03. Social Fobi

Social ångest vid matbordet

2017-04-12 13:21 #0 av: kanskemenbarakanske

Hej!

Nu är jag här igen och skriver om min sociala fobi..som jag trodde skulle vara över. Skrev nämligen detta http://angestsjukdomar.ifokus.se/discussions/56377abece12c43889002fe8-fobi-for-att-ata-med-andra för ca 2 år sedan och är fortfarande i samma sits. 

Skillanden från då är att jag kan sitta och äta med andra på jobbet (blir dock röd såfort jag får en fråga) och har en ny pojkvän med en fet släkt. Vågat mig på att träffa dom flera gånger. Men känslan av ångest innan och under är extrem. Vilket ingen verkar se. De uppfattar mig istället som en seriös person och undrar om "jag någonsin skrattar" och blyg. Kul att få höra det som recension efter första middagen. Därför såg jag till att skratta vid middag nr 2...

Iaf. Är nu sjukt trött på att se människor ha kul, prata utan problem och verka njuta av andras sällskap. Vill också vara den personen. Vill också vara den personen som verkar vara skön,rolig och social. Men jag är inte det. Stället sitter jag och rodnar så jag bli TOMAT. Utan överdrift. Jag blir verkligen röd som om någon håller på att strypa mig. Min puls verkar även gå ner så jag får svårt att se och mina naglar blir blåa. 

Hoppade över ett stort kalas igår och idag är det middag med min pojkvän och hans bröder. Har sån extrem ångest. Tackar jag nej vet jag att jag bara gynnar fobin och jag kommer även bli så OTROLIGT sur på mig själv. 

Har ni några tips på hur jag ska tackla detta. Är liksom trött på dethär och att det aldrig verkar bli bra även fast jag utsätter mig för fobin VARJE dag. 

Anmäl
2017-04-12 15:23 #1 av: 2Sirius

Ååh, vad jag kan känna igen mig i det du berrättar, än om jag inte ricktigt varit på samma nivå.
Det kan kännas lättast att bara flyta med, och roas av andra som står för underhållningen.
Men rädslan för att bli uppmärksammad med en fråga, och viljan att vara med i en social gemenskap, gör det obekvämt att bara vara med.

Och just att rodna är följden av en känsla av obekvämhet.
Obekvämhet för att man känner sig Uttittad eller Utskrattad.
Allra hellst om man man kommer in på något mer privat/personligt ämne som:
* Jasså du träffade kalle igår! Vad gjorde ni då? (Då ni var ensama "någonstans").
Fast än att ni bara fikade, man kanske upplyser om det också, var på det brukar komma:
"-Fika! Jaja det brukar heta så!"
2 kommentarer som gör det väldigt jobbigt för en, då tankarna börjar snurra, hur ser de på mig, vad tror de att vi gjorde, hur ska jag komma ifrån detta ämnet, vart ska jag ta vägen och massa andra stressande tankar som ökar blodflödet och blodtrycket, och då blodkärlen på kinderna ligger så ytligt, så framträder denna, skulle jag vilja säga för ALLA, den jobbiga röda färgen på kinderna, detta stressar kroppen ytterliggare, och gör rodnaden ännu värre.
* Att göra bort sig, eller i alla fall att inbilla sig att man gör bort sig i en situation, är också stressande.
Precis som när:
* Man sitter och pratar med någon/några som man känner bra.
Så kommer det in en okänd person...
Jag säger kommentaren "-Värst vad tyst du blev nu då!?" är nog det värsta man kan säga i det läget, och snudd på mobbing, om man ska annalysera det ricktigt.
För i och med att man tystnar, så visar man att det känns obehagligt, och att man blir osäker, och genom att den nytillkomna blir upplyst om ens osäkerhet, så faller fokuset just på den osäkra, som då blir ännu mer osäker, och den nytillkomne kanske börjar,
"-Men jag är inte farlig, mig behöver du inte vara rädd för!"
Som gör det hela ännu värre, detta kan förviso ses som bra träning, och världen går inte under för det.

MEN ETT RÅD TILL ER SOM ÄR LITE MER SJÄLVSÄKRA:
"-VAR LITE FÖRSIKTIG MED KOMMENTAREN, Men vad tyst du blev!"

Samanfattnings så är det Osäkerhet och Otrygghet i sig själv som orsakar detta.
Sett till kort sickt, så skulle jag ge dig rådet att ha den/dem du känner dig trygg tillsamans med i närheten, i sociala sammanhang.
Prata med din Pojkvänn om han inte redan vet hur du känner!
Det är bra om den/de man känner sig trygg med, är på "samma sida" i ett samtalsämne.
Som en "advokat" utan att vara ÖVERBEKYDDANDE.

Att klädmässigt vara neutral, kan få en att smällta in.
Men känslan av att ändå vara utittad, brukar man lätt själv förklara med "att det är väl JAG som ser konstig ut".
Men om man vågar sticka ut lite granna, så kan lägga svaret där i stället.
Alltså, klart att de tittar på mig då jag vågar klä mig så här :)
(Jag är rätt cool ändå som vågar det!)

Att agera själv i enrum, och med tiden tillsamans med dem man känner sig trygg med kan också vara ett sätt att bli säkrare.

Med agera, tänker jag mig:
* Läsa högt, tala ut.
* Berrätta roliga historier.
* Sjunga (kommer kanske först lite längre fram i träningen)
* Håll ett föredrag/Berrätta om... Vad som helst,
" hur man tvättar händerna", "hur man lagar en viss maträtt" och det kan kännas löjligt att göra det, men att Agera Själv/Med de du känner dig trygga med. Övar dig på att just AGERA, så att du blir tryggare i dig själv när du agerar, även inför de du inte känner så väl.

Anmäl
2017-04-12 16:27 #2 av: kanskemenbarakanske

#2 tack för ditt långa svar och kan relatera till dessa "pinsamma" kommentarer man får..

Varför jag valt att inte prata med min pojkvän så mycket om detta är just för att jag inte vill vara den personen. Jag vill inte verka ha dåligt självförtroende och var blyg. Jag vill verka självsäker och utåtriktad då människor som är det är mina förebilder typ och jag ser verkligen upp till sånna människor.

Bröt ihop och pratade med min mamma om detta och vi kom överens om att ta kontakt med vuxen psykiatrin. Att jag kommit långt i min utveckling är ju väldigt bra. men tror jag kommer behöva den sista hjälpen på vägen då denna ångest, oro osv blir blir fysisk på alla möjliga sätt och tär på mig dagligen. 

Anmäl
2017-04-12 18:59 #3 av: 2Sirius

Så sant, tankar och känslor av framför allt neggativt slag, är som particklar i vatten, som sjunker till botten, i kroppen motsvarar det spänningar i muskler och andra besvär...

Medans possitiva tankar och känslor är som gas i vatten, svåra att få till att stanna kvar, i kroppen gör de sig gällande att man har svårt att hålla inne med dem, man behöver oftast berrätta dem för någon, prata sjunga, dansa eller vad detta sinnesintryck associeras med.
Väl utagerat, kan man försöka hålla kvar det possitiva inslag det har get så länge som möjligt, men som en rolig historia, så blir intrycket nästan som förbrukat.
En rolig historia är ju kanske inte så kul efter 30:e gången.

Positivt att du vill hålla dig på den nivå som du nämner, precis som du är inne på, så framstår man som mer underlägsen.
Och lite var man utgår ifrån så skulle det kunna vara lättare att kliva upp något steg i ens personlighet, än att "Bli den man inte är än" .

* Men att försöka smällta in lite lagom.
* Tag plats när det känns "Ok".
* Försök undvik situationer där du kan framstå som osäker.
Som Tex. De flesta sätter sig vid ett bord, och du i soffan.
Så att någon kommenterar, "-Varför sitter du där helt själv, sätt dig här istället!"
Flyttar du då, så är du närmre den sittuationen du inte ville vara i.
Flyttar du inte så drar du lätt på dig ett behov av att framstå som mer självsäker.
Hela tiden en svår balans i sitt agerande, för att passa in om man är osäker, jag vet.

I skolan var jag tvungen att ha ett konkret mål, då jag skulle förflytta mig.
Om jag satt i en soffa "där", så var jag tvungen att veta att där fänns en plats ledig vid väggen, för att bara drösla en runda, fick mig att känna att jag framstod som mer osäker än jag var.

Anmäl
2017-04-12 19:42 #4 av: 2Sirius

Att bli bra på något hjälper....

Kan berrätta om min utveckling lite.
Musik har alltid varit ett intresse för mig, såväl som dans.

I början på 00-talet, var jag så pass rädd för ett dansgolv, så än om golvet var fullt, jag stod längst bak och alla tittade mot scenen.
Så kändes det som att alla tittade på mig när jag dansade, FÖR ATT SE HUR FÅNIG JAG SÅG UT.
I all rimlighet inte sant, men känslan sa det.
"Och det var sant!"

Under en personalfest, så var det en mycket snäll, lite äldre kvinna, som tyckte att jag skulle dansa Bugg/Foxtrott med henne, mot slutet av kvällen.
Efter lite om och men, så lyckades jag övertyga mig om att....
"Jaja, skyll dig själv det var inte jag som bjöd upp, för jag har inte sagt att jag kan dansa"

Fast än att jag bara kunde ett par turer, kanske inte var så snyggt, så gick det hyffsat ändå, någon gav mig också en positiv kommentar....
Något år senare, så var det daggs för nästa.
Då vågade jag bjuda upp, de jag kände väl, och väl igång någon jag inte kände så väl, av bara farten.
Och nu än fler positiva kommentarer efteråt.

Ett par år senare fick en kompis med mig på en bugg-kurs, alla skulle göra likadant, och hade fullt upp med sig själv, så det gick hyfsat det också.

( testade talskrift funktionen...
Försten som angav Gardena dansen med de gör volter med)
---------------------------------------------------------------------------------
Första sommaren, vågade jag bara dansa med de jag gick ut med.
Men från 2004-10, gick jag på 1-6 danskurser per vecka och termin.
Efter 1-2 år så vagade jag dansa i pausen, bara hon och jag på dansgolvet, inte en chans att någon hade kunnat lura i mig det på 90-talet, att jag skullemvåga detta (UTAN ALKOHOL I KROPPEN!).

I framgången med dansen, föddes även självsäkerheten i att våga, prata, agera och interagera med människor.

Jag kan i vissa fall ännu känna av att, "gå inte en runda utan ett insicktat mål, och än om jag kan rodna nu för tiden också, så är jag långt ifrån den osäkra individ, jag var i Skolan.

Jag önskar dig verkligen lycka till! På alla sätt.
Hoppas att du fått någon ny insickt/tanke. 🙌

Anmäl
2017-04-12 22:08 #5 av: kanskemenbarakanske

#4 tack för din text. Läser och tar in allt . Efter lite gråt med mamma kände jag mig som starkare. Hoppade över middagen idag med pojkvännens familj just för att njuta av styrkan jag kände mig efter och sa nej utan ångest och utan att hata mig själv efter.  

Ni kanske tycker det var dumt att säga nej till middagen men ibland känns det bättre när jag själv har kontroll över situationen. Att jag sen när jag blir bjuden tackar jag ja just för att jag vill. Tror detta kommer kännas bättre då och ge en mer positiv känsla.

Kanske ska jag precis som du nu skriva ner mina framsteg. Vad jag kan idag som jag inte kunde förr. Just för att peppa mig själv :)

Anmäl
2017-04-12 23:10 #6 av: 2Sirius

Tack! 😊 💟

Underbart att höra 🙌
Tror som du sa att det är bättre att göra det när det känns rätt!
Verkligen skönt att höra att du med framsteg kunde säga nej...

Gråta är fast att det "KÄNNS" dumt ibland, VÄLDIGT nyttigt!
DET ÄR, lite som att leva ut positiva inslag då man skrattar, fast det då rör sig om mindre possitiva inslag som man lever ut.

Har du någon bra kompis att snacka med, elr går du bra ihop med din mamma?

Tyvär präglar detta samhället oss lätt med att, det är negativt att vara svag, att man "måste" vara stark, och inte visa sig svag...
Ändå, så är vi alla svaga ibland, ingen är fullkomlig.

Men om du behöver snacka någon gång, så skriv PM om du vill ☺

Tycker att du kunde byta namn till Kanskementroligtvissäkert! 😂

Anmäl
2017-04-24 15:10 #7 av: fredde40

Hej!

Vad trist att du mår som du gör men du är inte ensam ska du veta:) Jag har själv problem med social fobi och jag rodnar lätt och blir röd i ansiktet och känner mig orolig och stressad inom mig när jag ska iväg på familjemiddag eller umgås med folk på olika sätt. Allt detta har gjort mig deprimerad och påverkar hela min livssituation negativt. Jag har som du försökt att utsätta mig i situationer och vågat utmana rädslan och visst det har funkat och man har mått lite bättre efteråt men sen nästa gång är det samma sak igen och det är frustrerande och ledsamt att känna så varje gång.Jag vill som du kunna ha roligt och koppla av och känna mig trygg när jag umgås med folk men det är lättare sagt än gjort.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.