Annons:
Etikettanhöriga
Läst 2994 ggr
enbär
2016-02-09 17:54

Hur bemöter jag?

Min bästa vän  har gått in i väggen.

Vi träffades på jobbet. Klickade på en gång, och jag kände det som att det var henne jag hade saknat i hela mitt liv. Vi har haft oerhört roligt ihop.

Undan för undan la jag märke till att hon hade, vad jag ansåg, ovanligt många fobier och "issues"; saker som hon inte klarar av, vågar eller vill göra. Hon kunde ringa mig gråtandes i ångest. Ångest över något som hänt, eller något någon sagt. Ångest för att hon inte kan sova. Ångest för att hon är ensam. Ångest för att hon tror hon fått en allergichock. En ständig rädsla och oro hon inte kunde bli kvitt.

Idag är hon sjukskriven. Strax innan hon blev sjukskriven såg hon bara negativitet runt omkring sig. Hon såg det som att alla var emot henne, pratade skit om henne och dömde henne bakom hennes rygg. Hon sa att hon alltid hade  ångest innan jobbet. Ibland så mycket att hon inte kom. Hon sjukanmälde sig ofta.

Här var det en massa runt om som hände. Till slut blev hon sjukskriven och har varit det nu sedan 3-4 månader tillbaka. 

I början var det bara för två veckor. Där hade vi samtidigt en dispyt. Jag var hård och ärlig av oro. Medan hon var lättad och glad över att ha blivit sjukskriven. Vi drog inte jämt, då jag ställde krav på att hon borde ta vara på de här två veckorna till att söka ordentlig hjälp. Medan hon i förnekelse menade på att de här två veckornas vila skulle göra susen.

Här drog hon sig ifrån mig. Mig och alla andra. Hon isolerade sig. Är fortfarande isolerad. Hon har träffat läkare. Blivit medicinerad. Nu väntar hon på att förhoppningsvis få en remiss till en psykolog. Det verkar går framåt. Sakta men säkert. 

Vi har kommit över vår dispyt sen länge nu, även om vår vänskap inte är densamma. Jag förstår att det inte är på grund av dispyten, utan av hennes mående.  Min undran är hur jag ska fortsätta bemöta henne och finnas där.

Som det ser ut just nu har vi sporadisk kontakt, då vi pratar om vardagliga saker. Ingenting om hennes mående när hon inte själv för det på tal.

Annons:
Maria
2016-02-09 18:05
#1

Det låter inte som om hon har gått i väggen utan snarare en ångest som har ökat och en depression.

Det låter som ni pratar lite ändå eftersom du vet att hon träffat läkare, fått medicin och eventuell remiss till psykolog.

Fråga henne hur det går när ni pratar. Vill hon inte svara på det då lär du märka det.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

enbär
2016-02-09 18:24
#2

#1:

Tack för ditt svar.

Ja, absolut. Vi pratar. Innan det här var det dagligen. Idag en gång i veckan eller varannan vecka. De allra flesta gångerna på mitt initiativ, då hon (som hon säger själv) inte pratar med någon.

Jag undrar egentligen inte hur jag ska prata med henne om hur hon mår och hur det går, utan mer hur jag kan vara ett stöd för henne och bemöta henne i hennes mående.

Annielle
2016-02-09 18:41
#3

Du kan ju fråga henne om hon vill att du hjälper henne med något? 

Fråga om hon orkar att gå ut och ta någon liten promenad med dig ibland (helst i naturen, minst intryck, mest läkande och vilsamt)

Lite tom i skallen, nu annars hade jag skrivit mer, vet ju hur det är själv, men samtidigt fungerar ju inte alla likadant.

Ställ inga krav hur som helst, när man är är utmattad är allt redan övermäktigt, tillräckligt svårt att orka finnas till om det är illa.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

enbär
2016-02-09 18:44
#4

#3:

Tack snälla.

[Ambrosia]
2016-03-02 03:25
#5

Hon borde byta jobb. Det verkar inte som hon trivs på sitt jobb. Har man ångest innan man ska gå till jobbet så trivs man inte. Uppmuntra henne att följa sina drömmar. Vad vill hon jobba med? Vad drömmer hon om? Jag tror även hon kan vara empat. Dvs att man känner vad andra känner. Då mår man skit dåligt på negativa jobb, med negativa människor. Hon behöver positiva och ödmjuka människor omkring sig och jobba med snälla kvinnor. Inte pucko män och elite intresserade folk. Hon behöver lugn och ro och ödmjuka människor och göra nåt hon tycker är roligt. Uppmuntra henne till det. Lycka till.

Lona
2016-03-05 21:02
#6

#5 , Fast frågan är om jobbet gör att hon mår dåligt (i så fall bör hon givetvis byta) eller om hon ändå mår dåligt och då påverkas även hennes inställning till jobbet?
Jag har haft världens bästa jobb med bra arbetsuppgifter, suveräna arbetskamrater och så vidare men jag fixar det helt enkelt inte. Det är inte mina jobb det har varit "fel" på, det är mig problemet ligger hos 🙂.


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Annons:
Lona
2016-03-05 21:14
#7

TS, bara finns där. Många vänner orkar inte hänga kvar när man mår skit och inte själv klarar av att hålla kontakten så ring, "tjata" lite snällt - kanske ni kan ta en promenad, en fika eller något?
Sen tror jag att den är en hårfin gräns mellan att försöka vara uppmuntrande och stöttande och att gå för långt och bara bli krävande och nedtryckande.
Samma sak med att "bekräfta" hennes dåligtmående; att se och erkänna att det finns där och att inte förstora upp det.
Jag tycker att det är skitjobbigt om folk bagatelliserar hur jag mår och kör med "men kom igen nu, ryck upp dig" men samtidigt är det klart att det inte är bra att göra en jättegrej av det heller.
Men - som sagt, bara finns där! Och ge inte upp!


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Upp till toppen
Annons: