Annons:
Etikettmin-egen-berättelse
Läst 1557 ggr
kolpussen
2017-06-16 23:03

PTSD och beroende och sexuella övergrepp

Hej!

Jag är en kvinna på snart 55 år som utsattes för sexuella övergrepp av min morfar från 3 års ålder till ca 12 år. Övergreppen fortsatte därefter genom att jag tvingades umgås för att ingen skulle få veta. Han rörde mig aldrig under kläderna efter det men utanpå o med blickar. Jag träffade min man vid 14 års ålder o vi flyttade ihop när jag skulle fylla 17. Jag berättade tidigt om vad som hänt men han orkade inte höra. Det gjorde ont men jag accepterade det. Vi umgicks med min mormor o morfar helt enkelt för att jag inte hade modet att bryta för då skulle jag tvingas berätta varför. Vi gifte oss när jag var 21 o innan jag var 26 hade vi fått 4 barn tillsammans. Det var tuffa småbarnsår o jag fick ständiga flashbacks. Men genom att hålla mig sysselsatt så kunde jag klara av det. Åren gick o när jag var 35 dog min morfar. Jag gick på hans begravning o kunde på något sätt känna ett avslut. Vid 47 år så drabbades jag av en hemsk stress på min arbetsplats o jag kände mig oduglig o värdelös. Det väckte min PTSD o jag hade ständiga flashbacks o mådde så dåligt. Jag försökte som tidigare distrahera mig o av någon anledning satte jag mig att spela på datorn o på nätcasinon. All ångest o oro försvann som genom ett trollslag o jag kunde andas igen. Tyvärr blev jag svårt beroende av det på några veckor o för att må bra behövde jag pengar. Jag jobbade som ekonom o stal pengar på mitt jobb för att kunna spela. Det var förödande o skrämmande o jag visste inte hur jag skulle komma ur situationen. 2,5 år senare så brister bubblan o revisorn berättar att han upptäckt att jag tagit pengar. Jag blir svårt chockad men också lättad för att det var över.

Jag går till polisen o blir sedan åtalad för stöld av 5,1 miljoner kr. Jag mår psykiskt väldigt dåligt o har svår ångest. Jag går på samtal på psyk för att orka leva. När rättegången närmar sig börjar jag spela igen o spelar bort alla pengar min man gett mig för att köpa ut mig ur huset så att kronofogden inte skulle ta huset. Jag får en sådan ångest o panik att jag gör något ännu dummare. Jag tar lån i min mans namn då jag är hos kronofogden o spelar bort även dessa pengar. Min man upptäcker det o ska kasta ut mig varpå jag rymmer o försöker ta mitt liv. Jag hamnar på psyk o får vara där tills rättegången är över. Den är en mardröm o jag mår så dåligt. Jag får min dom 2 veckor senare o döms till 2 års fängelse. Jag åker iväg samma månad som domen faller o inställer mig. Min man o yngste son följer med o tar farväl. Efter några veckor tar min man ut skilsmässa utan att berätta det för mig o jag bryter ihop o hamnar på rättspsyk. Min man älskar mig men kan inte leva med sveket att jag tog lån i hans namn o ljög om att jag inte spelade igen. Jag får avtjäna sista delen av mitt straff på ett behandlingshem. Under dessa 16 månader hör mina barn o min exman bara av sig med ett kort till min födelsedag. Jag blir frigiven o kommer hem till hemlöshet o utan något stöd. Jag blir åter inlagd på psyk o genom orosanmälan får jag en soc lägenhet som jag bor i fortfarande. Det har gått fem år drygt sedan allt uppdagades om mitt spelberoende o jag börjar sakta få kontakt med mina barn igen. Jagär fortfarande så ledsen över att förlora min älskade man efter 36 år men värst är det han tror. Jag har upprepade gånger förklarat att incesten vaknade till liv genom min ptsd o att beroende är ett vanligt sätt att hantera det. Han tror mig inte. Jag har upprepade gånger bett om ursäkt för jag vill inte att han ska må så dåligt o vara så arg för något som inte är sant. Hur ska man nå anhöriga o förklara den svåra situation det är att återuppleva sitt trauma o att man inte kan tänka varken klart eller logiskt. Det är så illa att jag t o m har bett om ursäkt för att jag inte klarade av att leva med incesten längre. Hur mycket skit ska vi behöva uppleva o hur ska vi kunna förklara att vi inte är våra handlingar….jag är så ledsen o har svårt att hantera detta fortfarande för jag känner mig så sviken av livet o mannen jag älskar precis som han känner sig sviken av mig. Har ni någon erfarenhet av detta…..kram

Annons:
Aleya
2017-06-16 23:17
#1

Detta kan bli lite konstigt. Men kom ihåg att jag inte lägger skulden på dig om än det låter som så. Jag tror din exman kanske känner att du har kommit med ursäkt på ursäkt för ditt beroende att han är leds på att höra. Han har stängt ner. Sen om detta får att reparera kan jag inte svara på. Ni kanske måste ha en medlare. Men ett tips för dig: ta itu med dina problem. Och undvik att skyll på att saker har blivit si och så p g a XX. Inte för att jag vill minska din upplevelse av det som skett, men försök släpp det som varit, lös problem som finns nu och lev i nuet för din skull. Jag hoppas du har kontakt med någon proffesionell nu så du kan få hjälp att ta dig vidare. Så du tar dig framåt och känner att du kommer framåt. Och kanske dina nära ser också en förändring hos dig. Det är mitt råd. För det son skett har uppenbarligen påverkat fler än bara dig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

_Fisken
2017-06-16 23:17
#2

Jag kommer aldrig mer att klaga på mina egna små skitbekymmer. Fy fasiken va din morfar har ställt till med. Det är för jävligt rent ut sagt. 
I mitt huvud kommer det upp "Kuratorstött möte". Alltså, att du pratar med en kurator/psykolog och där hen kan hjälpa dig till ett möte med din fd. man där ni får prata ut. Med stöd.

kolpussen
2017-06-16 23:22
#3

Jag glömde berätta att jag har i ett o ett halvt år gått i terapi för min ptsd o det går så himla bra. Jag har fått kbt för mitt beroende o gör allt för att det ska bli bra. Jag står upp o är även offentligt o berättar om min historia för att förhoppningsvis hjälpa andra. Jag förstår att det upplevs som ursäkter o det är det inte utan bara en följdverkan av olika händelser som jag äntligen fått tagit tag i. Jag är inget offer utan en överlevare. Men det gör ont att inte bli trodd när jag berättar sanningen o det gör ont att bli övergiven när allt svårt vaknade igen. Tack för era synpunkter

_Fisken
2017-06-17 00:25
#4

Du är nog både offer o överlevare. Det går ju inte att undvika "offer" i detta fall. Det var anledningen till skärselden. Har jag fel?

kolpussen
2017-06-17 00:34
#5

Du har rätt. Visst är jag ett offer för en pedofil. Men i o med att jag har vågat möta mina minnen o klarat av att acceptera att det hänt så ser jag mig som en överlevare. Det svåra är att acceptera att jag sårade så grymt bara för att jag inte orkade mer. Jag valde inte beroende utan jag valde att inte ta tag i mina problem pga incesten. Jag har i alla år berättat för min exman att jag gjorde fel o att jag är så ledsen för det. Jag har erkänt brottet o jag har förklarat hur det gick till. Jag vill att han ska förstå att det inte var min avsikt o att jag mådde så dåligt att jag inte kunde tänka eller känna normalt. Älskar honom så mycket även fast han sårat mig. Det känns som att den person jag är inte duger o aldrig har gjort. Jag har också svårt att hantera att han aldrig under våra 36 år har frågat hur jag mår. Suck säger jag bara över livet

Calcifer
2017-06-17 01:44
#6

Det som är viktigast, alltid, är att man går igenom några viktiga steg och menar dem fullt ut.

1. Jag gjorde fel. Spelar ingen roll varför jag gjorde det. Jag gjorde fel.
2. Jag ljög när jag gjorde fel. För flera personer. Spelar ingen roll varför. Jag ljög.
3. När jag blev påkommen ljög jag ännu mer.
4. Jag gick bakom ryggen på min make och stal hans identitet för att kunna fortsätta göra fel.
5. Jag svek min familj, jag svek mina barn, jag svek mig själv.

Jag förstår att usch vad hemskt det där låter, och vad känslokallt, men läs gärna vidare innan du tar åt dig.

Grejen är att allt ovan är sant. Det är du som gjort fel, och du får nu hantera de konsekvenser som uppstår. Alla val har konsekvenser. Dina val hade enorma konsekvenser. De går inte att ursäkta, oavsett vad som hänt en tidigare i livet, så får man aldrig ursäkta ett beteende som sårar, försätter andra i trubbel, bryter mot lagar, osv. MEN! Det är naturligtvis inte konstigt att det du utsattes för som liten har varit en faktor i hur du valde att självmedicinera mot alla outredda känslor angående det.

När du säger om de fem sakerna jag nämnde och verkligen känner att det stämmer, då kan du börja om på ny kula, få hjälp med din PTSD, och jobba stenhårt på att bygga upp ett band med dina barm och din exman igen. Det är omöjligt att förutspå om han någonsin förlåter så pass att ni kan bli ett par igen. Och det kan ta extremt lång tid innan du får hans eller barnens tillit fullt ut. Men det är också något man får acceptera.

Det jag vill ha sagt är: du har gjort fel, det vet du, glöm orsaken bakom just nu, och ta dig säg en timme, en dag, en vecka, där du helt lägger bort den underliggande orsaken och enbart fokuserar på det du gjort, där du ljugit och där du svikit. När du är helt klar och beredd att acceptera till 100% att det som hände när du var liten är en faktor, men valen har fortfarande varit dina, då är det mycket lättare för människor att förstå och det är lättare för dig att förstå också.

Och naturligtvis, fortsatt kontakt med psykiatrin är verkligen att rekommendera!


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
kolpussen
2017-06-17 03:34
#7

Tack! Du har helt rätt. Visst är det mitt fel o mina handlingar. Det jag vill få fram är hur tungt det är att inse att jag är en hemsk människa o att jag inte förstod bättre än att jag flydde. Oerhört själviskt. Men jag har aldrig tvekat att stå för det. Jag har trott att det skulle hjälpa att berätta vad som hände o varför så min man inte skulle tro att det var något som han hade kunnat göra. Jag är en snäll person normalt o jag mår dåligt över mina handlingar. Jag kan erkänna att det blev värre när jag förlorade allt dvs man barn hem husdjur o vänner. Det har inte känts rättvist o som ett alltför högt pris. Men jag ska ta tag i mina konsekvenser o stå för dem. Jag blir bara så ledsen för det finns ord som mina barn o min exman sagt som nästan sänkt mig totalt o jag har flera gånger varit nära att lyckas ta mitt liv. Jag har aldrig nekat. Jag är beredd att göra allt för dem

Calcifer
2017-06-17 04:03
#8

#7 Jag förstår såklart att sådant tynger otroligt när man känner sig sviken av sina närmaste. Men kom ihåg att du svek först, på ett ganska extremt sätt. Jag tänker inte måla ut dig som den värsta personen i världen, för det är du inte. Du gjorde misstag, du gjorde fel, men det gör dig inte till ett monster. Men för barn, speciellt, känns det extra mycket när hela ens värld i princip ställer sig upp och ner. Är det någon som man som barn - oavsett hur gammal man är - ALLTID ska kunna lita på, så är det sina föräldrar. När man inser att den tilliten inte existerar längre, då är sveket man känner enormt. 

Så även om det inte känns rättvist alla gånger och som ett för högt pris, påminn dig själv om att det är faktiskt inte du som väljer konsekvenserna för dina handlingar, och det är inte du som kan styra över den skada du gjort dem. Jag hoppas verkligen för din och din familjs skull att ni hittar ett sätt att fungera som familj igen, även om du och din exman inte kan reparera ert kärleksförhållande så har ni ändå barn tillsammans. Men det tar tid att bygga upp ny tillit. Ju större svek, desto längre tid. Du får följa alla råd du får från psykiatrin, alltid vara öppen med din familj oavsett om du har en jobbig tid och ibland känner dig lockad att trilla tillbaka i spelandet, och viktigast av allt är att du måste ha tålamod. Pressa dem inte. Det kan ta ett år, det kan ta tio år. Men om du försöker med allt du har inom dig är det inte omöjligt att bli förlåten och vinna deras tillit igen.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Aleya
2017-06-17 08:02
#9

