande att inse. Men samtidigt är just detta en befrielse när man väl kommer underfund med sig själv så att säga. Ska jag säga något "peppande" om det alls är möjligt för dig att ta emot i nuläget. Är att du i alla fall är på rätt spår att vända skutan. Du kommer lära dig att må bättre om du bara orkar fortsätta! Jag håller tummarna för att du ska få ny ork och energi att fortsätta leva. Skickar en stor varm kram! Ett litet tips, ibland hjälper det lite och ger ens själ lite andrum om man får något annat än sig själv att fokusera på en stund. Själen behöver också små andningshål i tillvaron ibland. Kan vara vad som helst som fångar din uppmärksamhet på något annat än dig själv för en liten stund. 💕

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Calcifer
6/18/17, 5:19 PM
#4

Nja, självmord finns alltid på min karta. Jag funderar på det varje dag. Det är mest… om jag dör på naturligt sätt så slipper jag svika mamma. Men jag har inte kommit ifrån att det skulle vara en lösning. En permanent sådan, det vet jag, men det stör mig inte. Jag är inte rädd för att dö, jag har varit redo för det länge. Jag är inte heller rädd för att det ska vara ett misstag. Jag lever i ett helvete, men dör jag får jag äntligen ro. Att slippa konstant smärta, konstant ångest, konstant en önskan om att få sluta existera och slippa andas. Det finns där jämt, alltid, och längtan har aldrig försvunnit. Jag kan absolut inte lova att jag inte kommer försöka igen (och jag har försökt, många gånger).

Nog för att om saker ska kunna bli bättre är det mycket jag måste jobba på inom mig själv, det vet jag också. Men jag kan inte ens ta första steget om jag inte får någon slags ordentlig hjälp. På egen hand kan jag inte hantera känslorna som kommer slå mig som en käftsmäll när jag tvingas börja bearbeta en del av det som hänt mig - saker som legat och grott, i vissa fall i över 20 år. Det kan jag bara inte klara av själv.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Tjeja
6/18/17, 6:02 PM
#5

Sorgligt att självmord är något du tänker på varje dag. Det är den värsta biten att du mår så dåligt att det lockar inte bara att dö naturligt som du skriver, utan att det t o m känns som en lösning emellan varven. Förövrigt känner jag igen mig så väl i det du skriver om att inte vara rädd för döden och att se den som en befrielse. Så känner jag med. Det var t o m den känslan som hjälpte mig ur mina panikångestattacker förr. När panikångesten kom och jag trodde att "nu dör jag" så lade jag mig ner och tänkte "vad skönt nu är jag snart död!" …. då gick panikångesten över… till min frustration då jag insåg att jag förståss inte alls höll på att dö.. (😅) I varje fall… det var ju bara en liten del av allt lidande och sorg jag gick med då. Och fortfarande går jag och bär på många sorger och smärtor, men just panikångestattacker har jag inte längre. I varje fall. Vill som sagt egentligen bara säga att jag med har läst ditt inlägg och din tråd så du vet att någon läst. Har som sagt tyvärr inget riktigt bra att säga eller något smart knep som kan förvandla ditt liv att komma med. Men vill i alla fall skicka dig en kram och låta dig veta att du inte är ensam på planeten i alla fall. ❤

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Calcifer
6/18/17, 7:10 PM
#6

Tack, det är snällt av dig. :)


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
kolpussen
6/18/17, 9:47 PM
#7

Jag blev oerhört rörd av ditt inlägg. Jag kan bara säga att ge inte upp. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver o du har så mycket att ge. Dina fina ord på mitt inlägg fick mig att gråta en hel natt men jag tog mig i kragen dagen efter o har gjort en viktig förändring. Små steg i taget. Du är värdefull för många människor. KRAM

Upp till toppen
Annons: