01. Paniksyndrom

Ni som någon gång upplevt panikångest.

2016-11-14 19:00 #0 av: Azalhea

Hur känns ERA panikångestattacker?
Hur yttrar de sig? När kommer de och hur tänker ni?

Jag har lidit periodvis av panikattacker under många år. Berätta gärna om era! :)

Puss och kram till alla känsliga själar.

Anmäl
2016-11-14 19:22 #1 av: Zadeira

Panikångest kommer ju ofta utan synbara anledningar, men jag märker att för mig kommer de oftare när jag är stressad, orolig, nedstämd och helt enkelt inte mår riktigt bra psykiskt en länhgre period. Senast var för några veckor sedan.

Det som är första steget för mig är att andningen blir krånglig, oftast att det är tungt att andas och jag måste anstränga mig för att göra det eller aktivt måste tänka på att andas för att inte hålla andan. Sedan kommer darrningarna och skakningarna i kroppen, främst händer och armar. Nästa steg, och det som egentligen gör att jag vet att det är panikångest, är när jag börjar zona ut, alltså att jag drabbas av enorma overklighetskänslor och liksom känner att jag inte är där, inte är på riktigt, att om världen inte är på riktigt. Allt är liksom lite suddigt och luddigt, lite som om man drömmer och egentligen inte är där. I samband med det kommer ofta panikkänslor och rädsla för att jag ska dö, eller redan är död osv. Katastroftankar/känslor helt enkelt.

Det som hjälper mig genom är oftast att fokusera på andningen och få den under kontroll. Sedan försöka komma tillbaka till kroppen och känna att den verkligen är där på riktigt, liksom landa i den igen. Gärna så att jag tar en sak i handen, kan vara exempelvis nycklarna och verkligen försöker känna och beskriva hur de känns i handen, hur de ser ut, om de låter osv. Helt enkelt försöka komma tillbaka till verkligheten.


Anmäl
2016-11-15 22:21 #2 av: Tride

andningsövningar, meditation och yoga har hjälpt mig.

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Anmäl
2016-11-18 00:01 #3 av: Linn Is The New

Hade det ofta när jag bodde på behandlingshemmet. Ögonen vart nästan svarta, och jag kunde gråta i timmar och sedan däcka på sängen och sedan vakna nästa dag och vara helt slut. Mådde riktigt dåligt, oftast vart det uppenbarelser från min barndom som ställde till det. Börjas oftast med att jag andas riktigt fort, hjärnan går på högvarv och att jag blir väldigt varm. Jag måste sitta vid datorn, vara med hästen eller sova för att bli av med den. Världen snurrar, och jag känner mig maktlös. Känns som jag inte lever, och där smäller det. Oftast kan jag göra saker som jag ångrar något fruktansvärt när paniken har lagt sig. 

Anmäl
2016-11-20 20:05 #4 av: Ser0tonin

Jag fick det av förväntansångest. Så det kom krympandes med klump i halsen, kallsvettig, yr och stark ångest som blir högre och högre. Nu har jag inte haft det på 4 år.

Anmäl
2016-11-28 22:46 #5 av: Calcifer

Mina kan antingen komma i specifika situationer, som när jag måste gå ut bland folk fast jag inte vill/orkar, eller så kan det verkar som om det inte har med nåt alls att göra, som att jag spillt mjölk eller nåt. Men då är det egentligen inte den grejen som triggar, utan det blir sista droppen, så att säga.

Ibland är det mest som ett tryck över bröstet och det känns tungt att andas. Andra gånger ramlar jag ihop för det känns som om någon sparkar mig om och om i bröstet, och allt snurrar, jag blir yr, försöker gråta, skrika, andas, men kan inte. Kroppen stelnar och fryser till och jag kan inte röra mig för allt bara låser sig. Det kan vara en minut eller så kan det vara i flera timmar av och till.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.