03. Social Fobi

Social fobi och dödsrädslor..?

2016-08-18 11:49 #0 av: Whitemouse

Hej! Jag är 23 år och börjar allt mer misstänka att jag lider av nån slags social fobi. Jag tror det började runt 1:a året på gymnasiet men då trodde jag det bara handlade om blyghet och osäkerhet men det blev liksom aldrig bättre utan snarare tvärtom. Jag började analysera vad alla sa till mig, vad de egentligen menade, varför de sa en viss sak, hur de sa det etc. Jag började liksom ta allting personer sa till mig negativt och som att de sa det nedlåtande. Detta gjorde att jag slutade prata med personer som jag inte sen tidigare kände. Skolan gick inte så bra eftersom jag knappt var där, men jag tog studenten iaf. Då trodde jag att det skulle bli annorlunda eftersom man kom ut i "vuxenvärlden" och blev bemött på ett annat vis. Men ack vad fel jag hade, jag kände mig värdelös och dumförklarad av alla runtomkring mig eftersom jag ej kunde få ett jobb pga mitt misslyckande i skolan. 

Jag började isolera mig allt mer och spenderade största delen av de kommande 2 åren hemma och gjorde allt för att slippa träffa människor. Jag hade tillslut endast 2 kompisar kvar (de två som kände mig sen innan gymnasiet) eftersom ingen annan ville vara/bli kompis med mig eftersom jag uppfattades bitchig och snobbig, när jag i själva verket var oerhört osäker och rädd för att prata. Jag berättade aldrig för någon om mina bekymmer eftersom jag skämdes över dem. Jag skämdes över att vara rädd för andra människor. 

Men någonstans där i allt kaos så återförenades jag med min f.d bästa vän från högstadiet och hon fick mig att börja återgå till mitt gamla jag igen. Jag blev mer och mer framåt och började utmana mig själv genom att våga socialisera mig allt mer. Hon fick aldrig heller reda på mina bekymmer, vilket jag tyckte va skönt eftersom hon då inte behandlade mig annorlunda. Men så efter 1,5-2 år så gled vi isär och slutade va kompisar pga olika omständigheter och anledningar. Jag träffade så småningom en kille som jag bor ihop med idag. Han pushade mig så jag lyckades ta körkort och läsa in ett slutbetyg från gymnasiet (på distans). Livet kändes mer okej och jag trodde det värsta hade gått förbi liksom. 

Men så sitter jag här idag, 6 månader senare och vill inte gå utanför dörren. Jag har återigen börjat analysera saker folk säger och nu även börjat analysera allt jag sagt till dem "åå varför sa jag så, det lät så dumt, varför sa jag inte så istället?" såna tankar kommer upp efter en konversation med en människa och jag kan må dåligt i flera dagar om jag sagt något som inte lät 100% bra. 

Det tär på min relation med min sambo eftersom jag aldrig vill göra något som inkluderar att jag måste vara bland folk och att hälsa på hemma hos hans föräldrar är ett stort bekymmer då det känns som de är extra dömande. 

Jag vet ju att allt garanterat bara sitter i mitt huvud, att jag inbillar mig att alla ska skratta åt mig och tycka att jag är dum i huvudet när jag säger något. Men jag kan liksom inte styra över tankarna och känslorna jag får. 

Jobb har jag inte lyckats skaffa än då jag är för rädd för att vara inskriven i AF och kanske bli tvungen att gå på någon aktivitet som utsätter mig för att vara bland massa folk (har hänt tidigare) och jag söker endast jobb där chansen är stor att man är mestadels själv.

Jag vet inte om detta hör till samma bekymmer men på senaste tid har jag även blivit oerhört orolig inför döden. Jag är rädd för att dö. Därför vågar jag inte gå ut och speciellt inte efter allt man hört på nyheterna. Jag har aldrig tidigare spenderat så mycket tid och tankar på döden som jag gjort den senaste tiden och det tär på psyket. 

Men jag har kommit till den punkten där jag inte står ut längre. Jag vill vara som alla andra sociala människor, ha ett normalt socialt liv, jag vill vara lycklig liksom. Men jag vet inte hur jag ska gå tillväga..? Det känns som mina bekymmer är för små för att söka hjälp inom vården för men för stora för att jag ska lyckas bli av med dem själv... 

Finns det någon här som har några tips på hur man kan handskas och kanske övervinna det här?

Ursäkta om inlägget blev långt, men det kändes nödvändigt att försöka få med så pass mkt information som möjligt för att kunna beskriva det så bra som möjligt. 

Anmäl
2016-08-18 11:58 #1 av: Iskall

Jag förstår så väl hur du känner dig. Har lite social fobi jag med. Jag undviker vissa saker mycket för att jag inte vill vara bland folk för att jag bland annat inte vågar. Men jag tvingar mig att göra vissa saker, för att jag vet att jag måste. Det funkar för mig, även om det är extremt jobbigt.

Jag säger inte att du ska tvinga dig att göra vissa saker för att bli bra. Jag tycker att du ska ta kontakt med vården för att finna den hjälpen som skulle hjälpa dig för att må bra.

För att trösta dig lite, så behöver det inte betyda att det är något negativt att vara annorlunda, bara man accepterar den man är så kommer det att kännas bättre.

Har mycket tankar och funderingar som jag ventilerar här på denna sida http://nouw.com/snabela

Anmäl
2016-08-18 12:59 #2 av: Whitemouse

Hej och tack för svar! Ja jag försöker också tvinga mig till saker jag vet är ofarliga, men känslan och ångesten efteråt är så jobbig så att jag inte alltid har orken att uthärda det. Det blir liksom i en ond cirkel att jag kopplar allt så negativt, redan innan jag ger mig in på att försöka har jag inställningen att det kommer gå åt helvete.
Men jag försöker mig på sådant som att åka och handla, bara åka runt i bilen bland folk, fika på ett café osv.

Vart vänder man sig till för hjälp hos vården då?

Jag tror mycket av allt beror på osäkerheten i mig själv och att jag inte accepterar mig själv. Jag har haft problem med självförtroendet pga en viktuppgång, jag såg mig själv som den feta tjejen som alla retar. Idag är de kilorna borta men jag tror jag fortfarande ser mig likadan som då, värdelös och otillräcklig.

Anmäl
2016-08-19 14:20 #3 av: Iskall

Jag brukar intala mig att det kommer att gå bra om jag känner att nånting är jobbigt och sen tvinga iväg mig och göra det, och då brukar det oftast gå rätt bra.

Ibland så brukar jag fundera vad det värsta som kan hända, och bearbeta allt efter som det jag kommer fram till.

En annan sak är att inte tänka så mycket, utan att bara göra en sak och ta det som det kommer. Och om det inte går bra, så tar man nya tag och försöker igen och igen tills man klarar det.

Om man behöver ha en samtalskontakt så tar man kontakt med en läkare på hc och berättar att man är i behov av en samtalskontakt så skickar denne en remiss till nån kurator/psykolog så får man en kallelse till den efter ett tag. Ibland så kan det ta tid innan man får en tid. Men det kan vara värt det om man mår dåligt. Kan hända att det skyndas på lite granna om man mår väldigt dåligt.

Har mycket tankar och funderingar som jag ventilerar här på denna sida http://nouw.com/snabela

Anmäl
2016-09-03 01:27 #4 av: [Ambrosia]

Ja jag vet vad du behöver göra. Ring vårdcentralen och få en remiss till psykiatrin i din kommun. Sen behöver du gå på Kognitiv Beteende Terapi (KBT) för social fobi. Då får man tillsammans med en psykolog gå igenom vad man är rädd för och får göra en skala av vad man är mest och minst rädd för. Sedan får man små små uppgifter varje gång, som utmanar sina rädslor. Jag hade mycket social fobi förut men har gått på KBT för social fobi och pö om pö vart det bättre och bättre. Nu har jag fått det ännu bättre då många kan prata telepati.

Strunta även se på nyhterna. Du kanske är empat, dvs kan känna vad andra människor känner. Då är det asjobbigt att kolla på nyhterna. Så skipppa det. De säge ändå bara 99% dåliga nyheter. Vad hände med resterande alla goda nyheter? Så tänk på det.

Kärlek från Ambrosia

Anmäl
2016-11-09 09:14 #5 av: Whitemouse

Hej! Tänkte bara uppdatera hur det har gått för mig. Jag gick till vårdcentralen för ett annat bekymmer jag har och på något sätt så gled vi in på min mentala hälsa och läkaren lyckades få ur mig hur jag verkligen mådde.

 Då hjälpte hon mig att fixa en tid med deras kurator och jag var där i måndags på första samtalet. Jag var oerhört nervös innan och i början av samtalet. Jag har ju liksom aldrig riktigt erkänt för mig själv, och speciellt inte någon annan, att jag faktiskt har problem. 

Så till en början tog jag upp mina bekymmer med att ringa i telefonen och jag berättade hur jag kände och vad jag upplevde när jag skulle ringa. Jag berättade också att jag försökt utmana mig själv och komma över min rädsla genom att ta ett jobb där man ringer och intervjuar olika personer hos företag vilket hon tyckte var jätte bra av mig. Tyvärr fick jag sluta där igår då de tyckte att jag drog in för lite pengar åt dem så det kändes ju lite som en käftsmäll och ett bevis på att jag inte dög och inte kan kommunicera med människor. :/ 

Men tillbaka till samtalet så kom vi sedan in på mina känslor och mitt mående i själva livet. Hur jag verkligen mår med mig själv, i min relation till min parter och andra människor runt omkring mig. Och då bröt jag ihop totalt. Satt och stortjöt som en bebis.. Jag skämdes något så oerhört mycket eftersom jag inte en endaste gång de senaste 4 åren gråtit inför en annan människa. 

Men efteråt var det så otroligt skönt, som en befrielse och en lättnad att äntligen få vara 100% ärlig om mina känslor som jag hållit inne med så länge och få ventilera ut dem och sedan bearbeta dem. Jag gick därifrån med en tyngd släppt från mitt bröst och nästa samtal tror jag kommer hjälpa mig ännu mer. 

Så jag är glad att jag gick dit, även om de kanske inte kan hjälpa mig med mina problem så att de försvinner så var det så skönt att äntligen kunna säga hur jag verkligen mår till någon som är opartisk och inte har en egen del i mitt liv liksom.

Så jag vill råda alla de som mår dåligt, sök hjälp, prata med någon. Ett samtal kan förändra så mycket.. 

Anmäl
2016-11-12 11:44 #6 av: Iskall

#5 Det är jätte  bra att du har fått en samtalskontakt där du kan vara totalt öppen och ärlig. Förhoppningsvis så kommer det hjälpa dig.

Har mycket tankar och funderingar som jag ventilerar här på denna sida http://nouw.com/snabela

Anmäl
2016-11-13 09:48 #7 av: Annielle

Vad bra gjort av dig att öppna upp dig så! Tummen upp

Verkligen en bra början! Lycka till nu i fortsättningen!

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2016-11-22 07:49 #8 av: Schhh

Vad glad jag blir för din skull #5! :D 

Det låter ju verkligen som att det håller på att bli bättre. Jag tänkte precis sätta mig ned och skriva hur jag kan relatera till din situation, och försöka få dig att söka vård, men det har du ju fixat nu på egen hand! Jag hoppas verkligen att du med hjälp av din kurator kan ta dig vidare så att livet känns lättare igen. 

Om det ändå börjar kännas tungt igen går det alltid att höra av sig via PM.

Från #0: "Det känns som mina bekymmer är för små för att söka hjälp inom vården..." <-- Detta har du kanske insett nu, men de problem du beskrev i ditt inlägg ger dig all anledning till att söka vård. Själva tanken med just vården är ju att vi ska få hjälp med sådant som är för svårt för oss att lösa själva! Nu har du redan fått hjälp, men jag vill ändå betona detta eftersom det är lätt att glömma.

Kram på dig!

Anmäl
2016-11-25 10:30 #9 av: Whitemouse

Tack alla för svar och lyckönskningar! Min kurator är verkligen bra på det hon gör, måste jag säga. Trodde aldrig att ett samtal med en människa kunde påverka ens mående så mycket.

Tänkte uppdatera lite hur jag mår just idag bara några veckor efter första samtalet och har varit där en gång till efter det. Efter att jag berättat alla mina problem och bekymmer, hur jag mår i olika situationer och hur jag hanterar dem så har vi börjat fundera på om det är en mildare grad av social fobi jag har, kanske något mer i stil med rädsla i sociala samband som resulterar i ångest. Detta eftersom jag faktiskt utsätter mig för saker fastän jag helst inte vill. Jag gör de saker jag måste göra men undviker det frivilliga. Och hon berättade då att det är lättare att jobba med bara en rädsla än en fobi.

Det var skönt att höra och gav mig ännu mer hopp om att lyckas jobba bort det.

Mina största problem har vi kommit fram till är osäkerhet, dåligt självförtroende, mindervärdeskomplex och att jag inte själv kan se mina styrkor. Mycket av mina sociala problem grundar sig i att jag är för osäker i mig själv så jag blir rädd för att uttrycka mig gentemot andra.

Så det ska jag jobba med i ca 2v och skriva ned 1 sak om dagen som gjorde mig glad eller som jag gillar med mig själv. Det är svårt att komma på något varje dag men jag har inte gett upp hittills :)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.