12. Behandling och Mediciner

Läkarmöte, bestämma framtiden.

2017-03-20 18:09 #0 av: Calcifer

Okej, det är inte ett möte med läkare utan med två sjuksköterskor, men whatever. I morgon ska jag till psyk igen och träffa samma sköterskor som för två veckor sedan. Då träffades vi för att diskutera eventuell DBT men då kom de fram till att jag inte är frisk nog för det. Vilket jag håller med om, alltså, jag kan inte göra "läxor" eller komma till alla tider som jag mår nu. Allt är för rörigt, jag ser ingen mening med att leva eller försöka ändra nåt,och så länge jag är totalt omotiverad så kommer jag inte kunna följa deras plan.

Problemet är att jag inte vet hur jag ska kunna få någon slags grund att stå på så att jag kan få hjälp, eftersom de här nu inte vill erbjuda något annat. Det enda de vill erbjuda är boendestöd, men jag har sagt samma sak där. Så länge jag mår så här dåligt kan jag inte ta hem folk. Min lägenhet är min fristad, den är helig, det är MITT utrymme, en av de få platser där jag känner mig helt trygg. Inte ens mamma får komma hit, det är för nära inpå, här måste jag kunna vara 100% bekväm jämt och inte känna otrygghet annars kommer jag bryta ihop totalt. Det vill de inte lyssna på utan tycker jag är vrång och envis och ovillig att få hjälp. 

Jag vill ha hjälp, men som jag mår nu kan jag inte riskera att dra in otrygghet i hemmet. Då är jag totalt körd. Det är ett alternativ till framtiden absolut, men som sagt måste jag få någon slags rätsida på saker först som kanske gör att jag kan ta hem folk för jag har andra platser som känns trygga och om jag har en trygghet i mig själv kommer jag inte få panik av bara tanken på att släppa in någon i min bubbla. 

Utöver det så påstår de att det finns inget de kan göra. Ge mig samtalskontakt är tydligen meningslöst så länge jag mår så här dåligt. DBT är meningslöst. Någon annan behandling är meningslös. Och jag förstår inte riktigt hur de förväntar sig att jag ska kunna förändra situationen helt utan hjälp så att jag tar mig till en sinnesstämning där jag vågar släppa på vissa saker samt har motivation för framtiden. Att be mig ta hem folk som första steg är som att gå från 1 km/h till 10000000 km/h för mig på ett svep, det går inte helt enkelt. Det är för stort. 

Så har ingen aning om vad jag ska säga i morgon, ingen aning om vad nästa steg blir, men just nu lutar det emot att de upprepar vad de sa förra gången. Att i så fall väljer jag att avböja all hjälp och då läggs all kontakt med psykiatrin vilande precis som den hos habiliteringen tills dess att jag helt på egen hand lyckas förändra tillräckligt mycket för att kunna följa deras krav. Hur nu det ska gå till helt magiskt...

Blä. Uppgiven och trött nu och inte motiverad inför i morgon. :/

Sorry för långt, behövde skriva av mig.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-03-20 20:15 #1 av: Schhh

:(

Tycker spontant att det känns märkligt att lämna nån helt utan samtalskontakt om den mår som du gör. Även om det inte "hjälper" så är det ju ett sätt för dem att hålla koll på hur saker förändras och ett sätt för dig att uh, bibehålla någon slags struktur i vardagen/fortsättning på livet. Att lämnas helt för sig själv lär väl snarast få motsatt effekt. Lider med dig.

Anmäl
2017-03-20 20:25 #2 av: Calcifer

#1 Enligt dem är det fel ände att börja i, men de har inga förslag kring vilken ände som kan vara rätt för båda sidor. Jag är med på att kompromissa, men då måste vi mötas halvvägs, jag kan inte börja med något som är ett så enormt steg som vad de kräver. Ena sköterskan sa t:ex själv att vi måste börja med små steg annars blir det ohållbart. Men vad de kräver är som att gå från steg 1 till 100 på en gång för mig så jag vet inte riktigt vad annars de vill att jag ska göra.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-03-20 20:52 #3 av: Schhh

Verkligen synd att det inte är mer flexibelt med tanke på det du beskriver. Det borde finnas något mellansteg eller terapi i lightversion för de som inte orkar ta lika stort eget ansvar. Vad hade varit ett rimligt steg för dig i dagsläget?

Anmäl
2017-03-20 20:56 #4 av: Calcifer

#3 En start hade varit en samtalskontakt. För att börja nysta i vissa saker som skulle hjälpa mig att kunna släppa in folk bättre. Att höja min självkänsla och mitt självvärde vore också bra, för ju mer man känner att man förtjänar hjälp desto större steg är man ju beredd att ta för att gå i rätt riktning. Men det är inget de erbjuder.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl
2017-03-20 21:03 #5 av: Schhh

#4 Jag tycker också en samtalskontakt låter vettigt. Men det är alltså inget de vill erbjuda, för att det inte hjälper tillräckligt mycket? :(

Anmäl
2017-03-20 21:16 #6 av: Calcifer

#5 De säger att jag måste bli bättre först. Men de kan inte svara på hur det är tänkt att jag ska kunna bli bättre utan hjälp.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.