Annons:
Etikettpaniksyndrom
Läst 2201 ggr
mary8012
2016-05-04 18:40

Mmm skriver igen

Jaa nu skriver jag här igen, men jag håller på att bli tokig. Jag har så himla mycket panik i kroppen. Jag känner så starkt att något är fel, men jag har vart till doktorer o akuten och psyket x antal ggr iår. Håller på med utsättning av oxascand o det är fruktansvärt. Jag blev inlagd på psyk 2 ggr, o 3 orosanmälningar på det gör ju inte saken bättre. På "psyket" vill de att jag ska börja med en ny medicin. Valdoxan heter den, men jag vill verkligen inte stoppa i mig mer mediciner, fick denna när jag låg inne men jag spottade ut den så fort de försvann från mitt rum. 

Det kan ju inte vara bra med alla dessa kemiska läkemedel vi stoppar i oss.  Men jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Vill bara springa ur kroppen, jaa  det låter säkert jättekonstigt men jag vet inte annars hur jag ska beskriva det.  Den här paniken är fruktansvärd, jag står inte ut!!!!!!.  Jag vaknar upp flera ggr per natt att jag tappar andan.Usch det finns inget man kan göra,  Jag känner mig så ensam i detta….. Mår så dåligt…. 

Det har även börjat domna i kroppen, stickningar överallt. Och har en iskall känsla inne i bröstet varje dag. Det måste vara något som är fel…..!!!!!

Jag ringde till min vårdcentral idag men jag fick inte komma dit för jag hade ju sökt för det förut o jag har ju vart på akuten etc…. o de hittade ju inget.. Det är bara psykiskt säger dom… 

Orkar inte med detta mer……. Jag står inte ut…….. Känner mig så ensam i detta….

Förstår om ingen svarar tillbaka på detta, för det finns ju inget man kan göra,,,,,,,

Förlåt för min negativitet, men jag är så fruktansvärt rädd, orolig, panik, ångest och allt därtill

Annons:
Aleya
2016-05-04 18:44
#1

Först så kan du inte bara sluta med ett läkemedel tvärt. Det kan skapa oro i kroppen. Som du beskriver. Sen får du medicinerna av en anledning och det är för att du ska börja må bättre. Så jag skulle föreslå att du slutar mixtra med medicinerna och tar det du är ordinerad. Hur otrevligt det än känns.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

mary8012
2016-05-04 18:51
#2

Tack Aleya för att du skrev. 

Jo jag håller på att trappa ut oxascanden, så jag vet att jag mår dåligt över detta. Har det riktigt tufft nu med detta. Har atarax vid behov o melatonin till natten.

fossingen
2016-05-05 16:58
#3

#0 Låter som panikångest och det beror nog rejält mycket på nertrappningen av medicinen då utsättningssymptom kan vara rent av fruktansvärda. 

Nu vet jag inte varför du inte vill äta en medicin som du är ordinerad, är det någon speciell anledning?  Bästa är nog att äta det du är ordinerad och se hur du mår på det.


[Klave]
2016-05-05 18:04
#4

Tycker att du har lite dålig kunskap om medeciner och som andra sagt mår man sämre av att sluta tvärt med någonting. Sedan kanske du behöver dessa "kemiska läkemedel" för att väga upp för vad din kropp inte kan göra som den naturligt ska göra. Många läkemedel innehåller ämnen som vi redan har i kroppen men av olika anledningar kan behöva mer av eller justera med hjälp av läkemedel. 

Det är tydligt att du lider av panikångest och då hjälper det inte hur många gånger man åker till vanliga akuten eftersom det inte är något fysisk fel på dig i detta fallet. 

Har du fått pröva KBT eller annan samtalsterapi?

Annielle
2016-05-05 21:16
#5

Jag tycker inte att du är konstig alls eller att det inte finns något att göra heller för den delen, det är klart att det finns!

Vet själv hur det är att leva med sådan fruktansvärd panik och dessutom tro att det är något allvarligt fel med kroppen, det är vanligt att man känner så då tyvärr.

Försöker du sluta på eget bevåg med Oxascanden? Det är verkligen ingen bra ide´ om du gör det hur mycket du än vill slippa medicinen,  det kan ibland behövas proffshjälp för att sluta med sådana mediciner och i väldigt långsam takt, kan till och med vara farligt annars.

Ingen ska "tvinga" i dig någon ny medicin mot din vilja, men ibland kan man behöva det under en period för att hämta andan och samla krafter för att kunna ta tag i sina problem.

Det är ju framför allt viktigt att du har någon att prata med, kurator, psykolog el liknande som kan hjälpa dig att hantera din ångest och övriga problem, har du det regelbundet?

Var dig själv, det finns redan så många andra.

mary8012
2016-05-06 20:43
#6

Tack för att ni har läst och kommenterat mitt inlägg

Nej jag får hjälp med nedtrappningen via psykiatrin. Jag kanske var oklar när jag skrev i mitt inlägg. Jag har fått ett nedtrappningsschema som jag går efter.

Vet att jag har panikångest, och "vanlig ångest och depressioner emellanåt. Men jag känner vad som är skillnad på panikångest och abstinens. Visst just nu är det en blandning av ångest o abstinens. 

Jag har psykolog kontakt, o håller på med KBT. Så jag har den hjälpen.

Men har såna abstinensbesvär så jag håller på att gå åt. Men jag tar bara den ordinationen som jag har blivit tillsagd att göra, för jag ska bli av med denna rävgiftsmedicin, men det är så jävla tufft. Det kryper i hela kroppen, och gör ont överallt. Just nu är det som värst i händerna och fingrarna. Sen helt plötsligt kan jag få ont någon annanstans. Känner mig totalt tokig och galen. Känns som om jag håller på att tappa fotfästet totalt. Nu börjar jag få ont i revbenen, o så håller det på hela tiden. Jag hoppas att jag kommer att få sova inatt, är helt slut, men tankarna snurrar precis hela tiden. Det är skit tufft för man är så fokuserad på sig själv, känner efter om precis allt. Försöker att göra andra saker, att sysselsätta mig, men det är skitsvårt.

Det som jag känner mig mest orolig över är att jag aldrig kommer att må bra igen, att jag aldrig kommer att bli fri från denna medicin, den håller sig fast så starkt. Alla som man har pratat med säger att jo du kommer klara det, men tänk om jag är en utav de människor som inte gör det. Jag vet att jag låter väldigt negativ, men jag är så fruktansvärt rädd. 

Jag hatar att var såhär…….

Annons:
Annielle
2016-05-06 21:17
#7

Hemskt, förstår att du känner dig livrädd! 😕

Men går det inte att trappa ner medicinen ännu långsammare än nedtrappningsschemat då?

Låter ju som du borde göra det när det är så fruktansvärt.

Jag själv blir bokstavligt talat dödssjuk i flera månader när jag har trappat ner min antidepressiva medicin som jag har ätit i många år, och då snackar vi extremt liten minskning (klipper småbitar med sax liksom) så är man extra känslig kan man ju drabbas så mycket värre än många av sådant här.

Hur länge har du ätit medicinen?

Var dig själv, det finns redan så många andra.

mary8012
2016-05-06 21:43
#8

mmmm det är så fruktansvärt rent ut sagt. 

Jag vet inte om det går att göra det långsammare än vad det är nu. Men det tror jag att man kan göra.

Ok vilken antidepp äter du?. Hur blir du under nedtrappningen?. 

Jag känner precis likadant, känner mig dödsjuk. Just nu har jag fått utslag på tungan o börjar få ont i halsen. Tittade mig i spegeln o jag ser alldeles likblek ut. Det måste vara något som inte stämmer. Men jag var senast på akuten igår, för jag hade så ont i bröstet, de ville utesluta det "farliga" att det inte var något med hjärtat. Och det var bra, alla prover såg bra ut som vanligt. Det jag har är njursten som de måste operera bort för det går inte med stötvågsbehandling på mig tyvärr.

Jag har nog ätit medicinen i 3-5 år tror jag , minns inte riktigt, det kan till och med vara längre. Jag har även ätit många antidepp. den värsta att trappa ut va venlafaxin …..

Annielle
2016-05-06 21:58
#9

3-5 år med en sådan beroendeframkallande medicin är ju länge, jag skulle definitivt trappa ner långsammare på den.

Jag äter Cipralex, jag klarar inte ens av att skriva om hur dålig jag blev senast jag drog ner på den, hamnar i ett jäkla ångestkaoshelvete då allt bara går runt runt och det känns som om jag är där igen om jag börjar tänka ingående på det, mår redan för dåligt som det är med hela min livssituation ändå.

Likblek var jag också ett tag kan jag säga i alla fall.

Vad jobbigt att du måste opereras för njursten, men skönt att du blivit undersökt så att det inte är hjärtat i alla fall.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

mary8012
2016-05-06 22:16
#10

Ok, jag förstår, jag vet precis vad du går igenom. 

Det är totalt kaos i mitt liv med. Så inte nog med att man vill sluta beroendeframkallande medicin så har man allt annat runt om. 

Jag är så himla glad att du skriver till mig, då känner man sig inte lika ensam i detta.

Men jag blir så himla besviken på psykvården. Jag menar jag åker ju inte dit för att det är roligt precis, man åker dit för att få hjälp, men jag känner  mig så nonchalerad, eller hur det nu stavas. De säger bara åt mig att ta det lugnt, eller ut och gå eller göra något som jag tycker är roligt, att försöka fokusera på annat, självklart vill jag det. Jag försöker kolla på tv, datorn etc… men det kommer över mig hela tiden hur jag mår. Kan känna mig ok i ca 5-10 min sen börjar det om igen.. Jag har inte varit sjuk på länge å då menar jag så som förkyld eller magsjuk osv, o nu börjar jag få ont i halsen o öronen, men tror hela tiden att det är något allvarligt. jag är hypokondrisk ut i fingerspetsarna, jag har inte fått det konstaterat ännu, men min psykolog o jag har börjat luska lite i detta. Oj märker att jag hoppar från det ena ämnet till det andra. men allt hör ju ihop i slutändan.

Jo det är jobbigt att det blir operation men orkar inte tänka på det nu. Det här som är nu känns mycket jobbigare. Jo de har kollat hjärtat hur många ggr som helst men jag har fortfarande svårt att lita på dom. tänker att det är säkert nånting som de missar osv…

[josten]
2016-05-06 22:44
#11

Har messat dig !

[josten]
2016-05-07 23:05
#12

Hur går det för dig ????

Annielle
2016-05-08 17:36
#13

Usch då! Nä, det är verkligen ingen bra kombination med toatalt kaos med livet när man dessutom håller på att sluta med beroendeframkallande medicin! 😕

Hur länge har du hållt på med utsättningen och hur länge är det tänkt att du ska trappa ner tills du är fri från medicinen?

Vad bra att jag kan hjälpa till lite i alla fall! 🙂 känna sig ensam är ju väldigt lätt att man gör när man lider av sådant som är på insidan och som ofta inte syns på utsidan så att andra lätt kan förstå en 😕

Ja, ibland förstår nog inte psykvården alls vad man går igenom tyvärr, eller så kan de inte hjälpa till på bättre sätt?!?

Men visst har de rätt i att det är bra att försöka fokusera på något annat, men de kanske inte förstår att det kan vara  skitsvårt och näst intill omöjligt när man mår som värst.

Samma sak med mindfulness, antar att du och din terapeut håller på med det också?

Så att man inte rusar iväg i tankar och känslorna lika lätt utan stannar upp här och nu i stället för att tänka det ena värre än det andra i en nedåtgående spiral som ju gör att man mår mycket värre än vad man skulle behöva göra.

Jag jobbar med det hela tiden, men slungas alldeles för ofta med ner i spiralen för att jag glömmer av att stanna upp, vet andra som har fått mycket hjälp av mindfulness.

Rädsla för sjukdomar har jag känt av en stor del av mitt liv faktiskt, så det förstår jag mig definitivt på också, riktigt riktigt jobbigt och med mycket ångest och skräck som det ju ger! 😕

Men förstår mig tack och lov bättre och bättre på mina kroppsliga reaktioner nu än tidigare i alla fall, men det är svårt det där med att kunna skilja på vad som är fysiskt men orsakat av det psykiska (stress, ångest, spänningar o.sv.) och vad som är något fysiskt som inte beror på det psykiska, hade varit väldigt skönt om det fanns något tillförlitligt test man kunde göra för att skilja på det.

Förresten, tyckte du att det hjälpte dig att vara inlagd? Om du tyckte det kan det väl vara läge att vara inlagd lite till när det är så här hemskt?!?

*Kramar*

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Annons:
mary8012
2016-05-09 19:35
#14

Jag har nog hållt på i ca 3 veckor nu med nedtrappningen.  Joo det är väldigt tufft, det är utredning om mina barn pga orosanmälningar. Så det är jobbigt. Tid imorgon på soc, det är inte särskilt kul när man inte är 100 ännu. Till råga på allt så har jag fått svampinfektion i munnen o svalget, har fruktansvärt ont. Har även kramper i halsen fortfarande. Det är det här som gör det tufft, då kommer hypokondrin tillbaka, att det måste vara något allvarligt fel på mig, så som cancer etc…

Jag håller på att bli tokig på mig själv med alla dessa tankar. Och det blir ju inte bättre av att jag har hjärtklappning flera ggr om dagen och att hjärtat hoppar o far som det vill. Ibland är det så jävligt att jag tappar andan av det. I mina tankar är det hela tiden :Jaha nu är det fel på hjärtat nu dör jag. Så går det runt hela tiden. Känner att jag måste skriva av mig om detta för detta tär otroligt mycket på mig. Att hela tiden vara rädd, att inte våga leva fullt ut, för att jag är konstant rädd att något är fel. Känner mig så ensam i detta , att det bara är jag som känner såhär.

Jag önskar att jag kunde tänka annorlunda. Jag har ju börjat med KBT, men vi håller mest på med min ångest nu, fast det finns förmodligen ett samband med det hela. Jo vi håler mkt på med att vara här o nu men det är jättesvårt, eftersom så som jag är så himla inställd på att det verkligen är något som är fel på mig. O det är ju som så att det är ju verkligen inte bra i längden att ständigt vara orolig för det kan ju leda till något värre, så det blir ju som en ond cirkel. Önskar att jag kunde tänka annorlunda. Känner mig som en väldigt konstig människa, för vem tänker så som jag???

Nja jag vet inte om det hjälper att vara inlagd, kände att de inte brydde sig alls därinne, utan det var mest att vi fick mat på fasta tider och medicin, sen "sysslade" dom med sitt. Det fanns väl någon som kom fram och pratade med en från personalen men det var inte mkt förståelse. All den rädsla man har i kroppen förstod dom inte. ahh det är jätte svårt att förklara.

Hur går det för dig Annielle?

Kram

Annielle
2016-05-14 09:46
#15

Jag tänker på dig, men måste återkomma, mår för dåligt själv för att orka skriva om vare sig min eller din svåra livssituation just nu utan att det ska bli ännu värre.

Försök i alla fall att påminna dig om att du faktiskt håller på att dra ner på en jäkla beroendeframkallande och svår medicin som definitivt påverkar hela din kropp och hjärna och därför leder till att du tror att du är allvarligt sjuk, jag vet att det är fruktansvärt svårt att övertyga sig sådana saker när man känner sig säker på att man måste vara allvarligt fysiskt sjuk, men det finns ju som sagt VERKLIGEN anledningar till att du mår extra dåligt just nu.

*STOR kram*

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Upp till toppen
Annons: