03. Social Fobi

Inget innehåll i livet - osocial

2016-06-26 09:26 #0 av: masne

Jag har insett att jag inte har ett stort behov av att socialisera och så är jag nog osocial. Även om jag inte känner mig obekväm så pratar jag inte så mycket, vet inte om det har blivit så med tiden av passivitet eller om jag är så som person bara. För mig känns detta värre än att man bara är blyg för hur gör man något åt att man överhuvudtaget inte är social.

Jag jobbar och är på fritiden mest hemma, arbetar varken för pengar eller för det sociala eftersom det första inte behövs och finns i överflöd och det andra inte är givande, och så är jobbet rätt ensamt ändå så jag jobbar enbart för att slippa göra ingenting och inte bara vara hemma om dagarna, tragiskt. Jag har inte så många intressen heller och har ingen lust till att göra så mycket fast jag inte är fullt deprimerad. Jag längtar aldrig till någonting och jag vill nästan ingenting längre, jag lever utan känslor.

Att jag inte kan lära känna andra och är så osocial gör mig jätte ledsen ibland, undrar egentligen vad jag är och vad jag ska fylla livet med, det enda jag gör är att hoppas och väntar på att det nån gång blir annorlunda och ibland försöker jag förändra tillvaron men jag vet inte vad jag ska eller kan göra. Hur länge kan man leva på endast hopp, som försvinner smått hela tiden, vad händer då det är helt borta, finns inget att leva för då. Jag kommer nog vara ensam livet ut om det inte går att förändra min personlighet. Jag är under 25 och jag tror inte att jag orkar leva så här resten av livet, då får det mer än gärna ta slut tidigare. Blyg, osocial, inga intressen och utan vilja, det känns hopplöst. Vad kan jag göra?

Anmäl
2016-06-26 12:36 #1 av: Sindri

Att hjälpa andra kan ibland vara det som ger mening i livet. Du kanske jobbar med fel saker. Det finns så många olika sätt man kan engagera sig på och göra skillnad för andra. Har du svårt att arbeta tillsammans med andra kan det ju vara svårt, men kanske värt ett försök?
Du skall kanske inte vända upp och ner på ditt liv på en gång, men att t ex ta tjänstledigt ett tag för att prova något annat, att gå ner i arbetstid för att t ex en dag i veckan jobba med hemlösa, barn etc. Röda Korset har ofta läxhjälp, flyktingmottagning, besöksverksamhet hos gamla och sjuka.

Det känns som om din känsla bottnar dåligt självförtroende, och ett sätt att börja jobba på det kan vara att känna att du kan betyda något för andra. Att jobba med behövande tar visserligen en del kraft, men oj, så mycket det kan ge.

Anmäl
2016-06-26 14:27 #2 av: Jaguar_

Ja, söka ett annat jobb som get mer än det du har nu. Hitta ett intresse i jobbet genom att försöka visa intresse för andra på jobbet. Prata även om du inte är intresserad till fullhet i svaret, men det kan sedan ge dig själv en hint av vad du kanske kan bli intresserad av. Och man kan få vänner på detta sätt och på så sätt börja trivas med jobbet.

Kanske ta en paus från jobbet och plugga 1 år kan fungera med? Eller ta en resa till värmen eller kylan vart man nu trivs hän bäst.

Hitta ett intresse på fritiden. Testa på olika saker och våga göra just detta. Försök vara positiv och inte säga nej till saker. Om du någonsin sett filmen Yes man så kan du ju få en idé om hur du ska gå till väga för att bli mer positiv och göra mer i livet när man inte trivs. Rekommenderar denna film till dig då den har liknelser med vad du skriver om ditt liv.

Sen så är det så att det finns olika sorters människor i världen. En är supersocial och lever på att vara just detta. Sen finns det en som är tillbakadragen och lever sitt eget liv och trivs med detta. Sen finns de de som är mellan det två, lite social men gillar sin egentid. Att ta reda på vem du är av dessa är ganska lätt. Ställ dig olika frågor. När det är helg vill jag till polarna och ha hemma kväll och sen gå hem? Vill jag ut och festa med ett glatt gäng hela natten lång och sen vakna upp med detta gäng och göra om allt igen? Eller vill jag hem och mysa för mig själv? O s v. Bara att först acceptera hur man själv är är ett gott steg i rätt riktning att finna hur man vill leva sitt liv. Därefter går det att förbättra tills man blir nöjd.

Idag så matas man med att man ska vara på ett visst sätt. Social och man ska ha mycket vänner och man ska träna och man ska äta gott och laga nyttig mat. Man ska skaffa familj och gifta sig. Resa. Vara på facebook och skriva ner allt man gör 50 000 gånger om dagen för att visa hur bra man har det...och klart ta massor av bilder så alla ska tro en och avundas all man gör i sitt lyckliga liv.... men livet ser inte ut så... Släpp de allt media försöker säga och lev istället utan detta. Jag tror allt att du kan hitta dig själv och vem du är ganska så snabbt :)

Anmäl
2016-06-26 14:47 #3 av: Sindri

#2 av: Jaguar_
Ja, du har en viktig point där med att man inte skall jämföra sig med "alla andra" supersociala, bekräftelsesjuka människor.
Jag har ett bra och rikt liv med lyckligt äktenskap, stor och kärleksfull familj och "lagom" med vänner. Har också ett socialt engagemang som ger mig mycket.
Ibland har jag tänkt att jag borde ha fler vänner, delta mer i sällskapslivet, ha mer koll på det sociala livet i vänkretsen, men jag vet att jag är nöjd som det är. Jag behöver tid för mig själv och mina intressen. Jag har inget facebook, och har inget behov av att visa upp mig och vad jag har.
Jag är lite annorlunda, kan ibland vara supersocial, men ibland helt osocial, och jag tycker det är OK - jag tycker jag är OK som jag är. Det kostar på att umgås jämt och ständigt och ibland tycker jag synd om de av våra vänner som verkar jaga runt efter upplevelser att berätta om, "fantastiska" saker hit och dit.

Det gäller att hitta en inre harmoni - en sätt att trivas med sig själv och gilla och respektera sig själv som man är.

Sen om du verkligen VILL vara mer social, ha fler vänner, så är det som Jaguar skriver, bara att vara nyfiken och intresserad av andra - folk gillar att prata om sig själva.

Anmäl
2016-06-26 15:07 #4 av: Jaguar_

#3 Man har lärt sig på senare år att allt är inte perfekt. T ex har man stött på par som verkar ha allt. Hus, barn, reser, super karriärer och rika. Verkar älska varandra till tusen.. sen får man höra att de ska skiljas för hon var otrogen och han är en arbetsnarkoman och ja barnen har man inte en aning om hur de har det. Allt det lyckliga var en ridå som dolde det dåliga.... Och detta dåliga har alla relationen, mer eller mindre.

Jag är lycklig i min relation jag har med min sambo, men ibland kan jag sakna att göra saker och han är inte lika aktiv som jag. Inget förhållande är perfekt. Inget liv är perfekt. Det är ups and downs hela tiden och det är det som ofta gör att man uppskattar ups mycket mer och känner det där perfekta livet... men sant som det är sagt, om man bara hade ett perfekt liv så skulle man bli extremt olycklig. Inget att se fram emot eller längta efter. Kolla bara in många kändisar vad de håller på.

Jag har accepterat mig själv och jag är 30 nu. Det var runt 24 års åldern jag började se världen i andra ögon och nu känner jag mig snarare klok och siktar mer in mig på mitt eget liv och hur jag vill ha det för att vara lycklig. Jag vet hur jag ska uppnå det men det tar tid och det har jag accepterat även om jag är otålig ibland.

Jag hade facebook ett tag och usch fy satan aldrig mer. Hade det i ett halvår och det var bara skit. Folk vill ha bekräftelse och visa sina perfekta liv. Om man inte skriver något så får man skit för det och om man skriver är man bara en  i mängden som säger 'åh vill med ha det sådär'. Näru det där är inte mitt liv. Testat det och nej tack. Jag lever mitt liv utanför skärmar. Jag behöver inte visa och få bekräftelse hela tiden för allt jag gör. Jag trivs med mig själv och om någon undrar något så har jag ett nummer som går att ringa och en adress att besöka.

Anmäl
2016-06-26 18:29 #5 av: masne

Tack för tips.

Det är just det att jag är mig själv som hindrar mig. Att jag är tystlåten och föredrar att vara ensam. Jag har gjort annat, bland annat studerat men jag är så osocial och tycker oftast att vara med andra inte ger så mycket, kanske pga rädsla, så det leder ingenstans. Egentligen vill jag vara med andra och vara social men jag är ju som jag är. Jag klarar av att bli bekant med andra och kallprata men det tar stopp efter det, det är vad jag menar med att jag är osocial. Jag har knappt några intressen så det är väl kanske en anledning fast är jag ändå inte social med andra så vet jag inte om det skulle hjälpa. Jag vill ju framför allt älska någon och bli älskad men det går inte att finna om det inte går att ändra på mig som person. Det är möjligt att jag överdriver allting för mig själv eftersom jag är nedstämd men tittar jag tillbaka så har det alltid varit likadant. Tror som ni säger att jag måste hitta på annat men inget lockar och det jag har testat på senast har inte varit lyckosamt, vilket får mig att må sämre då jag inser mer och mer att jag inte kan.   

Anmäl
2016-06-26 22:19 #6 av: Annielle

Jag tycker att det det kan vara en bra grej för dig att söka dig till psykoterapi om du känner att du har fastnat.

Inte för att du behöver ändra på dig som person, det finns alltid människor som gillar en som man är oavsett om man är social eller inte av sig, men du kan behöva hjälp med att våga komma ut ur ditt skal lite och bryta tankemönster som du kanske har haft i hela ditt liv och som därför brukar kännas sanna fast de inte är de längre och därför fortsätter att hindra en.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2016-06-27 00:16 #7 av: Sindri

Det känns som om du inte tycker att du duger som du är inför andra, men mest av allt inför sig själv.
En person som inte accepteras av sig själv har svårare att bli accepterad av andra. På något sätt utstrålar man osäkerhet och rädsla. Har du verkligen inte några intressen i livet? Inget du tycker är roligt eller intressant?

Det låter lite som om du är rätt avskärmad från känslor och likaså samhället i övrigt och det är nog något du behöver bearbeta.

Du borde börja med att jobba med dig själv, psykoterapi som Annielle föreslår skulle kanske vara en väg. Inget du måste berätta om här, men kanske något gammalt ligger och gnager och hindrar dig från ta våga ta steget ut i livet.

Så småningom gruppterapi där du kan träna på att interagera med andra.

Jag får hela tiden känslan när du skriver att du liksom surrat dig själv och begränsat ditt handlingsutrymme. Att det är du själv som är din "fångvaktare".

Anmäl
2016-06-27 11:21 #8 av: masne

 

Intressen…det finns inget som lockar mig, allt är som att lägga sig i soffan och kolla på reklam på tv, det slukar tid men det är inte underhållande. Ett stort intresse när jag var yngre var fotboll, som jag spelade och var väldigt seriös med men som med allt annat för mig så blev det jobbigt i och med att jag inte var lika social som dem andra. Förut var jag intresserad av andra människor och ville umgås trots att jag inte vågade men idag när det är bättre och jag egentligen kan träffa människor så ser jag ingen mening med det och tycker inte det är speciellt givande, kanske för att jag är nedstämd, jag vet inte.

Jag tror att jag inte tillåter mig själv att tycka något är roligt eftersom det enda jag fokuserar på är det sociala. En annan anledning till att det inte går så bra socialt är nog för att jag inte är så glad i såna sammanhang.

Jag har tagit medicin och varit i kontakt med psykolog men ska nog testa det igen.

Jag har börjat fundera på om inte droger är det som kan få mig normal, har inte tittat åt det hållet förut men jag börjar bli mer desperat.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.