#5 när man blir sviken, oavsett vad det är för, så blir ursäkterna värda inget. Som sagt så får du förvänta dig att det tar tid att reparera förtroendet. Och att det känns oerhört orättvist just nu. Men det är bara ta dom där små stegen så kanske en dag så litar folk på dig igen. Men det är en process som allt annat.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

_Fisken
2017-06-17 09:30
#10

Jag slås av vad TS skrev i #7.  "tungt det är att inse att jag är en hemsk människa o att jag inte förstod bättre än att jag flydde".  
Vet TS vem hon egentligen är? Jag menar, om incesten skedde i tidig ålder och det formade TS reaktioner och handlingar från den stunden och framåt, definierar det TS:s karaktär och personlighet?  I andras ögon kanske, men TS bör leta ganska rejält under allt skit som hänt och försöka hitta sitt sanna jag innan hon dömer ut sig själv som en "hemsk människa".

Niklas
2017-06-17 10:00
#11

#3: Har din familj varit med på någon av dina föreläsningar?


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Zadeira
2017-06-17 10:20
#12

Jag är väldigt tacksam att du orkade, vågade och ville dela din berättelse med oss här. Det kan inte varit lätt alls, men du ska veta att det uppskattas och är väldigt starkt av dig!

Tyvärr så man kan ALDRIG förändra vad andra känner, man kan bara förändra sig själv. Dina närmsta har otroligt mycket de själva behöver jobba med, lära sig acceptera, gå vidare från och helt enkelt bygga upp igen. Du har svikit dem och hur mycket du än säger att du förändras så måste de själva våga tro på det, våga lita på dig igen. Du kan bara fortsätta jobba med att visa att du förändrats och att du vill att saker ska bli bra igen, att du vill göra rätt för dig.

Du blev utsatt för övergrepp som barn av någon du litade på. Din man blev utsatt för svek av dig som han litade på. Det går aldrig att jämföra en tragedi med en annan tragedi och det ska man inte, men jag vill påvisa att det har ändå skapat någon form av liknande känslor först hos dig som barn och genom hela ditt liv och nu för din man i denna situationen. Svek, sorg, brist på tillit, oro, förlust, illska, smärta, förändring. 

Jag tror tyvärr du måste jobba en hel del med acceptans. Kanske kommer han aldrig någonsin förstå eller komma över det du gjorde. Då måste du acceptera det och lära dig leva med det. Kanske kommer han aldrig förstå eller förlåta, men då måste du acceptera det. Kanske vill han inte ens försöka förstå, eller försöka förlåta, och d måste du acceptera det. Acceptans innebär inte att du måste gilla läget, utan helt enkelt bara se det för vad det är och utgå från det istället för "jag skulle vilja att det var såhär".

kolpussen
2017-06-17 10:45
#13

Jag börjar veta vem jag är o jag har jobbat hårt med olika hjälp från psyk o stödgrupper. Jag vet att jag har påverkats enormt mycket av min barndom o att jag har haft ett känslomässigt tomrum. Det börjar läka o jag börjar lära mig själv. Jag har vägrat att gömma mig o svarar ärligt på alla frågor. Jag står rak i ryggen o berättar för allmänheten om mina misstag helt enkelt för att jag är så ledsen för de fördomar jag möts av o det förakt som visas oss beroende. Det är inte så enkelt som att det är ett val utan mycket mer komplicerat än så. Jag vill att samhället ska förstå att det går många sårade själar som inte har varit redo att möta sina trauman o pga det sårar vi. Inte för att vi planerat så utan för att vi är känslomässigt handikappade. Jag tar till mig allt ni skriver även om det gör ont. Det har varit mycket tårar i natt men det är nödvändigt. Jag har bett psyk om hjälp o stöd o de har varit toppen. Mina älskade har fått erbjudande om att få hjälp de också men de vill inte. Mer kan jag inte göra än att jobba på att bli frisk o lära av mina misstag. Min familj består även av svärdöttrar o barnbarn o de har aldrig vänt mig ryggen utan lyssnat o vi har jätte mysigt när vi umgås. En av svärdöttrarna har ett beroende själv så hon förstår den sjukdomen. Jag tar gärna emot mer kloka ord för det behöver jag. Jag vill verkligen visa min familj att jag tar mina handlingar på allvar o att jag är ledsen för att jag lät incesten komma emellan oss.

