Annons:
Etikettallmänt-om-ångest
Läst 891 ggr
Calcifer
1/22/17, 1:01 PM

Hur öppna är ni?

Oavsett om ni har en fastställd diagnos eller bara lever med ångest ändå - hur öppna är ni med det? Är det nåt bara de närmaste vet eller är det nåt ni kan nämna för mer flyktiga kontakter? Kanske för klasskompisar eller arbetskamrater?

För egen del så är jag väldigt öppen med att jag har asperger, så ibland hänger det liksom med att jag även säger att jag kämpar med en depression samt ångest, etc. 

Är det någon speciell anledning som avgör hur öppna ni är?


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
[Sandi92]
1/22/17, 1:13 PM
#1

Jag är en väldigt "stängd" person som inte är öppen med nånting och det gäller min diagnos och ångestproblematik också. Pratar knappt om det med de som står mig riktigt nära. Håller det mesta för mig själv, vilket egentligen inte är så bra, men inte så lätt att ändra på. Klarade inte ens av att öppna mig för en psykolog.

Calcifer
1/22/17, 1:16 PM
#2

#1 Nej har man väl "valt" (inom citattecken då det oftast inte är ett aktivt val man gör som så) att sluta sig är det sjukt svårt att öppna upp. Jag kan som sagt vara rätt öppen med det, men det är oftast sagt i en väldigt saklig ton, så jag tas inte riktigt på allvar. Alltså, folk i allmänhet tror ju på att jag har asperger, en depression, ångest, etc. Men det är få som vet att jag står på kanten egentligen hela tiden och tänker på döden varje dag utan undantag. Så hur djup problematiken är har jag väldigt svårt att formulera.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

mangemani4
1/22/17, 1:17 PM
#3

jag personligen är öppen med min asberger. jag ser det som kritiskt viktigt att vara öppen med det, kanske inte mot random folk som passerar genom ens liv under årens gång, men mot vänner, arbetskamrater osv. ju öppnare man är desto mer förståelse får folk för en jämfört med om man försöker hålla det hemligt och låta folk spekulera fritt vilket, tråkigt nog, kan leda till skitsnack.

poängen med öppenheten är att det inte går att dölja en diagnos, förr eller senare kommer den att göra sig hörd och då är det mycket bättre enligt mig att folk har förståelse för uppförandet istället för att de ska börja spekulera, börja prata bakom ryggen, undvika en och tycka man är konstig.

To be a good soldier you must love the army. To be a good commander you must be able to order the death of the thing you love.

http://nostalgiminnen.fria.ifokus.se/discussions/57f19cd5ce12c43ad8000dd6-valkomna-till-nostalgiminnen?readstate=false

[Sandi92]
1/22/17, 1:22 PM
#4

#2 Ja, det är mycket svårt, nära på omöjligt känns det som. Jag har varit så här så länge jag minns och mina föräldrar är likadana. Det skulle hellre läggas locket på än att prata om saker, så det är djupt rotat i mig, tyvärr.

Calcifer
1/22/17, 1:27 PM
#5

#4 Är ju ändå ett stort steg att våga skriva om det på internet tycker jag! Hoppas för din skull att du kan i din egen takt våga ta dig lite ur skalet och åtminstone skrapa lite på ytan i hur du mår till psykiatrin t:ex.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Thotis90
1/22/17, 1:41 PM
#6

Jag berättar det endast för de personer eller i de situationer där jag känner att det är nödvändigt. Jag har ingen diagnos idag, men har varit på två samtal hos Vuxenpsykiatrin med förhoppningen att få till en utredning. Härom dagen läste jag i min journal att jag har blivit uppsatt på väntelista till psykolog för bedömning i maj, så det låter ju som att de kommer gå vidare med någonting i alla fall. Jag kontaktade Vuxenpsykiatrin p.g.a. misstanke om ADD och asperger, alternativt en mild grad av ADHD.

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

Annons:
Schhh
1/22/17, 2:50 PM
#7

På nätet är jag öppen, jag ser ingen anledning till att sluta mig här (men jag röjer inte vem jag är såklart). I verkligheten är det tvärtom, jag är en extremt sluten person som har svårt att lita på människor. Annars hade jag gärna varit mer öppen!

tk1971
1/22/17, 4:44 PM
#8

Jag är inte ett dugg öppen - förutom på nätet, men där kan man ju vara anonym. Varför? Mycket pga att jag vet att bl.a. min egen mor är oerhört nedlåtande mot människor med nån psykisk åkomma, som hon benämner "svaga" och "knäppa i huvudet". Enligt henne är det nåt oerhört skamligt. Därför vet inte ens mina föräldrar vad jag har för diagnoser. Och som en ytterligare komplikation har jag en halvbror som har schizofreni. Därför kommer det an på mig att vara den starke och den som man kan lita på. Jag tror tyvärr inte att hon alls är ensam om sina åsikter och kommentarer. Det är fortfarande stigmatiserat att ha psykisk ohälsa. Därför håller jag käften.

Zadeira
1/23/17, 8:47 AM
#9

Jag är öppen med personer eller i situationer där mina diagnoser kan komma att visa sig eller ställa till problem om man inte vet om det. Jag berättar och öppnar mig inte djupt i detaljer eller så, men kan förklara att "jag har den här diagnosen och det visar sig såhär" så att de får förståelse för om jag tex måste gå undan, inte orkar ses osv osv.  Nya bekantskaper tar lång tid innan de får veta något, och ytliga bekantskaper får det inte.

På nätet är jag mer öppen särskilt på forum som detta där det kan hjälpa andra eller mig själv att diskutera psykisk ohälsa.

fossingen
1/23/17, 5:25 PM
#10

#0 Relativt öppen om någon frågar. Annars väldigt öppen med de i min närmsta krets. Men ibland stänger jag in mig i mig själv och orkar inte prata bara. Online kan man ju också diskutera med andra likasinnande vilket är rätt skönt.


Calcifer
1/23/17, 6:19 PM
#11

Ja jag måste verkligen slå ett slag för onlinevärlden när man har diverse diagnoser eller bara mår psykiskt dåligt. Där brukar man kunna vara ärlig och ställa öppna frågor utan att det blir för jobbigt. Visst att det ibland dyker upp idioter som ska komma med fula kommentarer, men det har jag upplevt händer väldigt sällan. Den senaste jag fick var väl för nåt halvår sen då var det typ "vadå, är du efterbliven alltså?"


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

panini
1/24/17, 2:10 AM
#12

Alla i min närhet vet om mina diagnoser, och jag har inga problem med att berätta det för vem som helst i princip. Dock så stängs jag ner så fort någon vill gå djupare och frågar hur jag mår, hur jag känner, "varför jag är som jag är" osv.

Skogsvittra
2/1/17, 6:33 PM
#13

Jag är väldigt öppen men det beror också på vem jag pratar med. Inte vilken sorts relation vi har, men hur jag uppfattar personen - är det någon som kommer ta mig seriöst, eller vara nedlåtande osv? Men ja. Generellt är jag öppen för jag tycker inte det är något man ska skämmas över, men med det sagt brukar jag inte ha värsta djupa diskussionerna om det för det är jag helt enkelt inte intresserad av.


Annons:
Dioramabyggare
2/4/17, 2:00 AM
#14

Jag är normalt väldigt "stängd" med hur jag mår inuti. De enda jag kan tänka mig att berätta för/prata med om sådant är människor jag vet själva har varit med om traumatiska händelser och/eller människor som kännt mig i många år (sedan jag var i övre tonåren).

gunillapower
2/6/17, 1:00 PM
#15

Jag är nog väldigt öppen med min add diagnos. Tycker det är viktigt. T.ex på jobbet tycker jag att det är skönt att mina arbetskamrater vet att jag ibland kan "drömma mig bort" svårt att koncentrera mig m.m. jag har även varit tydlig med att jag absolut inte tar illa upp om någon säger till mig när jag drömmer eller om de frågar en extra gång om jag hör allt de sagt. Om jag inte talat öppet om det tror jag många skulle bli irriterade på att jag inte lyssnar eller inte gjort det folk sagt åt mig

Upp till toppen
Annons: