Annons:
Etikettakut-stöd
Läst 3756 ggr
Kadoor
2016-03-07 22:12

Jag vill inte mer..

Jag har ingen som helst aning om vart jag ska vända mig, så jag hoppas att det är okej att skriva här & att det är rätt ställe.. Vet inte om jag la den i rätt grupp heller, annars får den flyttas.

Kan börja med att skriva lite om min bakgrund, då det är väldigt relevant. Flyttade när jag var 8 till mitt fosterhem som jag än idag bor i. Under hela min uppväxt har jag levt med en mamma som har åkt ut och in från sjukhuset pga. sina sjukdomar, diagnoser etc. Man vet inte riktigt om hon kommer må bra nästa gång vi hörs av eller inte, eftersom att det kan gå snabbt liksom. Detta har varit väldigt påfrestande och jobbigt för mig.
Under hela min skolgång har jag varit utfryst & utanför, retad, blivit behandlad som någon som man kan "kasta bort" som sopor i princip. På grund av det har jag väldigt svårt för att lita på folk, vissa grejer kan jag dela med mig av som jag inte är lika känsliga medan jag inte har berättat andra grejer för någon annan(därför är detta inlägg rätt jobbigt för mig att skriva, men jag måste göra någonting nu känner jag..). I högstadiet fick jag en depression, började självskada mig och led även av mycket ångest. Ångesten var mycket relaterat till skolan, och det var nog här det verkligen blev som värst. 
När jag började på gymnasiet blev det lite bättre, lyckades få kontakt med några personer i klassen & så. Jag vet inte riktigt hur det ser ut med depressionen egentligen, men misstänker att jag har i alla fall en mild "form" av det. Ångesten sitter kvar än idag, och påverkar min vardag otroligt mycket. För några år sedan började vi med en utredning för Asperger som också har varit väldigt tungt, vet inte riktigt om jag kommer få diagnosen än dock då det inte verkar vara klart än..
I alla fall, jag hade ett uppehåll från självskadebeteendet i något år kanske(i ettan på gymnasiet tror jag det var), sen gick mitt mående utför och allt började om igen.
Under hela högstadiet samt nu på gymnasiet har jag också lidit av självmordstankar, har tvivlat på mig själv om jag faktiskt borde finnas kvar etc. Det har gått lite  perioder ang. hur starka de känslorna har varit och så. Just nu är jag inne i en period då allt bara har rasat, jag orkar inte ta tag i någonting alls som jag måste göra i vardagen. Vissa smågrejer, vissa uppgifter i skolan eller saker hemma klarar jag av. t.ex. promenaden med hunden, men inte mer än så. Min ångest har bara blivit värre, får ångestkänslor av i princip allt jag ska göra. Kan vara vad som helst, äta, duscha, tvätta, gå ut med hunden, vakna, osv. Det är otroligt påfrestande. 

Ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte varför jag fortsätter kämpa för någonting som jag ändå vet kommer gå utför. Allt känns så jävla meningslöst rent ut sagt, så fort jag tror det kanske har blivit lite bättre så blir jag sämre igen. Och så fortsätter det, dag ut och dag in, vecka för vecka osv.. Har det senaste varit övertygad om att självmord är det allra bästa. Innerst inne vill jag bara bli av med den här smärtan och den här skiten, men det känns hopplöst att ens söka hjälp.
Vet inte vad syftet med denna texten är, jag vill bara ha hjälp och någon som lyssnar & faktiskt kan förstå. Dessutom vill jag ha en diagnos på vad det faktiskt är vad jag har och se vad jag kan få för hjälp. För jag är trött på att må dåligt, jag vill bara vara lycklig som alla andra. Jag vill också kunna fungera i vardagen, jag vill också klara av saker. Men det kan jag inte och det är så frustrerande!
Vad finns det att göra? Jag känner mig helt hjälplös, att ta en överdos av nån medicin för att avsluta allt känns som det bästa trots att alla säger att det inte är det. :(
Sorry för ett rörigt inlägg, hoppas ni förstår ändå.

- Bring Me the Horizon, Guns N Roses & AD/DC är bäst -

Annons:
Tjeja
2016-03-07 22:54
#1

Nä ta ingen överdos av någon medicin eller något annat dumt som skadar dig själv. Du vill inte bli lika sjuk som din mamma!