Annons:
[HundochKatt]
2017-06-29 16:13
#14

Nu har jag inte läst alla inlägg här, men jag känner igen mig till viss del. 

Att bli utsatt för övergrepp som barn, det sätter sina spår, även fast det kan ta enormt lång tid innan effekten av det hela bryter ut och man mår jäkligt dåligt. 

Själv blev jag misshandlad av min far som var alkoholist. Hamnade på fosterhem, där jag blev misshandlad av min fosterfar OCH våldtagen och sexuellt utnyttjad under ca 2 ½ års tid. 

Jag försökte berätta om misshandeln för mina socialassistenter men blev inte betrodd för att min fosterfar förringade misshandeln. "En klatch på baken - förstoras upp av mig pga misshandeln från min far", hette det. 

Detta gjorde att jag aldrig kunde berätta om våldtäkterna och det sexuella utnyttjandet. 

Jag träffade min exmake när jag var 17 år och han var räddningen från mitt helvete, men jag berättade aldrig vad som hade skett på fosterhemmet. Jag levde med min hemlighet, bildade familj och först när jag var 44 år berättade jag för första gången vad jag varit med om. Det kändes skönt att släppa på hemligheten men det bidrog också till PTSD. Jag var ett offer och är ett offer men jag är också en överlevare som du. Jag känner av sveket från alla vuxna som jag utsattes för som barn. Jag kan leva med det, men ändå så har det satt sina spår i mitt liv. Jag straffas gång på gång för något som jag inte själv är skyldig till. Jag lider av ångest och depressioner och har utvecklat bland annat fibromyalgi och jag har ett rent helvete med en sjukpension som jag blev beviljad efter 11 år som sjuk. Den blev jag beviljad just pga att jag kunde "äntligen" berätta vad jag varit med om. 

Det jag vill säga med detta är att man som barn är ett offer och det man råkar ut för som barn, sätter oftast spår resten av livet. Den som inte varit med om liknande, kan aldrig förstå vad det är man lever med, det enorma svek från de vuxna och samhället. 

Jag känner igen det där med att må så dåligt att man bara vill fly. Nu har ju inte jag gjort samma saker som du, med förskingrig, men jag spelar, men väldigt lite (inte mer än vad jag har råd med), men jag förstår känslan där att man vill bara fly, inte tänka på något annat än det man gör för stunden. Men ärligt det hjälper bara den stund man spelar. Sedan är man där igen och mår bara skit! 

För mig känns det som att jag straffas gång på gång för något jag inte själv är skyldig till. Att leva på en sjukpension enligt garantinivån och vara själv (är skild sedan 9 år tillbaka), det är inte lätt och faktum är att det har skadat mitt mående ännu mera, för att jag inte har pengar i tillräcklig mängd för att göra saker som får mig att må bättre.  Bara tandläkaren är ett minne blott, sedan jag fick sjukpension och tänderna förfaller. Det gör att jag bryr mig allt mindre om hur det går för mig i livet och ja, jag har haft självmordstankar för att jag ibland inte orkar med det liv jag har och att hela tiden i tanken bli påmind om den utsatthet jag var i som barn och är fortfarande. 

Som sagt var, den som inte upplevt sådana här övergrepp förstår inte hur man mår resten av livet. Det är lätt att säga att man inte kan skylla på vad man råkat ut för, men faktum är att det är oftast till stor skul senare i livet hur man mår både fysiskt och psykiskt. En del börjar missbruka alkohol och narkotika, en del hamnar i spelmissbruk och ja, det finns nog många fler typer av missbruk man lätt kan hamna i för att man tror sig kunna må bättre. 

Att förringa då det hela med att säga att inte använda det som ursäkter, det tycker jag är väldigt lågt. Det är lätt för den som inte blivit utsatt själv att säga, men det är faktum att de flesta av oss mår skit resten av vårt liv!

Upp till toppen
Annons: