Det låter jättekonstigt med de där 800 kronorna som blev extra. Har aldrig varit med om något liknande. Blev det när du var på akuten?

Vad är det som gör att du behöver in ikväll? ❤️

#1 Det var 400:- för att jag pratade med läkare under jourtid, och 400:- för att jag fick medicin under jourtid. Det är vad fakturorna sa.

Jag mår skit helt enkelt. Det brukar sluta med att jag självskadar. Jag mår skit jämt men ibland är det värre än annars, typ.

#2 Känner du dig stressad och rastlös i kroppen? För då kan det hjälpa med lite mineralsalt om du har hemma, eller i annat fall vanligt salt. Du kan testa att dricka ett glas vatten med typ en halv tsk salt och se om det hjälper lite. När kroppen inte kan slappna av är det ofta magnesiumbrist och eller brist på andra salter. Kram!

Vem är avsändaren för fakturan? Akuten/sjukhuset/en vårdavdelning? Jag skulle ringa dem och förklara att du inte kan betala och att du inte kunde förstå att du skulle få betala en så stor summa.

Jag förstår verkligen det här med att det inte är så himla enkelt som att "men sök hjälp då". Under de omständigtheter du dessutom har med lång resa, ekonomin osv förstår jag att det inte är så enkelt. Man kan ju tycka att det borde vara en självklarhet att lägga in sig när man mår riktigt dåligt, men det är ju många faktorer som faktiskt kan göra att man drar sig för inläggning, besök på psykakut mm. Om man dessutom är "van" vid att självskada, självmordstankar och liknande blir det ibland lätt så att man ifrågasätter om det verkligen är värt att åka in eller om det leder till konsekvenser som blir ännu jobbigare sen.

Jag har aldrig legat inlagd utan bara besökt psykakuten under dagtid, men aldrig fått nån merkostnad. Vet inte alls hur det går till vid inläggning och skulle nog också få en chock om jag fick en räkning på 800 som jag inte väntat mig. Det är sånt som gör att man tvekar inför att göra det igen och särskilt om ingen kan svara på ens frågor.

Jag hoppas du klarade dig genom natten okej oavsett om du lade in dig eller inte.

Jag åkte inte in för jag vågade inte riskera kostnaden. Vet att jag borde ringa runt nu dagtid men jag orkar verkligen inte. Ligger i sängen och vill inte låtsas om världen. Vet inte om jag skulle orka taxiresan ändå. Plus att jag måste fixa kattvakt vilket betyder att mamma måste åka hem från stugan mycket tidigare än planerat. Orkar helt enkelt inte.

Usch, jag förstår. Det blir liksom ännu en sak som tynger en när man vet att man borde söka hjälp men känner att allt det praktiska runt det känns omöjligt.

Jag hoppas verkligen att du trots allt åker in om du skulle känna att du inte kan hantera det själv, för allt sådant kan man lösa sedan så länge du finns i livet. Det är det viktigaste, att du finns kvar i livet.

Önskar jag kunde hjälpa dig på något sätt.

Tack för omtanken. :)

Jag ringde idag men det var fortfarande ingen som visste, alla bara trodde. "Det borde gå under frikortet", och ingen visste heller vart jag skulle vända mig för att få svar. Så jag orkar faktiskt inte bry mig om det längre. Om jag måste åka in akut och jag får räkningar sen får jag väl ta det då. Däremot tror jag inte jag orkar med taxiresa och sådär idag. Jag får pengar i morgon, det betyder att i så fall kan jag betala sjukresan på en gång (behöver inte ta det på faktura alltså), samt att jag i så fall kan köpa med mig lite grejer i matväg för att kunna lyxa lite. Öh, alltså, typ en god macka om jag inte gillar kvällsfikat, en chokladbit, en cola, bla bla liksom nåt sånt. Så ska försöka stå ut till i morgon. Syrran skulle swisha 150:- för en biobiljett men verkar ha glömt jag hade tänkt unna mig pizza till middag (jag har mat, så ingen behöver bli orolig, men jag har ingen "unna mig" typ av mat som är lite utöver det vanliga) men de har ju öppet till 20 ifall hon skulle komma ihåg det senare. Påmint en gång så vill inte tjata liksom.

Och däääär har jag ordbajsat färdigt. Ha, jag har så mycket ångest att jag låter pepp som fan. Stackars sköterskan jag pratade med på psykjouren förstod väl inte riktigt först varför jag ens ringde för jag lät otroligt glad när jag typ "ja nä jag skär mig och vill väl dö mest :D". 😂(Nej, det är inte roligt, men det låter så jäkla dumt liksom, när man pratar om allvarliga grejer och låter glättig och positiv, så jag kan inte låta bli att skratta åt det själv.)

Jag är likadan, när jag har sjukt hög ångest kan jag också snacka som om inget är fel och typ bara låta som om det inte är så allvarligt. Tror det är någon slags försvarsmekanism för att man inte ska förlora förståndet helt när man pratar om hur man mår. Att man liksom skapar distans till det för att det inte ska förtära en helt.

Jag har ju gått i gruppbehandling och det tog enormt lång tid för terapeuterna och de andra i gruppen att komma underfund med hur jag fungerade, att när jag som mest pladdrade på som om mitt mående inte var så farligt som det lät på orden (typ som du säger, "jag skär mig och vill bara dö")  hade jag det otroligt jobbigt.

Ja det där känner jag igen, jag är verkligen sån också. För min del är det ju för att det är så stor del av min vardag att det har liksom blivit neutraliserat för mig. Att jag tänker "jag vill dö" är inte laddat för mig längre, för jag gör det varje dag. Minst en gång men oftast allt från 10-50 gånger. Så det är sällan jag liksom bryter ihop och gråter över det för det är lika neutralt för mig som att tänka "jag är hungrig". Trist att det har blivit så, för det gör det ju svårt för andra att förstå plus att det skapar ju ofta jobbiga situationer med folk som inte vet att för mig är det så vanligt att tanken inte har med handling att göra. Folk kan få panik och vilja ringa 112 och sånt innan jag lyckas lugna ner situationen. Jag gör det ju inte med flit heller, märker det inte ens alltid.

Det är så sant så. Tragiskt och hemskt att man känner det som vilken känsla som helst och tänker på det som vilken tanke som helst. Men det är ju så om man lever med det länge att det blir en del av en, en vardag som vad som helst.

Det är svårt för människor som inte levt med det att förstå just den där skillnaden på tanke och handling. Nu menar jag absolut inte att tankar och dåligt mående inte är lika allvarligt och bör tas på lika stort allvar som ett aktivt självmordsförsök, men att man kanske behöver andra sätt att hantera det på, annan sorts hjälp.

Ja, jo, precis. Alltså, jag har en vän där vi kan vara totalt brutalt ärliga med varandra. Om allt. Men där vi också vet skillnaden mellan ord och handling för vi känner varandra så väl. Vi kan fritt säga typ "jag vill dö", men vet att det är visserligen så vi mår och det är skit, men vi kommer inte göra nåt, vi kommer inte skada oss, vi kommer inte agera på det. 

Det är dock svårt att liksom få nån direkt hjälp för det, tycker jag åtminstone. Det är som nu, när jag pratade med någon via telefon angående att eventuellt åka in akut och kanske läggas in åtminstone över natten eller så. De frågar ju alltid varför man känner att det behövs och då är det så svårt att uttrycka sig rätt. För min del är det ju som sagt en norm att jag typ vill dö. Nej jag gör inte handling av det varje gång jag tänker det, men jag menar det varje gång jag tänker det. Så då blir det typ…. "ja, egentligen är det väl som vanligt, att jag vill dö, men idag vill jag väl dö lite extra kanske". Låter ju inte alls skumt. -.-

Jag tänker att egentligen vet man ju aldrig när den där tanken eller känslan och önskan om att dö faktiskt blir så stark att man inte kan hantera den. För även om det är en vana och man tänker att "men jag är ju van vid att vilja dö" så kommer det kanske en dag då impulsen blir så stark att man faktiskt gör något dumt eller agerar på känslan.

Jag tror att man får förklara det som att man är rädd att just nu, just denna gången man tänker på döden, kan man inte garantera att man inte kommer agera på det. Att även om man tänker att man vill dö dagligen så är man just nu, denna gången, rätt att impulsen, önskan och viljan blir för stor att utsätta sig själv för livsfara.

Man ska ju leva i nuet, och behöver man hjälp just nu i denna stunden är det ju inte relevant att man kanske inte behövt hjälp med/för samma sak förra veckan exempelvis.

Du har helt rätt egentligen. Jag vet ju det också. Alltså, jag är t:ex inte en sån som någonsin planerar att jag ska självskada, det brukar mest bara "hända", så att säga. Väldigt impulsivt och ofta ganska aggressivt, och då har det hänt att jag själv direkt efter får rejäl panik för det blivit mycket värre än jag menade och då ringt 112 eller bett en vän göra det och sen åkt in akut med ambulans. Men det jobbiga är att det kan för min del triggas av helt absurda saker ibland. Att jag blir skitarg för nåt som egentligen är helt oviktigt och sen gör jag det på impuls. Då är det inte lätt att liksom förutse. Och sen är det så svårt när man som sagt är så van vid "jag vill dö" tanken att man inte alltid kan se i förväg heller om det är starkare än vanligt och kan leda till något farligt. Jag kan ju inte åka in varje gång jag tänker tanken, då skulle jag ju få åka in varje dag. 

Och samtidigt nu när jag fått besked härifrån att jag får ingen samtalskontakt eller kurator eller psykolog eller nåt utan all kontakt med habiliteringen upphör tills jag hör av mig för att försöka ta mig ut på arbetsmarknaden igen med hjälp av en arbetsterapeut (vilket verkligen lär hända…) och via psykiatrin kommer jag enbart ha kontakt med en läkare för medicinering men ingenting annat. Då känns det liksom… men åh, vad är det för mening med att åka in? Ja, jag är väl säker då för stunden, men det förändrar ju inget. Allt kommer vara lika hopplöst när jag kommer hem igen sen eftersom jag inte kommer få någon vidare hjälp eller uppföljning.

(Jag kan tillägga att jag varit på möte med psykolog från hab, kurator från hab, representant från psyk, min kontakt hos fk och en typ samtalskontakt jag har hos något som heter vita villan och anledningen till beslutet ovan var för att enligt dem finns det bara två alternativ. Antingen ska jag in på behandlingshem i minst 1-2 år eller så "får du stå ut med att det ser ut så här i öppenvården och då finns det inget vi kan göra för att hjälpa dig". Jag har sagt nej till behandlingshem då det dels inte finns något i närheten, närmaste ligger ute i skogen (bokstavligen) och jag kommer i princip vara som en fånge där då jag på egen hand inte kan ta mig någonstans. Samt att de kan inte ens säga om behandlingshem är något som är möjligt, eftersom de samtidigt sa repeterade gånger att "ja men det är såklart inget vi kan lova för det är jättedyrt och jättesvårt att få kommunen att gå med på det". Jag har mina skäl till att inte vilja bli inlagd, eftersom jag då kommer vara det via lagen om tvångsvård och kan inte bara åka hem om jag känner att det inte fungerar och det vägrar jag göra. Sen finns det andra anledningar också, men ja, som sagt, jag har mina skäl. Så nu sitter jag liksom mest typ. Jaha. Då kommer alltså resten av mitt liv vara så här.)

Nej det är förstås inte lätt att på förhand veta om det är en "värre" svacka/depp än vanligt och om det kommer leda till något självdestruktivt. Särskilt om man vet att tankar och handlingar kan komma väldigt impulsivt och plötsligt. Det är svårt att  leva med den vetskapen om att man kan gå över en gräns utan att egentligen ens mena det, att något kan leda dit. Fast vad du ska tänka på är att saker som triggar dig inte alls är oviktigt egentligen. Även om det är en bagatell för någon annan, eller för dig själv när du har en bättre period, så är det ju uppenbarligen inte oviktigt i stunden eftersom det drar igång såna impulser.

Jag kan inte din historia alls, vad du fått för hjälp, provat för behandling eller medicinering eller har för diagnoser. Det är egentligen oviktigt men jag förstår hopplösheten om att inte hitta någon långsiktigare lösning. Det verkar som att det du inte provat är behandlingshem över längre tid och jag ska absolut inte säga åt dig vad som är rätt eller fel, men jag ber dig ändå tänka på att det kanske är ett alternativ lite längre fram. Att du inte provat det innebär ju att det finns något mer att prova innan du kan göra bedömning om att saker aldrig kommer bli annorlunda. Men givetvis ska du vilja det,orka det och känna att det funkar för dig, annars är det inte till någon hjälp.

Nä alltså jag brukar inte tänka dåligt om mig själv om jag överreagerar på nåt, det är mest att jag inte vet innan vad som ska trigga. För det kan vara typ, oj, jag spillde vatten likaväl som det kan vara att få nyheter som är skit eller nåt. Ibland suckar jag bara om jag spiller nåt, ibland svär jag, och ibland blir jag typ panikarg och gråter som om någon dött och snörvlar och tänker att nä nu måste jag fan dö så här kan jag inte leva. Och det är jäkligt irriterande. -.-

Grejen är just att jag skulle bli inlagd utan att få åka hem hur som helst. En av mina vänner blev inlagd på samma sätt, under liknande omständigheter, har liknande historia, och en del delade diagnoser. Hon fick dels ingen permission så hon ens fick åka hem och hälsa på sin mamma på typ ett halvår, utan hon fick enbart åka någonstans dagtid och med skötare. Hon blev kvar där i över 2 år trots att hon ville åka hem redan efter några veckor för hon hatade det där. Blev övervakad som en hök, hade ingen frihet, fick inte ha mobil på rätt länge, etc. Det är förhållanden som skulle döda mig. Alltså, jag vill inte skrämma någon, men jag skulle bokstavligen välja döden över det. Jag vet att det inte är säkert att det skulle vara exakt så för mig, men risken är tillräckligt stor för att jag inte vill chansa just pga den problematik och historik jag har och just för att vi är väldigt lika varandra när det gäller sånt. Det tog mig liksom 28 år till att våga bli inlagd under ett dygn, och då var det helt frivilligt så jag hade fått åka hem exakt när som helst om jag hade velat. Bara tanken på att hamna på ett sådant boende och inte kunna åka hem om jag vill… det är min värsta mardröm. Plus att jag skulle tvingas sälja mina katter som betyder allt för mig för jag har ingen som realistiskt skulle kunna ta dem under en så lång tid. Jag kan inte ha kvar lägenheten för att betala hyra är ju inte möjligt under den tiden och här är det ingen som skaffar andrahandskontrakt, det är inte en sån stad, så det skulle inte vara en möjlighet. Och sen är min mamma min största trygghet i världen, hon är min klippa, utan henne vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Vi träffas varje vecka, flera gånger i veckan, och hon är bara 10 min bort med bil/taxi eller 20 med buss så händer det nåt kan jag vända mig till henne. Enda anledningen till att jag ens bor i denna staden just nu som jag hatar mer än allt är pga mamma. Att lämna henne är otänkbart.

Jag förstår hur du menar och tänker, men detta är faktiskt inte första gången jag fått förslaget, och jag har tänkt igenom det, och jag tror inte på någon nivå att det skulle hjälpa mig. Just det här med inlåst är det värsta jag vet. Eller att vara fast någonstans. Jag klarar inte ens av att vara i mammas stuga mer än högst 1 natt för jag klarar inte tanken på att det ligger så enskilt och jag kan inte ta mig någonstans eller ens gå till en affär osv. Plus att i vissa perioder måste jag vara ifred. Jag måste det annars blir jag helt vansinnig. Tanken på att inte kunna undvika folk helt och hållet ens i några dagar är också något som skrämmer vettet ur mig.

Så står alternativet mellan detta (som kanske inte ens är möjligt eller något som kan erbjudas i praktiken) och att inte ha någon hjälp utan fortsätta ha det som jag har det nu… så väljer jag att fortsätta leva som jag gör. Trots att det jag har knappt kan kallas för ett liv.

Det förstår jag.  För mig är det så att ena dagen är vissa saker helt okej, nästa dag är samma saker fruktansvärt "fel". Ibland kan jag förutspå och förstå varför vissa saker är jobbiga vissa dagar, men andra dagar är det som att allt jag tror jag vet om hur jag fungerar plötsligt är helt annorlunda.

Det är så mycket mer att ta ställning till än att man ska vilja ha vård. Det ska fungera med alla omständigheter runt omkring också.

Nu blev jag skitsur över en så kallad småsak. Syrran skulle swisha men har inte gjort så blev ingen pizza utan överkokta makaroner med ketchup, och sen insåg jag att en butik jag handlade på igår brukar ta minst 2-3 dagar innan pengarna dras så hela dagen har jag haft koll på kontot och försökt bygga upp energi för att handla för dem eftersom jag får pengar vid midnatt och så dras de effing kvart i 8 på kvällen. 😕

Jag överlever, men känns så typiskt. Nåja, får springa till affären i morgon när de öppnar och då ska jag fan ha allt i hela butiken som INTE är makaroner och ketchup. 🤦‍♂️

Jo det är ju så, sen tycker jag det var jävligt otrevligt av dem att försöka skuldbelägga mig för det. "Jaha, nä men då får du ju ha det så här" med tonen att jag tydligen glatt väljer bort deras förslag till fördel för att ha det förjäkligt. Sen när de skyller på helt skumma saker blir jag också irriterad. Enligt dem är det ingen mening att ge mig en samtalskontakt eftersom jag söker någon att prata med på lite längre sikt, alltså inte bara i typ någon månad. Och direkt citat: "Alltså vi vet ju inte vilka som kommer jobba här om 1-2 år eller så, vi kanske inte ens finns kvar då utan jobbar någon annanstans" så då är det tydligen meningslöst att ens ge mig någon att prata med?! Vad är det för jävla logik? Jag har inte ställt krav att jag måste ha någon slags garanti på att få samma person att prata med under en så lång tid, det jag har sagt är när de har haft personer som de vetat med faktum enbart varit vikarier så känns det onödigt att påbörja en process med någon jag skulle hinna träffa kanske 1-2 gånger. Helt vrickat.😡

Är så vansinnigt trött ingen sömn på två dagar. Gick det att läggas in här hade jag åkt in nu direkt men orkar inte 2 timmar i taxi. Hatar systemet här. :/

Jag har inte läst hela tråden men tänkte bara tipsa om att du har rätt till att betala bara 50 kronor per vårddygn om du har aktivitetsersättning.  Detta gäller under de första 30 dagarna. Jag skulle tipsa om att kontakta ekonomiavdelningen hos landstinget (numret står på fakturorna) och få det fixat. Tror till och med att du kan få tillbaka pengar som du redan betalt om du kan påvisa att du haft aktivitetsersättning från tidigare. Jag fick till exempel tillbaka lite över 3000:- och det är ju inte fy skam när man lever på aktivitetsersättning.