Försök hitta något du tycker kan vara spännande eller intressant eller roligt, något som känns positivt, och försök att tänka mer på det istället! Lägg tid och energi på det och fokusera på det istället när ångesten försöker tränga sig på.

Det är skitsvårt och jobbigt i början men med tiden lär man sig bättre och bättre att mota bort och hålla ångesten stången med det man tycker om istället. 

Kram ❤️

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Em_
2016-03-07 23:21
#2

Jag vet precis Blomma Det känns liksom inte värt att klättra upp ur det svarta hålet för det gör bara så jävla ont när man trillar ner igen. För mig hjälpte det att prata. Hittade ett proffs som förstod mig och hjälpte mig att reda ut alla tankar. Hon sa inte till mig vad jag skulle göra, utan agerade bollplank och kom med förslag tills jag hittade mina egna lösningar. 

Det låter på dig som att du vill kämpa :) Med lite envishet fixar du det här :)


Kadoor
2016-03-09 20:58
#3

Tack för era svar. 🌺

#1 Jag försöker hitta saker som är positivt eller roligt, men det är så förbannat svårt! Det går verkligen inte, just nu är allt typ grått och tomt. Har ingen lust till någonting längre. Så det är sjukt svårt att veta vad jag ska göra när jag får ångestattacker eller när jag känner mig ångestfylld. Brukar kolla film och dricka/äta något gott, dock känner jag mig bara så himla värdelös när jag gör det, för att jag vet att jag borde plugga, jag borde städa, jag borde göra det här & det här etc.. Så kan inte riktigt tänka positivt.

Ska jag vara ärlig så har jag ingen livslust över huvudtaget. Det känns liksom lika bra att bara ge upp för vad jag än gör så är jag misslyckad eller så blir det fel. Eller så gör det ändå inte så att jag kommer "framåt". Så vad är poängen?

#2 Precis, jag bara faller ner i skiten hela tiden så det känns bara meningslöst att ta sig upp igen. Förstår liksom inte ens varför jag kämpar längre.

Vill så jävla gärna må bättre, men samtidigt har jag levt med det så himla länge så jag vet inte hur det är att må bra. Så fort jag mår lite bättre får jag typ panik för att jag inte vet hur jag ska hantera det, jag är så van vid mörkret. Är det här konstigt att känna…? Det känns som att jag är den enda. Klart att jag inte tycker om min ångest och depression(som jag misstänker jag har..), men mörkret är samtidigt tryggt för det är där jag har levt i många år.

- Bring Me the Horizon, Guns N Roses & AD/DC är bäst -

Sassy007
2016-03-16 03:35
#4

Hej Kadoor,

Jag förstår känslan av att ge upp och inte se något hopp om ett bättre liv. Jag har själv haft depressioner och ångestproblem i många år och velat avsluta mitt liv vid flertal tillfällen. Det som har hållit mig kvar här på jorden  är min kristna tro och vetskapen om vad jag skulle orsaka för smärta och sorg hos min familj om jag avslutade mitt liv. Även om jag känner bördan av livet så har jag hopp om att jag en dag kommer få frid och lycka. Genom min tro och böner har man trots sina svårigheter fått någon styrka att genomgå sina vardagar. Och att man någonstans har något hopp om förbättring, då jag som troende vet att Gud kan svara på böner och hjälpa en om inget annat ge den styrka och förstånd att klara av dem hindren som kommer ens väg.

Jag säger inte att detta är enkelt, det är det inte, det är en kamp men jag kan också säga att jag har gjort allt jag kunnat och förmått (utifrån min egen förmåga och ekonomi) till att hjälpa mig själv också, men i mitt fall utan resultat. Jag har sökt många läkare, både inom psykiatrin och allmän läkare, samt privat, ätit många olika mediciner, försökt att ändra på min livsstil m.m. jag har försökt i över 20 år, men ibland finns det inga svar tyvärr. Men de flesta som söker hjälp och inte ger sig finner ofta en utgång eller någon förbättring. Du kan inte ge upp utan att ha gett dig en ärlig chans till att få hjälp. Du kan inte säga att du har gjort allt du kunnat utan att ha försökt helhjärtat? 

Kolla upp dystymi, den är en ångest diagnos som inte många känner till samt kolla dina värden, brist på vissa ämnen, mineraler, hormoner etc. kan ge upphov till liknande symtom. Till och med om du har haft har någon skada som t.ex. en nackskada (whiplash liknande) det kanske finns ett svar för just dina problem och kanske kommer du att få svar på dem samt  finna en lösning om du söker efter svar och hjälp. Ge inte upp ännu, och sök inte bara efter en läkare, be din läkare att göra en utredning, kolla blodprover, sök på nätet efter diagnoser orsaker som kan ge en sådana besvär som du lider av. Ge dig själv en ärlig chans.

Du är värd det, försök med bön, sök hjälp av Jesus, är det någon som kan hjälpa dig så är det Han. Jesus älskar dig och vill ha en relation med dig. Våga ge dig själv till Gud och be att Han hjälper dig. 

Jag ska be för dig och må Jesus hjälpa dig att finna den rätta vägen och ge dig frid.

Vänligen

Sassy

Sassy007
2016-03-16 04:06
#5

Hej igen Kadoor,

Glömde nämna att någon slags terapi vore inte dumt, då om det handlar om trauman, sorg etc. så behöver man få hjälp att bearbeta det som har påverkat en och fortfarande håller en fången. Ofta en kombination av SSRI medicin och terapi som t.ex. KBT, ACT m.m kan vara mycket hjälpsam. Att ta fighten själv är svårt, men med hjälp av andra så kan man övervinna det som hindrar en i livet. Det beror på vad dina problem är orsakade av. Sök professionell hjälp, alla behöver vi hjälp ibland och kan inte göra det själva. Det finns duktiga människor där ute som har hjälpt och hjälper många som lider av trauman, sorg etc. och som har blivit hjälpta och kommit ur sina svårigheter. Jag tror det finns hopp för dig =)

Och i mitt fall, varför jag troligtvis inte har kunnat bli hjälpt är för att mina besvär är orsakade av en skada samt andra saker som tyvärr ej går att bevisa i dagens medicinska teknologi. Och alla har vi våran påverkan från våra barndom, men man kan trots sina motgångar finna glädje och växa som människa från sina negativa erfarenheter. Det är inte hopplöst, du är inte ett hopplöst fall, (det tror jag i alla fall inte) =)

Du kan finna hjälp och kan ge hopp till andra  på vägen som upplever och genomlider samma saker som dig själv. 

Du är ett ljus och du behövs, även om du inte tror på det just nu så gör Jesus det. Du är älskad som du är och du behöver aldrig försöka vara någon eller bevisa dig själv inför Gud. Bara du har ett öppet sinne och hjärta och söker ärligt efter hans vägledning och sanning.

Jag hoppas innerligt att du inte ger upp, må Jesus vara med dig och ge dig styrka i din kamp.

Vänligen

Sassy

Kadoor
2016-03-21 20:21
#6

#4 Tack så mycket för dina svar, det var fint skrivet!
Grejen är väl den att jag inte klarar av att söka hjälp just eftersom jag inte vet vart jag ska vända mig. Funderade på att prata med min mentor i skolan som en början, eftersom jag misstänker att min ångest och depression ställer till det med koncentrationen och andra grejer i skolan. Men med själva depressionen och ångesten vet jag inte hur jag ska få hjälp med, har så svårt för att prata med folk och hatar att prata i telefon. Klarar knappt av att prata med de jag känner där liksom.
Just nu är allt så himla mörkt, vet inte om det ens är värt det om jag fortsätter försöka. 

Misstänker att det är dystymi jag har, kollade upp det och i princip allt stämmer in på mig. Frågan är.. Hur fan får man hjälp med det? Kan vara värt att nämna att jag har otroligt svårt att öppna upp mig för människor, speciellt face to face och för de jag inte känner särskilt väl(knappt för de jag känner ens).. Så det är väldigt svårt för mig. Vill så gärna må bättre, men jag vet inte hur man gör och jag vet inte om det ens är värt att försöka när jag har otroligt svårt att ens kliva upp ur sängen på morgonen…

- Bring Me the Horizon, Guns N Roses & AD/DC är bäst -

Annons:
Upp till toppen
Annons: